År 1454 tryckte Johan Gutenberg den första bibeln. Johan kom sedan att kallas för boktryckarkonstens fader. Till Sverige kom inte boktrycket förrän vid 1483 via klostren, kungahuset och kyrkan. Men den första boken kom via Kina år 868, Diamantsutran.

Det är mycket som har antecknats och tryckts hit och dit under århundradena. Det har tryckts miljontals biblar, dagböcker och dagstidningar.  Dessutom har det bokförts en himla massa. Det kan man t ex se i Sörmlands Museum arkivet.  Där finns det otaliga bokföringar om hus som rivits, byggts, människor som varit på platser och kungabesök.

Det är okej att bokföra olika händelser och ha vissa register över människor, tills en viss gräns. Matföretag kan idag komma åt sådana undersökningar som visar när svenska folket köper Kalles Kaviar eller Tofu mest. Vilket gör att de kan anpassa reklamen de skickar ut och skriva ”Hej, vi såg att din Kalles är slut”. Detta har hänt och folk blev upprörda över kontrollen. Titta bara vart det är på väg – Ipred och FRA är två av de stora attributen vi vet om. Dessa gör det lagligt att tränga sig på den personliga integriteten. Det skrämmer mig.

Nu är det strax Halloween, och det är dags att prata om saker som gör en väldigt väldigt rädd. Förutom krig, död, spöken, mörker, maskar, ormar, speglar, mörkt vatten, fiskar, clowner och skräckfilmer så är en av mina absolut största rädslor barn.
 
De är små, ilskna och helt bortom kontroll. De kastar snöbollar, de spyr och bajsar, de MÖRDAR till och med varandra. Och man kan inte ens kasta in dem i finkan! De är helt enkelt fruktansvärt obehagliga.

De har inte riktigt någon koll över vad som är okej och inte. Om man mördar någon när man är vuxen, så vet man i alla fall för det mesta när man gör, det värsta med många barn är att de inte förstår hur hemskt det är att slåss och vara elaka.
 
Och för att bevisa min rädsla så kan vi ju alla erkänna att de absolut läskigaste rollerna i skräckfilmer spelas av små barn med stora läskiga ögon och vassa knivar.
 
Visst finns det barn som är helt okej, men de flesta beter sig som potentiella seriemördare. 
 
Jag föddes vuxen.

Den här bilden skrämmer mig väldigt mycket av någon anledning. Jag vet inte om det är den hemska utstyrseln eller deras miner. Eller kanske en blandning av dom två?

Det kan också ha att göra med att de påminner lite om ett dansband. Och jag har alltid haft väldigt svårt för dansband. De sjunger så smöriga texter med så smöriga leenden fast de egentligen bara vill döda en långsamt. Plus deras musik är inget som stimulerar mina smaklökar.

Bandet på den här bilden heter Maniacs. I början av artikeln till den här bilden vill de poängtera att de inte ska se ut så där i framtiden. Haha, jag förstår dom.

Spilla på skjortan, spilla på golvet, spilla på någon annan, missa muggen, tappa på golvet,  fel avståndsbedömning, alltid är det lika irriterande.

Det här är en gryta av gjutjärn. Den har tre snett utställda ben, tre horisontala band på de svagt svängda sidorna och rundad botten och ett stort HÅL! Jag kan tänka mig att det här är en typisk sån sak som man skulle kunna använda och sen bara rinner det ut rätt igenom för att det är ett hål i, så nedrans störigt.  Nu menar jag inte att man medvetet väljer ett kärl med hål i att använda. Mer så att det ibland känns som att det är ett hål för att man missbedömer sin egen förmåga och gör något som är väldigt roligt, men i vissa situationer väldigt irriterande.

Pennvässare är inget irriterande i sig, det är bara att någon kommit på den briljanta idén att göra en enkel uppfinning så mycket mer komplicerad…

För det måste nog ändå vara något av det mest irriterande som finns (okej jag kommer förmodligen överdriva en aning men det får ni ta) när udden på en penna i skolan går av och när det ända som finns är såna här!



