För mig så är fantasin ofta den där barnsliga charmen som ibland bubblar upp till ytan, som ser allting ur ett annat perspektiv eller som ger ett vardagligt objekt ett helt nytt liv.

När man var liten – eller åtminstone mindre – var fantasin obegränsad, men allteftersom man sedan blir äldre så minskar denna fantasi gradvis och blir begränsad. Då fantasin gav ett så stor intryck på ens barndom fungerar den som ett sätt för oss att minnas den tid då allt var så enkelt, den tid då vi var barn och en kotte fungerade utmärkt som underhållning. Fantasin blir som ett ankare till vår barndom, den håller oss kvar och ger livet den där barnsliga charmen som vi alla älskar så.

När man sedan får egna barn tror jag att man återfinner en del av den där förlorade fantasin, man får återse den magifyllda värld man såg som barn genom att umgås med sitt eget. Allt detta genom simpelheten av förmågan att kunna inbilla sig saker, genom att få vad som helst att bli just vad som helst.

Ankaret på bilden tillhörde Evald Sundström, jag tror dock att han använde detta ankare till något annat än att hålla fast vid sin barndom. Ankaret på bilden, som är av typen skötankare, är handsmitt och tillverkat av järn. Likt de flesta andra ankaren användes detta till fiske men symbolisera lite fint veckans tema och denna text genom att vara ett bokstavligt ankare.