Detta är mer än två speglar, jag satsade på stort och körde på tre och alla visar youthhoodbloggare.
Lina med tossor på fötterna i magasinet, Sara och jag i mitt badrum på halloween. Sara utklädd till zombie och jag som död dam.

Det kanske är lite orättvist att de delar jag visar av mina bästa vänner är fötter och zombiehud när jag själv framställs som primadonna, men det får vara för denna gång. (Ni vet ju att det är skitsnygga, kolla annars på längst upp på bloggen!)
Speglar kommer nog alltid att användas av oss människor. Vi har nämligen en förmåga att vara tämligen besatta av vårt eget utseende. Speglarna på min toalett är välanvända, varje tag vid tandborstning och sminkning får de möta min blick. Speglarna på magasinet där i mot får inte lika många blickar riktade mot sitt blanka glas, inte ens om de har förgylld ram och grekiska mönster.

Det knäppa med speglar är att de inte visar vem du verkligen är. För det första är ditt ansikte spegelvänt i spegelbilden och det förändrar mycket. Min pappa ser till exempel ut som sin tvillingbror då hans ansikte reflekteras i spegeln.
För det andra visar inte speglar något av den du verkligen är. Du kan titta och vinkla och ojas hur djupt in i spegeln som helt, den du verkligen är kommer ändå aldrig framträda.