För på något sätt lyckas jag alltid misslyckas med att vässa pennor i den här sortens pennvässare. Så skulle inte någon kunna vara snäll att säga vad vitsen är med dem, vässa pennor, ja, men egentligen, vad är det för fel på de där små färgglada med ett rakblad?

För måste det egentligen inte bara vara onödigt att hålla på att göra såna här i metal, måste bli mycket dyrare också. Är det bara jag som har det här otroligt onödiga I-landsproblemet?

Nej, när det gäller pennvässare, keep it simple!

FiNnS dEt NåGoT mEr IrRiTeRaNdE äN aTt Du GåR uPp På MoRgOnEn, SkA hÄlLa SoCkEr På DiNa FlInGoR oCh SoCkReT i SoCkErKaReT äR sLuT? KnApPaSt.

FlInGoR uTaN sOcKeR äR sOm KoRv UtAn BrÖd, NaKeT. OcH i SaMmA sTuNd SoM dU fÖrStÅr AtT sOcKeRkArEt Är ToMt Så StIgEr IrRiTaTiOnEn InOm DiG. SoM oM mAn InTe Är TiLlRäCkLiGt TjUrIg På MoRnArNa.

IrRiTaTiOn Är En SvÅr KäNsLa AtT hAnDsKaS mEd. JaG mEnAr, NäR dU kÄnNeR iLsKa Så BlIr Du ArG oCh SlÅr På NåGoNtInG. NäR dU bLiR gLaD, lEr Du. NäR dU bLiR lEdSeN, gRåTeR dU. MeN nÄr Du BlIr IrRiTeRaD, vAd GöR dU dÅ? GåR rUnT oCh Är IrRiTeRaD fÖrStÅs MeN dEt LeDeR iNgEn VaRt. Du FåR iNgEn SlUtPrOdUkT uTaV dEt.

NäR jAg VäL bLiR iRrItErAd Så VäXeR mIn IrRiTaTiOn, BaRa FöR jAg VeT aTt JaG äR iRrItErAd. DeT bLiR sOm En OnD cIrKeL. MeN tIlLsLuT sPrIcKeR aLlT, lIkT eN eKoNoMiSk BuBbLa.

JaG aNtAr AtT äVeN sOcKeRsKåLeN pÅ bIlDeN sToD tOm IbLaNd. InGeN hAr DeT lÄtT. En annan sak som irriterar mig är dåligt utformade texter.

Tänk att du ligger i din säng, det är varmt och skönt och du är trött och du vill bara fortsätta sova, lite till, lite längre.

Men! Då kommer världens mest irriterande sak in i bilden. Nämligen väckarklockan. Ljudet från den jobbiga jävla klockan borrar sig in i hjärnan, och i alla fall jag vill mest döda någon när den ringer. Samtidigt får man panikkänslor av att det är morgon och att man måste röra på sig.
 
Jag tycker att det hade varit trevligt om man själv fick bestämma när man skulle gå upp. Inte för att det nu hade varit möjligt, men ni får ju alla erkänna att det är en trevligt tanke.

Något som kanske skulle kunna göra det lite lättare (om inte det så i alla fall coolare) att gå upp skulle vara att ha en sån här klocka. Då måste man ju faktiskt gå upp, det är inte så lätt att trycka på snooze på ett golvur. Just det här golvuret är från Stigtomta!

Vad världen skulle vara ett simplare ställe utan pengar. Utan några lågkonjunkturer och inflationer och andra världsliga grejer. Men framförallt skulle jag inte behöva tänka på min ekonomi och budget. Fatta skönt.

Dock kan jag inte komma på ett realistiskt alternativ till pengar. Byteshandel känns alldeles för omständigt och om allt ägande upphörde skulle kanske kunna fungera, om alla människor var med på det. Vilket verkar småkrångligt.

Men tillbaka till pengar i nuläget. Pengar är riktigt irriterande dels för att man aldrig har några och det är inte lätt att hushålla med dom när man väl lyckat skaffa sig ett par.



Ännu värre måste det vara i detta fall. Man vet att det finns pengar inom en pytteliten radie men det går inte att få dom. Dom är gömda bakom lås och bom och det finns inget man kan göra. Helt utan kontroll. Liksom, så nära men ändå så långt borta.

