Vinterns evighetslånga mörker har nu börjat komma nära inpå och påminna oss om sin existens. Att ständigt frysa och tillbringa dagarna i vad som kan tyckas vara en svart dimma, är det nog inte många som längtar efter. Hela svenska folket verkar gå in i någon form av vinterdvala. Vi ställer in kroppen på minimalt fysiskt arbete och försöker att tillbringa så mycket av vår tid vi kan med andra människor och uppsjöar av värmeljus. Bara för att inte tappa bort oss själva och vårt psyke i vintersörjan. 

Vid vinterperioderna kan det vara svårt för vissa människor att finna sitt ljus mörkret, den lilla lågan som håller hoppet uppe och håller kämpaglöden igång. Jag själv har också haft problem med det. Men under de allra gråaste och tyngsta perioderna så brukar framtiden vara en bra medicin mot mörka tankar. Något väldigt viktigt för mig är just att ha framförhållning under vintern. Det kan vara i princip vad som helst. Kanske planera in ett biobesök ett par veckor fram, bestämma en helg att träffa vänner eller pojk/flickvän, en kort resa, eller varför inte bara ha ett förtjusande gott paket glass i frysen?  Alla dessa små saker kan jag tänka på en skoldag, och redan då går pulsen upp och hjärtat löper mindre risk att frostas igen. Redan då ser jag mitt ljus i mörker, framtiden. Och jag tror inte att jag är ensam om det.

Kom alltid ihåg att tiden går framåt, jämt. Och den här klockan för blinda som finns på min bild, får symbolisera framtiden som faktiskt ligger föröver. Klockan tickar och ser nog till att det blir sommar nästa år också, var så säkra.

Vissa kanske anser att man hela tiden bör leva i nuet, och självklart. Lev i nuet. Men om nuet råkar ha brist på dramatik, är det ju inte helt skamligt att ha någonting att se fram emot, inte sant? Och när det roliga väl sker, lär man leva i nuet!

Nu har det redan börjat bli mörkt väldigt tidigt på dagen och väldigt ljust sent på dagen. Den tiden då man tänder mycket ljus och lindar in sig i filtar.

Den här årstiden är den bästa. Även fast det blir mörkt så finns det så mycket saker som är roliga, så mycket ljus i den mörka vintern! Känslan när man ser snön falla för första gången är obeskrivlig, när man ser ut genom fönstret och ser små, vita prickar falla ner från himlen. Vintern är inte bara min favoritårstid för att man kan tända ljus och mysa in sig i filtar, det är den tiden då flest människor i min familj fyller år, inklusive mig själv.

Eftersom julafton är på vintern så man måste ju bara älska den här årstiden. Det handlar absolut inte om presenterna som man får, utan om maten och fikat! Jag älskar maten och fikat som man får! Först på min födelsedag så får jag välja vilken mat som ska ätas den dagen. Sen blir det kalasfika. Sen fyller min syster år och efter det min mamma, sen är det julafton, kort efter det så är det nyår och då är det min bonuspappas födelsedag! Så ni kanske förstår varför jag älskar vintern så mycket som jag gör, på grund av maten!
 
Det var därför jag tyckte att det var passande att ta denna oljemålning av en skål med frukt i, för jag tycker att bilden symboliserar mat på en fint sätt, istället för att ta t.ex. en bild på en gris. Denna fina oljemålning målades av en man som hette Tor Bjurström.

”Utsidan ger insidan en chans. ” – Ett ordspråk som säkert många har hört. Skönhet handlar om utseende. Det är en sanning. Många som tänker skönhet tänker på en människa som har jämna ansiktsdrag, kanske en idealbild av hur en vacker människa ser ut.

Den här oljemålningen ur det Fleetwoodska familjearkivet, påminde mig om hur min uppfattning av skönhet är, och att det faktiskt inte handlar om att födas med ”rätt” ansiktsdrag.

Skönhet kommer inifrån – Visst är det klyschigt? Men om man sammankopplar skönhet och hälsa så ser man att det stämmer. En människa som är frisk och mår bra i kropp och sinne brukar se mer levande ut, få en extra lyster som gör han/henne generellt sett vackrare än en människa som mår dåligt. Och en glad människa ser ju alltid skönare ut än en ledsen sådan!

Personligheten spelar också en betydande roll. Det brukar bli på så vis, att de vi lär oss tycka om blir vackra. Skönheten träder fram succesivt, tills det är det enda vi ser.

Tittar man på ytan ser alla olika på andra människor. Och alla finner människor olika vackra. Men för mig, gällande utseende, fastnar jag ofta för egenheter hos personer. Sällan den jämna symmetrin, utan kanske som på bilden ovan, en märklig näsa, eller ett par stora C:formade skrattgropar, eller ett par extra glada ögon. Alla människor besitter skönhet på något sätt, kanske är det de små sakerna, ett leende, eller det stora hela.

