Vi är överens om tiden.
Vi är överens om klockan och kalendern och nyårsafton och för tidiga mornar.
Tiden är ett strukturellt system.

En gång läste man av planeterna runtomkring och förstod att allting går framåt.
Man bestämde sig för att göra något av detta skede för att förenkla för alla människor.
Man förstod att jorden snurrade och att alla på planeten ändå skulle få olika mycket sol vid olika tidpunkter.
Med tiden utformas ändå en värld där alla lever under samma klockslag, veckodagar och år (ja nästan, religioner och andra seder spelar roll.)
I det generella är vi överens om tiden.

MEN.
Vi kan också styra vår tid.
Vi kan bestämma att här och nu vill jag andas, prata, simma, äta, finnas lite mer eller lite mindre.
Trots detta system kan vi bryta oss fria, vända på dygnet, vända på allt.
Dock bara i viss mån.
Det faktum att vi är överens, den symboliska interaktionismen, gör att vi kan leva i en hanterlig vardag utan kaos och massförvirring.

OCKSÅ.
Kan inte ens det tidssystem som människan uppfunnit kontrollera den egentliga tiden.
Tiden är abstrakt.
Vi vet att ett frö blir en blomma och att blomman vissnar om vi inte vattnar den.
Vi vet om döden.
Vi vet om mens, rynkor, kala huvuden och påsar under ögonen.
Vi vet att tekniken slits av tiden.
Men att tiden pånyttföder.

LEKTION PÅGÅR.
Skylten är gjord i plåt och har fyllt en funktion i F 11, en flygordersal som var verksam 1979-80.
Militärväsendet med inriktning på flygvapnet brukade dessa under deras utbildningar.
En symbol för vad man gjorde av tiden just då.
En skylt för överenskommelsen att nu pågår en lektion, det är vad vi gör med tiden.
Så vänder man på skylten och lektionen är över.

Och vad är allt detta om inte kommunikation?
Tiden kommuniceras varje dag.
Tiden omhuldar oss.
Vi är tiden. Vi kalibrerar den och tiden kalibrerar oss.
Skyltar talar om för oss vad man får och inte får göra.
Tiden öppnar upp för allt.
Livet.
Döden.
Verkligheten.
Försvinnandet i det som inte är verkligt.
Tid.