Den blåmålade fågelburen från 1880 som står på lejontassar.
Inglasade sidor och skulpterad järntråd.

Jag vill dra parallellen cybervärlden, fågelburen.
För lite så är det.
Vissa påstår att på internet händer allt, detta metauniversum där allt tycks vara möjligt.
Möten, nöjen, inspiration.

Men precis lika mycket inspiration som prestation hänger trådarna i.
Internets sociala plattformar blir en extrem förlängning av de normer som redan etablerats i det reella samhället.
Extrema krav ställs på individen: konsumera, visualisera, lev drömlivet.
Eller: uttryck ditt hat, dina politiska extremistiska inre viljor mot ett mål, helt anonymt och helt verklighetsfrånkopplat.
Ditt fysiska jag är ju inte på internetplatsen.

Men huvudet är där hela tiden.
Bläddrar i flöden upp och ner på telefonen.
Kolla, kolla, kolla.
Och de extrema förlängningarna av verklighetens normer borrar sig in i hjärnbarken.
Stannar där.
Skapar ideal som är ouppnåeliga.
Och hoten, hatet cirkulerar.
Anonymitet och exploatering på samma gång.

Trots de trådlösa nätverken så fäster ändå internet i så många trådar.
Så många kulturella, visuella, mänskliga kroppstrådar.
Som varje dag får impulser från en värld som,
om man inte har kapaciteten att ta den med en nypa salt,
skapar skadliga normer och beteenden.

Internet är fågelburen.
Verkligheten beskådad genom järntrådar.
Trådar som fäster i oss och vår omvärld.