"Ack, skapar du åt de du älska kärt
Ett paradis splittrat mitt i striden
Att du då levat, det var livet värt
Och segertonen, den är hjärtfriden"

- Amelie Waldau
Stockholm den 13 april 1894

Den här dikten kommer från en vänbok som tillhörde Victor Frendin, fanjunkare i Sörmland på sent 1800-tal. Vänbok är faktiskt ungefär vad det låter som, en bok där dina vänner får sätta in foton, skriva dikter eller teckna. I just den här boken så fanns det massor av olika små vackra teckningar och fina dikter, och jag började genast fundera på vem som hade ägt den här boken. Det var så mycket känslor och kärlek på bladen, en liten inblick i ett liv på 1800-talet.

Sen vandrade mina tankar vidare till nutiden litegrann. Det vore ju väldigt underbart om man fortfarande hade sådana saker. Tänk er en deppig måndag, när det regnar, allting känns dåligt och inte ens pepparmintsteet smakar bra. Vore det inte väldigt fantastiskt att då ha en vacker bok att titta i, veta att man alltid kommer vara ihågkommen och minnas folk man älskar och älskat. En bok av minnen helt enkelt.

Poesi berör så väldigt mycket, både positivt och negativt. Eller, för mig är det i alla fall någonting speciellt med att se kursiva bokstäver på papper, eller varför inte en bild som förmedlar något liknande. Det är så olika från människa till människa, poesi är allt från konst till musik och fotografier. Men poesi är betydelsefullt, lite djupare och lite mer.

Poesi - när disco inte riktigt räcker till.


Klara Lindvall