Fotografiets syfte var att bidra till en undersökning kring den sociala standarden mellan staden Nyköping och bygden Tuna.
Standard som standard. Nu pratar vi om hennes liv.

Bakom flickan står mamma.
Mamma som vet att läxläsning och exakt perfekta studier betyg kommer att ge hennes barn en framtid.
Mamma som också vet att läxläsning kommer att vara hennes död, beröva hennes frihet, framkalla tårar och inte alls ge hennes dotter viljan att rädda världen.
Bara tusentals strategier kring hur man skulle kunna göra det.
Formulerat i ord på papper, korrekt skrivna.
Dottern kommer att få reflektera över äkthet i källor, människovärde och pengavärde och djur och natur och sedan slutligen vara färdigpackad med kunskap.
Stå på ett flak och skrika för att här börjar livet, nu börjar det och jag behöver aldrig mer göra något som jag själv inte väljer igen.
Dottern kommer att flytta hemifrån, resa, ha sex, få ett yrke, gråta, tänka, planera, hata, snyta sig och klippa håret, behöva plåster, vara självmordsbenägen, vara utsatt, vara labil, vara modig, vara stabil, argumentera, skrika.
Kanske på ett sätt som liknar hennes mammas.
Kanske med en egen vilja, ett avståndstagande.
Dottern kommer att leva sitt eget liv.
Hon kommer att sluta leka med dockor.
Hon kommer att kyssa sin första.
Hon kommer att bli jättebra på att laga mat.
Sjukpensionera sig vid 53 för att livet tog för hårt på henne och vissa människor klarar ju bara inte av världen (läs: alla).

Mamma står bakom.
Mamma vet om.
Hon vet om så mycket lycka, så mycket kärlek. Så mycket liv.
Och framför henne sitter hennes lilla och läser alfabetet om och om igen och stavar till hjul, ljus och julgran.
På kanten till det hon också kommer att förstå en dag.
Och behöva lära sig hantera.

Här är hennes liv. Snart framme.


Här hittar du fler av Sörmlands museums fotografier