När jag var liten ville jag samla på precis allting. Det var fina stenar, frimärken och 50-öringar. När jag växte upp och blev runt 10 år så var grodor det djur jag tyckte mest om, och precis som alla andra gjorde, och vissa fortfarande gör, så samlade jag på mitt favoritdjur. Idag har jag väl ungefär 5 olika porslinsstatyer i mitt rum och ungefär samma antal gosedjur. Mer än så blev det inte. Jag var ingen särskilt bra samlare.

Jag kan förstå ”det roliga” i att ha något man tycker om i en massa olika färger och former. Till ett visst antal. Nackdelen med att fästa sig vid materiella ting är ju att man faktiskt blir mer och mer beroende ju mer fantastiska saker man ser och tar vid vilket kan ge konsekvenser, både ekonomiska och psykiska. Rätt självklart så går det ju pengar åt i princip ingenting, det du köper är ingenting du behöver utan något du vill ha endast för att du fäst dig vid det, och ett sådant beteende kan leda till att det faktiskt blir en sjukdom.

Jag har aldrig förstått mig på människorna som lider av detta, som programmen ”Extrema samlare”eller ”Samlandet förstör mitt liv”. Jag kan verkligen inte förstå att det kan leda till ett sådant stort problem, att man hela tiden känner kravet av att ha nya saker omkring sig. Och detta problem leder till en stor konsumtion och ett stort problem. Denna brunmålade älg från 1957 är en souvenir från Jämtland och den skulle säkert stå fint i någon älg-samlares skåp. Eller i en låda hos någon extrem-samlare.