När himmelen är februariblå klockan arton noll noll på eftermiddagen.
När jag klockan 06.02 vaknar och ser hur allting ljusnar.
Stadsfåglarna och solen existerar sig över plåttaken mittemot mitt fönster.
Trädet, i periferin all betong, det knoppar sig och asfalten glittrar inte av iskristaller, den är fuktig och den möter fotsulorna genom skosulor.
Cyklar fort, snabbt, ivrigt och seglar över repslagarebron, åvatten och vitt skum på små vågor.
Flyger förbi bushållsplatser, vitputsade fasader och kastanjeträd, röda bilar.

Runtomkring, överallt, flyger små vindar och viskar att vi är här nu.
Vi är våren och vi är här nu.
Vi letar oss in i dig och sedan etablerar vi en känsla i dig som kommer att bestå länge.
Den heter lycka och den kommer att få dig att orka.

När våren kommer så är det som att nervtrådarna expanderar och söker sig utanför kroppen.
Helt plötsligt kryper dem inte så långt in och är okontaktbara utan de fäster sig i luften utanför dig och säger att allt är liv.
Likt en sprattelgubbes trådar som helt plötsligt domderas av luft, grönska och en flytande gräns mellan allting.
Allting blir kontrollerbart, hanterbart, underbart.

Som att vakna upp.
Pånyttfödd.
Upptäcka att man existerar.
Att få uppleva en sådan pånyttfödelse varje år.
Obeskrivligt.