Skönhet för mig, är de speciella smådetaljerna som faktiskt gör alla unika.

Men i grund och botten så kommer skönheten faktiskt inifrån, är man glad och har ett fint hjärta finns skönheten där, och jag tror att den går att finna någonstans hos alla. 

Något av det vackraste jag vet är gamla träbåtar. Jag älskar doften av tjära och lack, de fina välvda formerna och jag älskar skärgården de för dig till.

När jag var liten delade vi en liten folkbåt med en annan familj. Det roligaste med att segla var att bli fastknuten med ett rep runt magen och dras genom vågorna efter båten. Vi hade alltid med oss en speciell sallad och saft. Ibland la vi till vid någon ö och sov över. Att vakna i en träbåt på morgonen när vågorna kluckar mot kölen kan vara något av det mysigaste som finns.

Den här fina campingbåten från 30-talet har varit älskad av en familj på samma sätt som vi älskade vår båt. Den har fört dem på sommarutflykter och givit frihetskänsla. Den har vackert och majestätiskt som bara en båt kan glidit genom vattnet.

I somras började jag, min syster och våra grannar rusta upp deras folkbåt som har stått på land de senaste 10 åren. Lacken såg allt annat en fräsch ut, hon hade fuktskador och inneboende i form av spindlar och andra kryp. I andras ögon ett vrak, ett omöjligt uppdrag.

Men när jag tittar på vår båt ser jag potential. Jag ser vackra trä detaljer och framförallt ser jag skönhet. En riktig pärla.

Så när vår vackra skruttbåt är klar ska vi åka på äventyr. Vi ska segla mot horisonten och solens stålar kommer gnistra på havet. Det är skönhet för mig.

Skönhet? Skön-het. Skönhet. Jag tror faktiskt inte att man kan sätta ord på vad skönhet är. Det är en liksom egen tolkning och jag vet att det är något de flesta av oss strävar efter. Vi strävar efter skönhet för att bli lyckliga. Vi köper nya kläder, klipper oss och vi plastikopererar oss.  Många av oss vill leva upp till de skönhetsideal som finns i stort sett över allt, som jag personligen egentligen inte alls tycker ska förändra oss som personer, vilket de tyvärr gör. De sänker vårt självförtroende vilket i sin tur leder till att vi blir mer osäkra i oss själva.

Egentligen är inte jag rätt person att föreläsa om egoboosts och liknande, för jag personligen har en helt annan etik än moral när det gäller detta. Jag tycker man ska vara nöjd med sig själv som man är och att man inte ska följa en massa ”råd och tips” som förändrar oss, samtidigt som jag skulle vilja ändra en hel del med mig själv.

I alla fall, hur mycket vi än ändrar på oss så tycker jag att vi aldrig kommer vara finare eller lyckligare än den dagen då vi faktiskt gifter oss. Inte för att jag gift mig, men när man ser bröllop och hur lyckliga och fina paren är så kan jag inte sluta le och jag bara längtar tills jag själv står där framför altaret en dag.

Så därför har jag valt att representera dagens tema med denna handsydda bomullsbrudklänning i vit moiré från 1800-talet som köptes av drottning Josephine och har gått i arv. Och guys, vi är alla fina precis som vi är.

Skönhet kan vara många saker, vackra saker, vackra människor, men också insidan kan vara något vackert. Det är enklast att se skönheten som nånting ytligt, något man kan se och ta på.

Min bild av skönhet förr är stort hår, stora klänningar, mycket smink, stora hattar mm. I princip: Ju större desto bättre. Jag känner att i nutiden så är "ju större desto bättre" fortfarande något man strävar efter att uppnå, ju mer man har desto nöjdare är man.

Denna svarta sammetshatt från 1900-talet är ett jättebra exempel på vad jag menar med en "stor hatt". Först och främst måste jag säga att jag tycker verkligen att hatten är fin, den har många vackra små och stora detaljer. Jag tycker att det är detaljerna som gör något eller någon till en skönhet.

En detalj som jag är väldigt förvånad över är de två strutsfjädrarna som ligger runt hatten och att hatten är handsydd.

Men nu återgår vi till vad jag menar med en "stor hatt". När det är väldigt, väldigt mycket saker som sitter på en liten eller en lite större hatt så är det en "stor hatt". Den här hatten har strutsfjädrar,två buketter av penséer och en svart sammetsros. För vissa kan detta anses som något självklart, att en hatt ska ha så mycket utsmyckningar, men för mig duger en vanlig hatt utan nånting på.

För mig är skönhet något enkelt, men smaken är ju som baken... delad!

