Frida, Sara, Karin, Alexandra, Rebecca, Karin och Marika, jag kommer sakna er så mycket! Det har varit så roligt att träffa er de här åren! Fika, historia och en massor av föremål.

Jag tänkte avsluta genom att berätta en liten saga, låta föremålet för en gångs skull få den största plattsen i inlägget. Sätt dig till rätta så börjar vi.

Det var en gång ett stort hus med stormönstrade, mörka tapetet, vita trästolar och tunga mahognymöbler med vinrött och mörkgrönt sammetstyg. Där bodde Kalle och Hanna. Kalle, eller Karl Lundahl som han hette var en framgångsrik målarmästar med 21 anställda i sitt företag. Hans fru Johanna var en mycket snäll, lugn och lite pryd kvinna som ängade mycket tid i kyrkans syjunta och på att servera kaffe i kyrkans förening.

Kalle och Hanna hade inga egna barn men i sitt stora ständigt växande, då det ofta byggdes ut på både höjden och bredden, hus bodde Karls systerdotter Aina och Ainas dotter Kerstin. Aina följde med Karl som lärling och målade fönster, dörrkarmar och andra finsnickerier. Från 1915 bodde familjen i huset Stjänfors i Stjärnholm. Brev skrevs och samlandes under brevpressen, sjukdom, skratt, tårar delades och livet flöt fram i det vackra huset.

Hejdå <3