Jag vet inte ens var jag ska börja sätta mina fingrar på tangenterna, jag blir så trött över att höra att det krigas jämt och ständigt i alla länder. Det krigas också på hemmaplan, i samhället där vi bor. Överallt krigas det, det kan vara så simpelt som att någon har snott ditt suddigum på mattelektionen, fast det är ju inte så att vi slänger upp en bazooka, är nerkletade med smuts och har en ormbunke som sitter fast i hjälmen vi har på oss för att synas så lite som möjligt.

Men i vilket fall som helst så ska vi hamna där i kistan någon gång, men att komma till himlen eller helvetet återstår att se, det kanske är som i hinduismen att man hamnar i en högre rank i sitt nästa liv såvida du gjort någonting bra i ditt liv.

Mitt huvud är tomt, jag vet inte vad jag ska skriva, jag är helt ställd över dessa intriger som har skapats i världen, man ser t.ex. som i större städer (nu tänker jag inte specificera mig) att det händer otroligt mycket skit, men samtidigt har våldet ökat i dom mindre städerna, man ser i måndagstidning efter måndagstidning att någon fått en glasflaska i huvudet utanför krogen, eller att det har tillkommit ett nytt bombattentat.

Våld är någonting som händer varje dag, och min mamma är livrädd för att nånting ska hända mig, bara jag går ifrån busstationen, och det tar drygt 20 min och hon håller på att krypa ur kläderna om jag kanske är 5 minuter försenad, det är så mycket som händer i just vår lilla stad, en gång kanske det händer, att det kanske blir jag, istället för den flicka det står om i tidningen.



Återigen till kistan så har jag väldigt mycket fobi för sånt, fastnade i en liten hiss när jag var liten, en mycket liten hiss. Mina armar måste sträckas ut så långt ut som möjligt för att jag inte ska känna väggarna precis som Uma Thurman gör i Kill Bill II, sen kan jag också fatta att de som har karateskillz oftast lättare kommer upp till ytan och det har ju inte jag...

Jag vet vad som ligger där i just nu, och det kan jag säga med tungt hjärta att ett barn, inte alls mycket äldre än vad jag är om inte yngre, ligger med svartnande ögon. Barn som blivit bortrövade och hjärntvättade till att bli barnsoldater, som inte ens känner igen sin mamma eller pappa och istället för sin teddybjörn håller en AK47 i de taniga händerna. Varje dag dör barn av svält, kulor, minor, sjukdomar och vad gör vi? Vi skulle kunna göra så mycket mer.

Förresten borde ni gå in på Melissas MySpace: http://www.myspace.com/melissahornmusik och lyssna på Kungsholmens Hamn, jag tror nog att ni förstår ett och annat vad jag menar, ta till er av den texten och tänk på vad jag just skrev.

Och jag sänder en tanke till dig, som ligger sömnlös inatt.


Matilda Thorén