Allt började med en glödlampa.

Nu är jag ingen expert beträffande varken uppfinningar, elektricitet eller andra finurliga grejer som hör detta tema till men ur min syn så var det glödlampan som bredde vägen för elektriska prylar av alla dess slag, från neonskyltar till datorer. Efter uppfinnandet av glödlampan kom modem, datorer och smartphones som gjort det möjligt för oss att alltid vara uppkopplade.

Som ungdom i dagens samhälle kan jag konstatera att det nästan är ett krav att ständigt vara uppkopplad och tillgänglig. Att ha mobilen nära till hands. Att ständigt kunna nås. Att Facebook, Instagram och de gamla hederliga smsen inte är längre bort än ett par meter, ett par sekunder. För annars kommer paniken krypandes, vare sig det handlar om den egna eller andras så är denna hysteriska känsla alltför snabbt på intåg. Hur överlevde människan innan hon var uppkopplade nu igen?

Koltrådslampor likt dessa som hittades i Nicolaikyrkan 1966 tillverkades mellan åren 1860 och 1880, då fanns det inga sociala nätverk och skulle man få tag på någon då var det ansikte mot ansikte som gällde. De överlevde men jag tvivlar på att vi faktiskt skulle göra det. Eller jo, vi skulle ju inte dö som en direkt reaktion till våra icke-fungerande uppkopplingsapparater men trots paniken och beroendet skulle det vara dötrist att tappa kontakten med de människor man inte träffar i vardagslivet. För om alla tänker efter så finns det nog åtminstone någon som du inte skulle vilja tappa kontakten med som bor lite längre bort, som du inte kan möta upp på en fika eller springa på på torget. En avlägsen men ändå nära släkting, en gammal kollega från när du jobbade utomlands ett år eller en vän du faktiskt träffat online. Till detta problem är brev visserligen en charmig lösning som faktiskt existerar men kom igen, att få svar skulle ju ta en evighet.