Jag har alltid varit lättskämd av mig och har vägrat att gå både spökrundor på Halloween och i spökhus, men ändå tycker jag ganska mycket om att kolla på skräckfilmer, hur kommer det sig? Jag skulle tro att det är för att jag har relativt lätt att skilja på film och verklighet och för att jag på ett underligt sätt, ändå gillar att bli lite skrämd.

Helst tittar jag på skräckfilmer som är lite underliga och komplicerade, och som drar sig mer åt det psykologiska thriller hållet, och jag försöker undvika alltför mycket brutalitet. Jag föredrar mystiska och lite gotiska skräckfilmer och det får väldigt gärna vara kostymdrama.

Två av mina absoluta favorit rysare innehåller i princip alla de egenskaper och kvalitéer som jag räknat upp, och de är Sleepy Hollow och Sweeney Todd som båda är gjorda utav en av mina favorit regissörer, nämligen Tim Burton. Det är också här som kopplingen till mitt föremål finns. Jag hittade nämligen en rakkniv utav metall som troligtvis är ifrån slutet av 1800-talet, den ägdes tidigare utav Edvard Holmgren från Jönåker och jag kände att det var det perfekta föremålet för ämnet skräck.

Ni som har sett eller kanske bara hört talas om Sweeney Todd, vet att han, som barberare, använde just rakknivar då han utförde sina hämndlystna handlingar. Och Sweeney Todd är inte bara en av mina favorit skräckisar, utan också en av mina favorit musikaler, och vem kan egentligen motstå Johnny Depp, Helena Bonham Carter och Alan Rickman i en och samma film?

Den 10 augusti 1930 skedde ett mystiskt mord i Grönsta, väster om Eskilstuna. Offret var grovarbetaren Arvid Edvard Andersson. Liket hittades med ett skott genom huvudet och skador av ett hårt slag. Efter ett hårt slag med en sten. Stenen kan du se ovan och finns nu på föremålsarkivet. Mordet löstes aldrig.

Visst tyckte du precis som jag att det här lät lite spännande. Ett mord, en gåta. Spännande men också lite läskigt. Visst gillar vi det?

Vi ser skräckfilm och låter fantasin skena.Vi låter fantasin skena och blir stela av skräck av minsta ljud. Var det där prasslet ett ondskefullt spökbarn? Väntar en blodtörstig zombie utanför dörren? Kommer jag bli besatt av en orolig ande i sömnen? Listan kan göras lång på saker som skrämmer oss.

Men är inte den främsta anledningen till vår rädsla egentligen just vanliga människor?

Yxmördare, våldtäktsmän, kriminella gäng, sektmedlemmar, psykopater och andra suspekta människor? Personen som höll i stenen?

Gröna fantasimonster, eller återuppväckta lik är ju ingenting i jämförelse med en galen, mordisk, beväpnad människa. Eller hur?

Jag tror att många av er som läser detta och kollar på bilden här ovan, inte har någon som helst aning om vad det är bilden föreställer. Ska förklara det med en gång. Bilden visar en ådersnäppare i mässing. Det kanske inte gjorde er särskilt mycket klokare. Tänkte förklara för er vad denna ådersnäppare gjorde för nytta innan jag berättar varför jag valt just detta föremål till veckans tema.

Denna ådersnäppare användes som redskap på sjukhus under 1800-talet och tillverkningen av denna gjordes av Albert Stille. Det finns 12 ställknivar som fälls ut i botten när en spak på översidan förs framåt, och knivarna användes för att avlägsna ”dåligt blod”. Man trodde att sjukdomar under den tiden berodde på obalans mellan olika kroppsvätskor, det var till exempel farligt att ligga ned då dessa vätskor blandades. Man använde alltså ådersnäpparen för att få bort de dåliga vätskorna för att lindra sjukdomen och det var viktigt att man fick ut blodet på rätt ställe där det dåliga blodet ansågs ha sitt ursprung.

Varför jag valt just att skriva om denna är för att den har med just blod att göra, vilket ofta förknippas med skräck. Jag tycker personligen blod är obehagligt, vilket inte riktigt går ihop med att jag verkligen älskar skräckfilmer. Allt från människor som jagas i skogen med knivar och yxor till andar som flyger omkring i huset.

Vissa människor som kopplar skräck till dockor, ser framför sig ålderdomliga porslinsdockor med stelt uttryck och tom, men ändå helt oskyldig blick. För mig är nutidens dockor betydligt läskigare.

Den här bratzdockan, som en sjuårig flicka tidigare lekt och kammat håret på, förde genast tankarna till någonting annat som jag finner helt skräckinjagande, som visserligen inte handlar om dockor, men inte långt ifrån, nämligen; skönhetstävlingar för barn.

