Saker blir inte alltid som man tänkt sig.
Människor som du känner och älskar kommer att dö, och du kan inte göra någonting åt det.

1952 dog Bertil och Greta Anderssons dotter Anna-Greta i polio, nio år gammal.
Jag antar att de visste att det så småningom skulle ske eftersom polio var en mycket alvarlig sjukdom, men döden går inte att förbereda sig för. Hur det än sker kommer det alltid att göra ont för någon.
Det måste ha gjort ont för hennes bröder Nils-Erik och Karl-Erik att ha en syster som dog i förtid, som aldrig fick bli gammal nog att träffa deras barn, om de fick några.

Anna-Greta blev aldrig faster, hon existerar bara i minnen nu.
Jag kan tänka mig att denna dockvagn i målad plåt påminde familjen om den lilla flickan.
Hon som beskrivs som glad och med intresse för att rita, som mamma Greta var tvungen att bära på ryggen varje gång från bussen, eftersom hon i och med polion blev förlamad.

Det sägs att tiden läker alla sår, men jag tror aldrig att de kan läkas helt. Små sårskorpor kommer alltid att finnas kvar, sånna skorpor som det gör ont att pilla på.
Men jag tror att tiden kan få människor att förlåta.

Jag hoppas att familjen Andersson kunde minnas alla fina stunder tillsammans med henne istället för att hata döden som tagit henne från dem.
Jag hoppas att de log när de mindes de tokiga små sakerna hon sade, när hon tappade sin första tand eller något annat som är så litet men betyder så mycket.

När vaccinationen för polio kom fem år efter Anna-Gretas död hoppas jag att familjen Andersson blev glad för att andra familjer nu skulle slippa uppleva samma sak som de gjorde.
De kanske tänkte att det var tack vare henne som vaccinet nu var uppfunnet.

Saker kommer aldrig bli precis som du har tänkt dig.
Det enda du kan vara säker på är att du en gång, liksom alla andra, under din levnads tid kommer att dö.
För döden är rättvis, hur skevt det än låter. Det är livet som är orättvist.