Jag har aldrig gillat sport och kommer aldrig att göra. Tanken på att vara snabb, hurtig, tävlingsinriktad och framförallt vältränad på något sätt får mig att få huvudvärk.

De enda gångerna jag har kommit i närheten av någon slags sport är när jag har gått på just gympalektionerna. Och det har alltid varit en pina för mig. Men varför är jag så himla anti?

När jag var liten fick jag skäll av min lärare för att jag inte kastade basketbollen rätt. VADÅ RÄTT? Vi leker ju bara? Jag är 9 år gammal, jag skiter fullständigt i hur man kastar en basketboll, bara jag prickar korgen så att jag kan få sluta lektionen någon gång.

När jag gick i sexan skulle vi ha en sådan där klassisk samarbetsövning på idrotten. Jag var alltså i början av tonåren och hatade närkontakt och fysiska aktiviteter mer än något annat på jorden. Vi var fem stycken i en grupp och de andra fyra fick i uppgift att lyfta mig över en plint. Från ena sidan till den andra. Jag fick alltså inte hjälpa till själv, trots att det var jag som skulle swingas över plinten, jag skulle spela medvetslös.

Min dåvarande pojkvän tar tag i mina lår och häver över mig i sådan hast att de på andra sidan plinten inte hinner ta emot mig. Jag ramlar pladask mitt på golvet och min arm vrider sig säkert 5 varv. Det var min 13års dag som jag fick spendera på akuten.

På högstadiet hade vi en såkallad hinderbana, där vi såklart skulle göra brutala akrobatkonster så snabbt vi kunde. Allt sker ju såklart på löpande band och 30 elever ska hinna göra samma sak, nästan samtidigt. Det slutar med att det blir alldeles för stressigt för mig och jag ramlar med en smäll, rakt på båda knäskålarna och världen går under. Och min kvinnliga, blonda barbielärare SKRATTAR. Och ber mig att flytta på mig. Vadå flytta på mig? Jag kan inte ens räta ut mina ben.



Så när jag tänker sport, tänker jag livsfarligt. Och efter min traumatiska upplevelse i sexan så tänkte jag på bandage. Eller snarare gips. Jag hittade en linda som jag trodde var vanligt bandage, men visade sig vara en spädbarnslinda. Det var en kvinna vid namn Elsa som använde en sån här typ av binda under sin tid som barnmorska 1914-1945. Man lindande alltså in spädbarn i den.