Innan jag börjar skriva det här inlägget vill jag bara klargöra att det inte handlar om något "åh vad gulligt med två killar som gifter sig, så sött!" Tvärtom så är det absolut inget nedlåtande med den här texten.

Att äktenskap är gulligt är det inget tvivel om. Om de håller vill säga. Men hur gulligt är det egentligen att det så sent som 2009 blev lagligt för alla att gifta sig med den man älskar?

Vad är det egentligen som gör att många inte tycker att det är okej att gifta sig med den man älskar? Vad spelar det för roll vilket kön man har? Och hur fan kan det vara så att det bara är trettio år sen homosexualitet klassades som en sjukdom?

I alla fall så blev jag väldigt glad när jag såg den här fina tårtdekorationen. För det är faktiskt lika självklart att en man och en man ska få gifta sig med varandra, som det är att ha tårtdekorationer på bröllopstårtan.

Även om utvecklingen för homosexuellas rättigheter har gått alldeles för långsamt, så är det i alla fall riktigt bra att det äntligen har blivit okej att gifta sig. Oavsett vilket kön den du älskar har.

Vare inte så att gud älskade alla nyss?

Tänk dig en kopia av dig själv, fast i litet format. Vore inte det gulligt? Och nej, det är inte mini me från Austin Power filmerna jag menar.

Jag har varken viljan eller känner mig mogen för att få en liten kopia av mig. Men det är kul att leka med tanken! Det är lustigt att föreställa sig hur man skulle bete sig som en pappa. Det känns så otroligt långt bort.

Men bebisar är fortfarande mysiga. Och fatta att få se en kopia av sig själv växa, lära och mogna. Kanske blir kopian mindre lik dig med åren eller tvärtom. Ja, det är kul att spekulera om framtiden.



På bilden ”står” Max med en fin barnvagn. Han ser rutinerad och nöjd ut. Men man får ju inte glömma att det måste bytas blöjor också…

Smågulligt

En definition, alltså en personlig åsikt. Och när det gäller gulliga saker tänker jag ganska direkt på små saker, alltså inte små i betydelse utan liksom små! Ta tillexempel Converseskor i vad som ser ut som storlek 20, även fast man sett typ 20 par bara måste man ta upp dem och titta närmare...



När det gäller musikinstrument vet jag väl inte om jag skulle säga gulligt rakt av, men det är något speciellt med musikinstrument i miniatyr. Jag som är väldigt musikintresserad har tillexempel tre stycken minigitarrer som är ungefär 30 cm höga hemma. Just därför stannade jag till när jag såg det här minipianot i Sörmlands museums samlingar på Raspen. Det är gjort av svart trä och skänktes till museet 1983 från Eskilstuna. Det har måtten 24,5x20,5x13,5 cm och har ett tonintervall mellan stora A till ettstrukna D.

Bebisar, kaniner, kattungar, you name it. Mycket kan vara gulligt, det beror ju lite på ens egen åsikt också. Jag till exempel tycker att råttor är extremt gulliga, men folk som till exempel min mor tycker de är vidriga.

Vi människor har en tendens att tycka små saker är gulliga, speciellt om de är luddiga eller något sådant, typ kaniner. Fånigt kanske? Jag vet inte. Kaniner är i allfall väldigt fula.



Som sagt, vi tycker att saker som är små är gulliga, och när jag såg den här lilla snurran som var cirka 1 x 1 cm stor så tyckte jag att den var riktigt gullig, för den är ju liten, eller hur?

Från John Lennon till Harry Potter. Från att ha varit en vanlig utsmyckning för en vänsteraktivist till att vara en av de största nördsymbolerna. De runda glasögonen har varit med om mycket, och jag måste erkänna att de är förbannat gulliga!


Kanske är det bara jag men det är något väldigt gulligt över nördar. Speciellt om de är nördiga inom något som är ganska småcoolt. Som John Lennon med sin musik, Quentin Tarantino med sitt filmskapande (inte för att han har runda glasögon, men fortfarande, ascool) och Harry Potter med magi liksom!

