Hej och hejdå: Jag lämnar över nu

 

Precis som andra gjort tidigare lämnar jag er nu.


Jag lämnar Nyköping, lämnar sovandet på bussen, lämnar Raspen, lämnar min skåpsnyckel ifrån mig.


Lämnar barndomen och kliver rakt in i en odefinierad diffus framtid. Ska jag verkligen klara mig själv? På riktigt? 


Ju närmre studentdagen jag kommer, ju större blir paniken och desperationen. Alla mentorer, handledare och vägvisare som vridit och vänt mig i rätt riktning under de tre senaste åren.


Alla klasskamraters charmiga leenden, hysteriska skratt, fikastunder och mysiga busfasoner. 


De helger man njutit av sovmorgon.


De stunder man unnat sig sällskap och fest i plugghärvan.


Det som innefattat mitt liv i all sin instabilitet, glädje, produktivitet och kärlek.


Min vardag som pågått i tre års tid kommer abrupt få sitt slut. Och jag har inte riktigt insett det än.


Det har varit en ära att få arbeta här och med en tyngd över bröstet säger jag lycka till. Från mig till er alla hoppas jag att ni bevarar vårt historiska arv med bravur, men att ni inte bara blickar bakåt i tiden utan tänker på er framtid.  


Snart står ni nämligen här. Och visst är det en klyscha, visst säger de alla samma sak, men det går så fruktansvärt fort.


Det var verkligen som igår jag stod osäker i min blekta lugg och märkliga cykelbyxor på Enskilda gymnasiets terrass och inte hade en aning om vad jag egentligen kände för tiden som komma skulle.


Nu står jag istället snart här, med den vita mössan i hand. Precis som Nyköpings studenter 1942, ska jag springa och ropa och dansa till efter gryningen. 


Håret är inte detsamma men cykelbyxorna finns kvar och trots att jag blivit hundra gånger starkare känner jag mig nu inför slutet lika osäker och liten som jag gjorde där en gång.


Det enda jag kan hoppas är att jag om tre år ändå är lika övertygad om att tiden som varit har varit fantastisk.


Allt jag önskar är att ni ska känna detsamma, och att Youthhood kommer var en bidragande faktor till det fantastiska.


Hejdå allesammans.


Kanske ses vi, kanske ses vi inte. Det får min diffusa framtid avgöra. 

 

 


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)


URL/Bloggadress:

Kommentar: