Jag bläddrar i en gammal Vogue från 1964, då min mormor var i tolvårsåldern. Det är förvånande hur allt kan vara så likt sig, men ändå så annorlunda. Jag ser blygsamma reklamer för tex. parfym och nagellack. Och jag kan se framför mig hur kvinnor med glasögon stora som projektordukar sitter och bläddrar igenom tidningen och verkligen suger i sig all modeinformation. Medan vi ungdomar idag köper tidningarna kanske bara för att läsa en enda artikel. Eller för att våran favoritkändis pryder omslaget, eller bara för att bläddra igenom den, mest för att vi inte har något annat att göra.

Jag fastnar för en reklam för Ban Lon klänningar, det är ett uppslag med sex unga kvinnor i styva pappersliknande klänningar med noll urringning och färgglada plastsmycken. De glänser med sina extrema hårvolymer vilket faktiskt imponerar mig lite, man undrar ju lite över hur de fick till sina frillor. Och utstyrslarna tilltalar mig på ett annat sätt också, för det var väll bara två-tre år sedan man gärna klädde sig i stora plastiga örhängen och armband i glada pastellfärger?

En sak som är säker är att synen får mig att tänka på 60tal direkt.

Dominique Sternberg