Det är bara lite synd att man inte ser dessa glasögon oftare i verkliga livet. Det skulle förgylla mina dagar lite grand.

Gulligt! Jag kan tänka mig det i flera sammanhang. ”åh vad gulligt, gulligt! (med en aning sarkasm), gulligt= mer som i schysst”. Men det jag kopplar gulligt till är ödmjukhet.



Statyn är en ung flicka vid namn Sigyn gestaltad i en ung kvinnas kropp.  Egentligen är det en giftskål hon räcker ut. Men jag tycker det mer ser ut som om hon skulle vilja dela med sig av något. Vilket tyder på ödmjukhet. 

Själva sagan om Sigyn är ifrån den nordiska mytologin. Lokes hustru Sigyn har samlat gift i en skål från den orm som hängts upp över den plats där gudarna fjättrat Loke. När Sigyn så småningom tömmer skålen faller giftet på Loke och rister sina bojor så hela jorden skakar.

Tillbaka till ödmjukhet, nu betydde statyn något helt annorlunda än vad jag vill att den ska betyda. Men för mig representerar den i alla fall att man delar med sig. Att man inte sparar på något som är ens eget för egeninnehavets skull.

Det är inte varje dag man tänker; Fan vad kul jag har nu! Det är istället när man tänker tillbaka på minnen som man tänker; Fan vad kul det var då!

Varför fungerar människan så? Varför inser vi inte hur fantastiskt någonting är undertiden det pågår. Nej, man är aldrig nöjd med det man har framför nosen. Jag vet inte, men det ligger något i uttrycket; Mycket vill ha mera.

Det här är ett av många problem som människan har. Och som skapar inbördeskrig i hjärnan. Något som kan hjälpa mot hösten depressions attacker är en hederlig Jönssonligan film. Väskan på bilden påminner starkt om väskan som används i Jönssonligan. Väskan som alltid innehåller precis vad man behöver. En sådan väska vore väl ändå lösningen på allt.



Väskan har tillhört en viss Sigrid Huss. På ena sidan av väskan finns även en metallplatta där hennes namn står ingraverat. Undra om Sigrid hade gillat Jönssonligan?

När du ska söka tillstånd till saker och ting. T ex om du vill ha CSN stöd eller bli medlem i någon förening får du ofta ett brev. Ofta är brevet skrivet i högsta byråkratiska form. Det är otroligt trist och framför allt är det svårt att förstå vad det står. Men det går att göra otroligt roliga sketcher av det!

Monty Python gjorde sin första film 1971 vid namn ”And Now For Something Completely Different”. I början är det en sketch som skämtar med byråkratin på ett högst kul sätt. Folk spetsar varandra med pennor och det är rena rama sjörövarslaget.

Den här kassaapparaten är en typisk vanlig skrivmaskin. Svartmålad, gjord i metall, runda tangenter och har en vals i svart gummi. En liknande använder de i sketchen om byråkratin!

Temat för denna vecka är ”Fan vad kul”. Och av någon anledning har jag fotograferat en kikare. Jag kommer inte ihåg varför och det underlättar inte att jag har glömt min anteckningsbok på jobbet. Vilket i sig är ganska småironiskt och kul. Lite pinsamt också.

Att ha dåligt minne är ibland världens jobbigaste grej. Många säger att man inte ska komma ihåg något efter en riktigt lyckad kväll. Vilket oftast inte beror på att alla lider av massiv minnesförlust, utan för det mesta om ett alltför stort intag av alkoholhaltiga drycker.

Vilket kanske kan vara kul. Ibland. Men för det mesta föredrar jag att komma ihåg de roliga stunderna i mitt liv. Jag kommer till och med ihåg många av dem! Men jag kan fortfarande inte placera en kikare i någon av dem.

Efter första skolveckan den här terminen kände jag mig helt slutkörd. Jag har aldrig vart så skoltrött i hela mitt liv, ärligt talat. Så känns det i och för sig alltid, men nu känns det bara mer dag för dag. En minut i skolan känns som en timme, och även fast jag har ett soft schema så vet jag inte vart jag ska ta vägen ibland.

