Tänk dig en film med en kvinna som åker i en bil längst landsvägen, ensam. Hon har på sig en rödprickig scarf som sitter lindad runt hennes huvud så som jag brukade ha när jag var liten då jag och mina kompisar målade ägg och lekte påskkärringar. Scarfen sitter endast fast med ett par hårnålar och med hjälp av hennes gigantiska solglasögon som nästan täcker hela ansiktet.

Hon kör in emot staden, stannar och kliver in i närmsta klädesbutik. Nu har hon tagit av sig glasögonen och scarfen så man lägger lätt märke till hennes väl markerade ögonlock som hon tidigare på dagen målat med eye-liner. Hennes mörkblonda hår faller sakta ner över axlarna och det är långt och med en lätt böj i slutet av topparna. När hon kommer in möts hon av butiksbiträdet som har kort men mycket intensiv volym i sitt hår, hon har en rutig kjol som går upp över höftbenen och slutar strax innan knäskålarna, kjolen hålls upp utav ett stort midjebälte. Hon rättar till sin polotröja i kragen och säger en vardaglig fras som "Hej, kan jag hjälpa dig?".

Kvinnan med scarfen går sakta och tyst runt i butiken, folket i butiken tittar på henne med stora ögon, de känner igen henne, men varifrån? Kvinnan sneglar försynt på Rea-bordet, hon tar upp en stråhatt med en stor vit blomma på, går till spegeln, vänder sig om i olika vinklar, tar av sig hatten och lägger tillbaka den.

Hon letar runt med ögonen och fastnar på en brun/röd manchesterkavaj som hänger lätt undangömt, hon tar ner den och provar, väljer samma vinklar som förut, för hon vet vilken vinkel hon ser bäst ut. Expediten kommer och ger komplimanger för kvinnans kroppsform och hur bra hon ser ut i kavajen, de går tillbaka till kassan och kvinnan lägger upp jackan vid disken, plockar upp sin plånbok och tar ut två stora sedlar, tar emot pappkassen, nickar och med ett leende försvinner hon ut ifrån affären, sätter sig i bilen, tar på sig scarfen och glasögonen och försvinner.

Matilda Thorén