En
kakform av plåt.

Som tillhörde en Inga Karin Olsson.

Förvärvsdatum 1974.



När jag var liten hade jag en cd-skiva i mitt alldeles egna skivställ på mitt
rum som hette precis så.

1974.

Den var en samlingsskiva med de största hitsen från just det året.

På skivan fanns Hooked on a feeling med Björn Skifs och Blåblus.

När den spelades så dansade jag indiandans till hoogachacka-körens eko.

Jag gick ner i min källare med Pierre Isacsson.

Kastade mig vild runt till Live and let die.

Och mamma berättade för mig om Seasons in the sun, hur Jacques Brel skrev den
för att han visste att han skulle dö.

Jag förstod inte engelska då.

Men musiken är ett universellt språk och jag minns hur fruktansvärt ont det
gjorde i mitt lilla barnabröst varje gång det spåret spelades.



Jag kommer ihåg att jag aldrig spolade över låtar när jag var riktigt liten.

Lyssnade jag på ett album så respekterade jag kronologin.

Pinade mig igenom låtar som jag verkligen inte tyckte om.



Så fungerar jag inte idag.

Det är faktiskt väldigt sällan som jag lyssnar igenom ett helt album.

Jag blandar, byter och mixar.



Men det finns några album som jag sträcklyssnar på.



Jag vill tipsa om X&Y med Coldplay.

För de dagar när livet är absolut definitivt smärtsamt kaos.

Det är något meditativt depressivt över albumet som bara stillar själen i
smärtan.



Jag upptäcker att jag skulle kunna fortsätta att skriva detta inlägg i all
evighet.

Men nu slutar jag!