Lättja är människans ständiga kamp mot latmasken som finns inom oss alla. Vissa har större och andra mindre, precis som med allt annat. Ett sätt att bli av med sin lathet är att bli djupt troende, eftersom det är en dödssynd. Men problemet är att lathet drabbar ofta lata människor som är alltför bekväma för att orka göra någonting åt sin lathet.

Men det är trots allt latmasken inom oss som fört utvecklingen framåt. Åtminstone när det gäller vårt sätt att transportera oss. Jag ser framför mig hur människor för många år sedan tragglade sig fram med hjälp av tröga åsnor. Kanske var dem mitt ute i öknen någonstans, uttorkade, utsvultna och rädda. Jag önskar att dem skulle kunna se oss nu när vi till tonerna av Lady Gaga kan dundrar fram i 110 km/h på släta vägar. Kanske med en Fanta i ena handen och en hamburgare i andra, helt orädda.

Jag undrar om en man från åsnetiden skulle våga åka med i våra bilar? Skulle han våga åka en hiss, eller skulle han ta trapporna istället? Det finns en känsla som lätt besegrar vår latmask, det är rädsla. Jag vet inte hur många gånger man som liten tog en omväg hem på kvällen, bara för att få slippa åka igenom den mörka skogen. Jag kan tänka mig att personer med hissfobi har bättre kondition än oss hissåkare. Och jag har för den delen aldrig träffat på en tjock person som är hissrädd.

Så för att bli av med sin lathet och slippa dö på grund av den så finns bara ett enda knep: Bli rädd för allt som spar dig tid och är bekvämt.

Är det bara jag som relaterar höga hattar till lättja? Kanske kan det låta som en konstig koppling, men tänk er själva om det var ni som levde på 1800-talet och spatserade omkring på gatorna med denna hatt tronande på eder hjässa, hade ni då inte känt ett uns av lättja?

Jag tänker mig att människor som på den tiden hade råd med fina och höga hattar kanske inte direkt hade det så jobbigt varken ekonomiskt eller socialt ställt. Jag kan bara dra slutsatsen av att en hög hatt förmedlar en känsla av dåtidens kotlett- frilla och dagens stekare.

Just den här hatten är en opera- eller teaterhatt av siden som praktiskt nog kan fällas ihop och som i det skicket enkelt och smidigt fick plats under stolssätet på teatern eller operan förr om åren under dess forna bruks tid.

Rackarns manipulativ dödssynd det här! Ska jag vara kritisk så användes den nog för att folk skulle bli skrämda till att jobba hårt och ge kyrkan pengar, men men.

Lite lagom lättja är väl alltid okej, men om man mår dålig för att man är för lat kanske det är dags att göra någonting åt det. Dessutom tror jag att lättja egentligen bara är ett uttryck för tristess, ingen är lat om de gör något som verkligen intresserar dem.

Fast det finns inget skönare än att ibland bara ligga i en soffa, äta chips och kolla på riktigt, riktigt dålig tv. Som i den här soffan som gavs till museet 1970. Den måste några små latmaskar har legat i!

Jag är det perfekta exemplaret på en lat människa. Jag orkar nästan aldrig göra någonting, och även fast jag orkar så föredrar jag att sitta i min soffa och ta det lungt. Min syn på lat är när man är kapabel till att göra vad som helst, och när man har energi till att göra något, men väljer att sitta och ta det lugnt istället. Därför förstår jag att det är en synd.

Det skulle vara en annan sak om man hade blivit tillsagd att ta det lugnt. Om man hade brutit ett ben eller lider av en jobbig sjukdom. Då har man en ursäkt till att lata sig. Men är man som jag som föredrar att chilla i min soffa än att städa mitt rum så är man bara riktigt lat.

Som sagt så gillar jag ju att lata mig i min älskade gula soffa, men är jag RIKTIGT lat så föredrar jag att ligga kvar i sängen hela dagen. Men drömmen skulle vara att ha en helt egen, skön fotölj att sitta och mysa i. Typ som den här:

Det här är en fotölj som tillverkades 1950, den är klädd i svart skinn vilket gör den riktigt stilren. Den skulle alltså passa in vart som helst! Perfekt att den har en fotpall också, för vad är en fotölj utan en fotpall? Inte alls lika mysigt utan.

Här ser ni en riktigt högmodig pryl, eller i vilket fall kan ni kanske föreställa er den högmodiga och uppnästa dam eller flicka som burit klänningen en gång för nästan exakt etthundra år sedan.

Högmod eller att vara högmodig måste ju betyda att man känner sig lite bättre, lite rikare och lite snyggare än alla andra och just så kan jag förstå att fröken Hanna Palme kände sig när hon svepte omkring i den ljusblå sidenklänningen med rosa sidendetaljer dekorerat kring livet. Jag kan föreställa mig de avundsjuka blickarna som måste riktats just mot denna skapelse under dess forna glansdagar. En högmodig kreation som passar omåttligt bra för en riktig bal på slottet.

Högmod, fåfänga eller varför inte bara storhetsvansinne? Med en nu precis nyinspelad första demo med bandet kan det ligga ganska nära till hand. Många komplimanger och uppmuntringar gör att det kan ibland kan vara svårt att hålla fötterna på marken. Nu överdriver jag i och för sig lite för att få fram min poäng, men den här dödssynden är nog något som kan komma väldigt enkelt och för personen som ”utsätts” för den ses det inte som något negativt. Att tro att du själv är bättre än många andra ser du nog själv inte som något negativt, men av andra som står nära den personen kan det bli nästan outhärdligt. Och tillslut kan du möjligvis bli bortstött och falla ner från din osynliga pedistal.

På kulturhistorielektionerna i skolan fick vi veta att brott mot den här dödssynden var ett av de värsta brotten som fanns i antikens Grekland. Hybris eller som det betyder, att likna sig själv vid gudarna, var alltså något man borde passa sig för. Visst kommer det självklart i olika stadier, men har jag fel då man kan säga att stolthet skulle kunna vara det första steget? Det kanske börjar med att du bara är stolt över något du gjort eller över dig själv, men när detta matas med komplimanger tror jag att man psykiskt bygger upp en sorts hybris då du börjar märka att andra också uppskattar dig eller det du gjort.

Som jag kopplade till i början av inlägget kan jag känna att musiken lätt blir en väg till hybris och därav bilden som föreställer en LP-skiva på en grammofonspelare. Egentligen är inte endast en gramofon utan det är den samma kombinerade TV, radio och grammofon som Viktor pratade om i sitt videoinlägg på temat ”Onödigt”. Jag kan ju bara gissa hur hi tech den här var i jämförelse till andra modeller då den kom i början av 1950-talet. Kanske skulle att ha den här också kunna uppmana den här dödsynden men då i form av fåfänga…?

Är du intresserad av musiken finns vår demo att lyssna på här: myspace.com/whitehazetrio

Vi alla drabbas av det, speciellt i dagens materiella samhälle. Jag själv älskar att skaffa mig nya saker, och visar gärna upp det som jag nyss införskaffat. Till exempel så skulle jag, om jag vore dotter till Fru Johanna Sofia Arsenius på 1800-talet, varit mycket stolt över dessa skor;

Se bara, pärlbroderier och siden, vem skulle inte vara stolt? Men det finns en gräns när det gäller detta.

Det är skillnad på att visa upp tillexempel sin nya tröja, och att skryta om sin nya tröja. Det är en fin gräns mellan att visa upp tex sitt nya plagg och att skryta om det. Och jag tror det händer ganska ofta idag. Skryt är jag absolut allgerisk mot, men det händer säkert att jag skryter själv om vissa saker. Idag är det nog ganska okej, men det hör ju trots allt till de sju dödssynderna, så tänk på det!

Själv är jag ganska bra på att vilja ha saker som jag egentligen inte behöver. Jag är nog en riktig girig typ när man tänker efter. Jag vill oftast ha allt jag ser när jag är ute och svirar på stan. Vad som gör mig så girig är egentligen inte mitt begär efter sakerna utan hur snål jag är mot mig själv och hur sur jag blir när jag inte får det jag vill ha.

Det är rätt knäppt sådant där om vad man vill ha och vad man suktar efter, jag kan till exempel aldrig riktigt sluta dregla när jag snokar omkring efter gamla prylar på arkivet för sörmlands museeums gömda skatter, orsaken? Trivia-Bertoia-Diamon Cha. Okej?? Kanske ni tänker, men det är faktiskt något så enkelt som den fåtölj ni ser här på bilden.



Jag fullkomligt älskar formgivningen av denna skapelse, många tack till Harry Bertoia som så vackert formgav och gav namn åt min favorit möbel. Jag önskar att jag någon gång kunde få ta med den hem, provsitta och bara njuta av ett glas lemonad i den svartlackerade ståltrådsfåtöljen. Men min lilla giriga vilja får helt enkelt hålla sig till tåls tills den dag jag tjänat tillräckligt med laxar för att bli ägare till ett par lika snygga kusiner till den här lilla älsklingen!

Någonting som är mycket spekulerat i är att pengar gör en girig. Och ju mer pengar, desto girigare. Slås man av en stor summa pengar så vill man oftast ha mera. När jag tittar på den här räknemaskningen ser jag en person med ett riktigt stort flin bakom den. Kanske var det så 1940?



