Vad har jag gemensamt med en mekanisk leksak, en fiolspelande gris av plåt, klädd i sjömanskostym av flanell varpå nyckeln till uppdragningen av mekaniken saknas?
Rent spontant...

Inte mycket.

Så varför väljer jag då denne lille antagonist till mig för att beskriva mig själv?
Är det för att jag tänker skriva något klyschigt om att vi alla på något sätt ändå är lika trots skiftande yttre skrud och inre differenser i mekaniken?

Kanske lite.

Ändå mest för att jag typ dog när jag hittade lille Gris.
Dog för att han var så söt!
En sann glädjespridare, tänkte jag.
Det vill jag också bli när jag blir stor.

Vem är jag?
Jo, jag är väl så att jag till och med kan känna igen sig i en leksaksgris...
Och är sprallig, mysig och en riktig kontemplatör.
Woho!