Vem är jag?

Det är frågan som givetvis dyker upp i huvudet när jag ska skriva under temat, ”Det här är jag”, och med den frågan i åtanke vandrade jag för första gången ut i magasinets vida lokaler på jakt efter ett föremål som kunde symbolisera, ja, mig.

Det finns rader och åter rader av föremål i muséets magasin, och så väljer jag den här: en utomjordingsdocka. Anledningen att jag valde dockan, som inte ens är särskilt gammal, är att den besvarade frågan om vem jag är. Jag passerade gamla kläder och vackra skåp, dammiga serviser och uppstoppade ankor, men det första föremål som verkligen fångade min blick var dockan.

Dockan låg lite undanskymd bakom vackrare leksaker, nästan malplacerad. Där har ni direkt en aspekt av dockan som speglar mig. På ytan sticker jag inte ut bland mängden, men om man kommer närmare mig sticker jag ut desto mer - av säregenhet mer än något annat.

Jag tror det var detta som fick mig att plocka ut dockan från hyllan. Sedan verkade den mer och mer passande. När jag ser den tänker jag på mystiska berättelser, men även på hur liten jag är i det stora universum. Jag har alltid varit fängslad av historier, av människoöden och spännande äventyr. Likväl har jag förundrat absorberat de flesta rymddokumentärer som man kan stöta på.

Jag ser med andra ord gärna in på djupet av det allra närmsta, människors känslor och tankar, samtidigt som jag kan sväva bort mot det allra yttersta, universums magnifika mystik. Till en början kan de till synes vara raka motsatser, men jag tror att de är ofrånkomligt sammanlänkade. Ju djupare vi tränger in i oss själva, desto djupare vill vi även penetrera universum. För frågorna vi stöter på inom oss själva reflekteras även i stjärnorna. Var kommer jag ifrån? Vad är meningen?

Den här dockan införskaffades av dess förra ägare år 1995. Samma år föddes jag. Vi existerade därefter sida vid sida i världen i över tio år, till den sjätte augusti 2006, då den skänktes till Sörmlands Museum. Sedan dess har den sannolikt legat undanskymd på sin hylla, samlat damm, och levat en sorts icke-existens. Allt medan jag fortsatte utvecklas till den jag är idag. Nu har dockan luftats ännu en gång. Och den ligger bakom den här texten, vilket är en stor bedrift för en 20-årig docka, och det är ett bevis på att även undanskymda och svårplacerade varelser kan åstadkomma något enbart genom att existera, om bara någon väljer att se dem.