Räknemaskninen kallas "Plus", och klart vill man gå plus? Det vill väl alla. Men man får ju inte låta det här med siffror stiga en åt huvudet. Oddsen kanske inte är så stora att man blir satt i en kittel med kokande olja, men kanske så blir man galen?

Att frossa betyder ju att roffa åt sig mer än man själv behöver för att överleva dagen (fritt översatt). Och om det nu är så det menas med att frossa så kan jag bara säga att jag är en syndare av stort slag.

Ett ganska bra exempel på mitt frosseri skulle kunna exemplifieras med mitt smyckeskrin, eller vad som just nu bara liknar en flyttkartong. Jag har så mycket vackra föremål och ting i den lådan men jag hinner nästan aldrig använda allihop. Sen ska man kanske inte skylla just det frosserit på endast lilla mig personligen, det är ju faktiskt inte direkt jag som har köpt alla dyra smycken av alla dess slag. Nej de flesta är faktiskt gåvor och fina minnen.

Så när jag nu tänker efter så kanske jag ändå inte är så egoistisk och kanske så frossar jag personligen inte alls i smycken, det kanske är alla andras fel att jag frossar, eller hur? Jag tycker i vilket fall att den här broschen av vit elfenben från 1800-talet är värd att frossa lite extra i, för vem skulle inte vilja ha en minst lika fin kollektion av den här och liknade broscher i sin ägo?

När man säger ordet frosseri så tänker man ju kanske oftast på mat, en väldig mängd mat. Men det finns rätt mycket man kan frossa i, och en sak som har fått mig till en riktig frossar är Facebook, och Internet.
 
Du kan kolla vad som helst, var som helst, när som helst. Kolla vad ditt ex har uppdaterat sin status med, vad dina vänner har gjort idag, vad din chef äter till middag eller vad din lärare tycker om att cykla i sörmlands skogar.
 
Det här skapar faktiskt en problematik som inte fanns förut; vi frossar helt enkelt i människors liv. Vi kollar allt, vet allt, kan allt. Det går inte en dag utan att frasen "jag vet, jag såg det på facebook" hörs i ett samtal. Det är kanske inte riktigt bra, är det verkligen kul att kunna frossa i folks liv? Gör det inte en lite uttråkad till sist? När den här apple-datorn tillverkades 1999 fanns det här inte lika mycket, men nu är det en stor del av vårat liv. Frågan är om det är bra eller dåligt.
 
Dessutom är straffet för frosseri att man måste äta råttor, ormar och paddor. Det känns sådär..

Här ser vi en låda fylld med mcdonalds prylar från vårt 2000-tal. Mmmmm gott tänker du kanske? Eller så kanske du tänker att det är flott och äckligt? Eller att det innehålla vad som helst i denna sorts mat.

Det finns så många slags rykten och historier om denna matkedja och dess mat. Och vi vet inte vad som faktiskt är sant eller falskt med dessa rykten. Men en sak vet vi, att det är riktigt onyttigt, men att det kan vara fruktansvärt gott. Och att det är riktigt lätt att hamna i en ond cirkel av såkallad mcdonaldsmat. Ju mer vi äter det, desto mer ökar det suget, precis som med koffein eller cigaretter. Fett och socker har samma verkan, iallafall på mig.

Jag såg en dokumentär om denna kedja för ett tag sedan, en snubbe som skulle leva på endast mcdonaldsmat i en månad. Han var tvungen att gå till X antal olika slags läkare för att kolla om hans kropp överhuvudtaget skulle klara av det. Bara det är ju helt sjukt. Efter en vecka mådde han inte alls bra av den nya dieten.

Så unna dig skräpmat lite då och då och ta det lugnt med frosseriet helt enkelt, man vill ju inte ha fett i hjärtat eller äta råttor, paddor och ormar i helvetet.

Brandspruta

När man syftar på ordet avund och avundsjuka så är det oftast i negativ bemärkelse. Avund och avundsjuka är ofta avbildat som ett grönt objekt, surmulen uppsyn, eller ett osande, rykande ansikte i rött och svart i behov av nerkylning.

Avundsjuka är en sådan där sjukdom som vi alla drabbas av då och då. Det är också en av de värsta att dras med. Är man drabbad så önskar man oftast att man skulle ha en stor brandspruta för att svalka den osande glöden inom en och bota avundsjukan.

Själv tycker jag att vi människor i allmänhet är väldigt avunds-värda. Jag menar, tänk dig vad en himla massa bra grejor som vi människor har hittat på, vilka lösningar och vilka manicker vi funnit upp. Det är just det vi borde ta fasta på istället. Inte på vad vi önskar att vi hade gjort och hur avundsjuka vi är på dem som gjort det, nej vi borde istället satsa på vad vi själva kan komma fram till för lösningar för att själva bli eller vara lika avundsvärda som människor på våran lilla jord.