Små flickor ända ner i femårsåldern kläs ut i märkliga underkläder eller dräkter och sminkas värre och mer än vad riktiga modeller gör. De tränas att le och posera så att de på hela taget ska se så vackra, mogna och världsvana ut de kan inför en bedömande jury. Faktum är att de inte är mogna och världsvana, de är femåriga oskyldiga flickor.

Resultatet av allt är en rad av vad som liknas en oskyldig liten armé av förvuxna dockor. Kanske som den här bratzdockan. Men det värsta är inte de skrämmande, inställsamma småflickorna. Utan föräldrarna bakom dem.

Många av föräldrarna påstår att barnen helt har valt det själva, och att flickorna tycker det är jätteroligt att ställa upp i shower. Ja, vilken femårig flicka tycker inte det är roligt att klä ut sig? Men är de däremot medvetna om att andra tjänar pengar på dem? Att det är ovanligt att barn blir tränade i att bete sig och se ut som Miss World? Eller att de troligtvis används som ett substitut för föräldrarnas egen krossade skönhetsdröm?  Tror inte det.

Jag såg ett program en gång där en mamma var helt beredd att genomföra flera skönhetsingrepp på sin dotter som skulle ställa upp i en reklamfilm, det tar nästan priset.

Och det här är en del av vad jag finner skrämmande i vårt samhälle. Människor, människors dumhet och i det här fallet; hur föräldrar kan göra så mot sina oskyldiga små barn.

Alla har vi något som vi tycker är skrämmande, något som jag tycker är skrämmande är psyken.
Det föremålet som jag valt denna gång har inget med själva föremålet att göra. Jag har valt en altarring som i sig är väldigt fin, jag är inte alls rädd för själva altarringen, utan själva stället där den förut stod. Altarringar som denna ser man oftast i kyrkor, vid kapellen men denna altarring stod på Strängnäs hospital i deras kapell.

Anledningarna till att jag tycker det är läskigt med psyken är många, en är att så fort jag hör ordet "psyke" så tänker jag på ett litet, mörkt rum, en tvångströja och ensamhet.

Det värsta jag vet är att vara ensam, i ett litet rum, och inte veta var man är någonstans. Att inte veta vad som kommer att hända med en.

Jag är också rädd för människor som är psykiskt störda, vissa som har gjort väldigt hemska saker, saker som jag inte kan förstå hur en person ens kan göra! Jag har också en bild i huvudet av hur en psykiskt störd ser ut, jag vet att de ser ut som helt vanliga människor och det skrämmer mig också lite.

Denna altarring är väldigt fin och anledningen till att hospitalet gav bort altarringen till Sörmlands museum är för att den var skadedjursbenägen. Nu är den ren från skadedjur och står i Sörmlands museums föremålsarkiv.

Så till beröringspunkten skräck.
Något för mig väldigt obekant och bekant på samma gång.
Jag är inte typen som slår på skräckisar, skriker med ett gäng människor och dööör för att det är så fantastiskt kul att bli rädd.
Inte min kopp te.

Varför sitta och se på människor som sliter sina lämmar och skriker av ångest och panik i en trång svart cell för att det inte finns något annat sätt att bli befriad på?
Varför se groteska varelser döda, döda, blod, blod? Vilka mardrömmar vill vi egentligen drömma? Jag förstår inte konceptet, jag vill inte anamma det hela.
Kanske en extra kick av skräck? Nej tack, inte för min del. Inte när konsekvensen blir dålig nattsömn i trehundra år...

Nåväl. När jag traskade runt i magasinslokalerna fann jag lite prylar som gav mig obehagskänslor, nu tänkte jag dela med mig av dessa!

När jag såg den här ögonbindeln kopplade jag direkt till ett otäckt Morden i Midsomer-avsnitt som jag såg för ett antal år sedan, vilket inkluderade en person i mask. Masker måste vara det äckligaste som finns! Utklädnad, clowner och mimare ger mig rysningar. Och ögonbindeln sätts för ögonen efter en operation då patienten i efterhand är ljuskänslig, dateringen är osäker men jag bedömer att den inte används idag. Skulle jag se en människa med dessa glajjor skulle
jag dö.

Något annat som väcker obehag är detta verktyg.
Åh, jaha, ett mordvapen tänker ni!
Hopp, hopp. Nepp, nepp. FÖRLOSSNINGSTÅNG var namnet. 1916, när BB inte var fullt lika modernt, fick borren användas till att borra hål i skallen på barnet. Sedan i sin tur fästes något i bebisens huvud och barnet drogs ut genom mamman. Förmodligen efter att ha dött och förlossningen stannat av. Blotta tanken på smärtan, både för barnet och mamman, ger mig en obehagskänsla jag gärna vill vara utan. Lite fascinerande ändå är det att människan ändå alltid funnit en väg att försöka rädda situationen. Även om det i de flesta fall ledde till att både barnet och mamman dog.

Det var allt för den här gången, tjingeling!