Har du någonsin önskat att stanna tiden för att allt är så pass perfekt precis just då? Jag tror att alla någon gång har önskat att kunna leva 100 år i just den minuten då allt känns perfekt, eftersom känslan av perfektion är så ovanlig. De stunder jag önskat att tiden skulle ha stannat är väldigt små, de har hittills endast inträffat en gång. En gång när jag var tio år gammal hade jag, mamma och pappa ett möte tillsammans för första gången på länge. Då, när jag ropade ut orden mamma och pappa i samma mening fick jag en känsla av perfektion, den längtan av att ha sin mamma och pappa nära sig samtidigt var något jag hade glömt bort. Men där, i just den stunden önskar jag att tiden hade stannat.

Det är inte förrän verkligheten blivit ett minne som man inser att det var just i den stunden man hade perfektion, och det är ofta då man önskar att tiden hade stannat. Minnen förföljer oss, både hemska och härliga - det kan ses som en förbannelse eller en välsignelse. Men jag tror även att det är på grund av att de stunderna av perfektion endast sker en gång bidrar till att de blir så speciella, hade de inträffat hela tiden hade de inte varit så speciella. Att tiden passerar är bara naturligt, för om den inte hade gjort det hade vi ju suttit fast i en och samma stol i en evighet, livet hade stannat.

Ibland vill man även att tiden ska passera snabbare än snabbast - när man sitter på en lektion och lär sig om sniglar, sedan när läraren går ut så vrider man fram visaren av järn så att golvuret som är gjord av trä och tillverkades år 1747 visar att tiden är tio minuter senare än vad den egentligen är. Tid är något som inte går att köpas, fångas eller stanna, men det är något som ska uppskattas. Allt händer endast en gång av en anledning, ta vara på den händelsen och värdesätt minnet du har av den.