Trötthet.

Nu är det slut!

Ljuset har slocknat,

spelet är slut.

Nu må du vända åter

till kyla och natt.

Ingen behöver dig mer,

sen slocknad sin tanke och natt.

Livet vill kraft.

Kraft är dess källa.

Ur kraften blott framgång,

hoppfullhet välla.

I trötthet bor döden.

Förintelsens tecken

står skrivet på pannan.

Den fläcken, den fläcken,

den plånas ej ut.

Den finns där beständigt,

sitt fäste den har

uti själen, -invändigt.

Slut ögat och dröm,

om allting som farit,

Stäng själen och glöm,

glöm allting som varit.

Nu är det svunnet,

nu är det slut.

Ljuset är utbrunnet.....

Spelet är ut!

En dikt av en sjukt diktglad brud som hette Gwendolen Fleetwood, 1888-1977.

Faktiskt, så har dikter alltid rört mig på ett speciellt sätt. Kanske inte de simplaste kärleksdikterna, men på något sätt så går ett budskap i form av en dikt snabbare in i hjärtat på mig än vad en helt vanlig text gör. Och nu tänker faktiskt ni läsare nått i typ med "haha, vilken blödig brud", men tänk efter: vad lyssnar du på för musik tillexempel? De flesta låttexter är en typ av en dikt. Lite budskap och lite rim osv.

Varför jag drog mig till den här dikten säger nästan sig självt. Trött är något som jag alltid är, speciellt under hösten och vintern. Det vill säga den mörkaste delen av året. Och sista stycket i den här dikten känns så rätt! För jag är en tjej som alltid tänker alldeles för mycket och som jämt är oroad över saker. Och är det något som jag alltid har blivit tillsagd så är det att slappna av och låta det förflutna vara, carpe diem liksom.


Dominique Sternberg