X antal gånger har jag kommit försent till lektioner då de har pågått. Inte att rekomendera, det är inte så värst populärt, men vad ska man göra? Att kliva upp ur sängen en måndagmorgon är en mardröm, och jag är tacksam över att det bara är ett och ett halvt år kvar av min skoltid. Inte för att jag har någon aning om vad jag ska göra efteråt, men en paus från pluggandet skulle verkligen göra gott.



Här är en gammal skylt de använde förr för att skylta med att man faktiskt har lektioner i en skola. Eller, att en lektion pågår. Vilket man hade kunnat förstå ändå.

Varje morgon är det otroligt svårt. Vi masar oss upp och gör vårt bästa för att inte ta ursäkten istället för att fortsätta. Det är svårt och vi klarar av det.

Vissa vintermorgnar är det otroligt jobbigt. Det är blött, kallt och man orkar inte med någonting känns det som. Känner du igen dig? Ofta är det minsta snedsteget också mest irriterande. När kylskåpet inte vill stänga även fast du faktiskt tyckte att du stängde till det. Eller när du stoppar ner smörkniven i smöret och den av någon anledning trillar ur och ner på golvet.

En smörkniv, i alla dess former. Ibland gör man de i skolan på träslöjden. Inte kunde jag tro att detta var en slags smörkniv. Den kommer hela vägen ifrån Glanshammar och heter ”Smörspadar”, lustigt!

Varje gång jag ser små fina skrin så ploppar alltid samma tankar upp i mitt huvud; Vad finns i skrinet? Har det något värde? Kommer jag bli chokad om jag öppnar det?

Skrinet på bilden ägdes en gång av Anne-Marie Dardel. Hon hette tidigare Egnell, men gifte sig 1951 med byrådirektör Jean Alexander Auguste de Dardel. Jag ska inte lägga mig i deras giftermål, men kunde de inte kombinerat deras efternamn? Jag skulle föreslå Dardel-Egnell. Det blir så melodiskt och fint. Men det kanske inte var någon valmöjlighet på den tiden? Nej stopp, nu glider jag ifrån ämnet. Tillbaks till skrinet.



När jag fick syn på skrinet så kunde jag, såklart, inte låta bli att öppna det. Skrinet liksom lyste där det stod på hyllan. Och den turkosa färgen skrek; Öppna mig! Mina små korvfingrar öppnade försiktigt skrinet. Det gnisslade ilsket om gångjärnen på det lilla skrinet. Eller nej, det gnisslade inte alls. Men det var ett sådant ögonblick då ett gnisslande ljud hade passat in perfekt.

När jag öppnade skrinslocket fick jag svar på alla frågor som alltid dyker upp när jag ser ett skrin. Och jag blev chokad, jag började faktiskt skratta. Chockskratta.



I skrinet fanns ett strykjärn. Jag blev besviken och glad på samma gång. Detta skrin hade lyckats överraska mig ordentligt. Ett riktigt roande skrin! Trots att det är så litet som tio centimeter på längden, fem på bredden och åtta på höjden. Vad säger man? Less is more…

För ett antal år sedan så fanns det en barngrupp vid namn Papegojklubben som höll till på S:t Nicolai i Nyköping. Det var en barngrupp som ägnade sig åt en massa aktiviteter, antagligen pyssel och dylikt som barn gillar att greja med.



Men vad är detta förnånting? I ett barns ögon kanske det är självklart. Hade jag haft någon av mina små bröder med mig när jag såg den här prylen (och tänkte; va?) så hade jag frågat dem vad de trodde. Kanske hade de kommit med ännu vildare gissningar än vad jag kom med, för jag gissade vid första ögonkastet att det skulle föreställa någon Barbapappa-liknande figur. Och eftersom det är just ett barn som har skapat den så kan man ju aldrig veta säkert vad det kan vara för något.

Gosedjuret, vilket vad jag förstod att det var, är rosa och har påsytt huvud och har kanter som är målade med blå tuschpenna. Men vad är det som är rosa med blå kanter? Som ser ut som en klump med endast ett huvud? Jo men självklart, det är ju en säl! Det ser ju alla.