I min keps av hundtandmönstrat i brunt, rost och ljusbrunt känner jag mig precis lagom spaningsutrustad.
"Vinterkeps med öronlappar, den ville Börje inte ha."
Sa Iris Ohlsson om hennes makes inställning till 60-talskepan.
Näe du Börje, du kanske inte var en äkta spanare som jag!
För jag vet att utan kepsen hade jag inte kunnat spana så intensivt som jag gjort, mössan har stimulerat hjärngeggan.

Jag läser nämligen det senaste numret av Kupé.
Tillgängligt här: http://www.e-magin.se/v5/viewer/files/viewer_t.aspx?gKey=3373bm5p

Där står skrivet om den växande minneskulturen.
Minneskulturen?
Ja.
Den kultur där människor blivit besatta av att lagra minnen utanför hjärnan med hjälp av appar och annan
elektronisk utrustning.
Applikationer som lagrar alla dina sms, telefonsamtal, mms och konversationer du någonsin haft.
Eller en klocka som tar upp alla ljud du kommer i kontakt med dagligen.
Kommande Google Glass ska bli dina extra ögon som på muntligt kommando registrerar ditt liv digitalt.

Forskning i USA hävdar att vi i framtiden kommer att kunna bryta ner vissa proteiner i hjärnan som bär på obehagliga minnen.

Alltså: Ny teknik ska lagra exakt allt åt dig, en extern hårddisk åt hjärnan, en backup om du skulle behöva.
           Ny forskning ska ta bort obehagliga minnen åt dig. En käftsmäll åt bearbetnings- och livserfarenhetsbarometern.

Och jag funderar på.
Behöver jag lagra, spara, hamstra på allt jag någonsin gått igenom?
Minnet är selektivt.
Vi minns det som betyder något.
Och det är ur dessa minnen som vi skulpteras, ur dessa minnen som vi drivs framåt.
De minnen som sticker ut.
Saker hände som gjorde skillnad.
Och det vi inte minns, det glömmer vi för att vi helt enkelt inte har ett behov av att minnas det.

Jag tänker att det är precis lika skadligt att masslagra trivialitet som att medicinera undan trauma.
Varför?
Trivialiteten tillför ingenting mer än just i stunden.
Dessutom anser jag att masslagringsbehovet är ett symptom på att vi kanske är väl överbelastade med intryck som vår hjärna inte klarar av att bearbeta och lagra.
Och att medicinera undan trauma är minst lika skadligt.
Vi bär med oss minnen.
Minnen av underbara krutskott av extas och essens.
Minnen av smärta, apati och kaos.
Vi behöver alla dessa minnen.

Vi behöver minnas hur ont och svidande vissa saker har gjort oss, för att kunna akta oss och göra annorlunda nästa gång.
Och när det är precis sådär ont och svidande.
Så behöver vi också minnas hur knopparna alltid exploderar på våren och hur skönt det är att kramas.
Minnas essensen av att vara vid liv.
Hjärnan är smart.
Den lagrar inte bara för stunden.
Den lagrar för hela livet.

Jag befarar att vi i framtiden inte kommer att vurma för våra inre liv på samma vis.
Att vi kanske inte kommer att lägga energi på att bearbeta våra minnen och upplevelser utan istället förlita oss på allt
för många utomkroppsliga påverkansmedel i jakten på det maximala levernet.
Att vi i mindre utsträckning kommer att ägna oss åt kontemplation och rörelse i våra egna kroppsliga hus.
Och vad händer då?