Tio, nio, åtta, sju, sex, fem fyra, tre, två, ett, gott nytt år! Nu är det dags att börja ett nytt kapitel.

Det finns ingen mer passande dag för att bara glömma allt, man kan inte få det ogjort men i alla fall försöka glömma det och blicka framåt. I den här boken från 1943 står det om en massa yrkessjukdomar men jag har den bara för att visa att man borde bläddra vidare i livet.

Kanske uttala ett nyårslöfte och försöka hålla det men mer än så, lägga allt gammalt groll bakom sig. Förlåta de man annars inte har velat förlåta och sen hoppas på detsamma ifrån andra människor.

Det behöver inte vara livsavgörande men åtminstone själv försöka få in känslan av att nu startar något nytt. Söka nytt jobb, söka till den där utbildningen som alltid har legat och väntat på en eller bara samla nya krafter, vända fram till det nya kapitlet och göra det bästa av det kommande året vad det än kommer att innehålla.

Vad som komma skall kan man nämligen aldrig veta. Hur förutbestämt livet än ter sig kan det ta en helomvändning, till det negativa eller positiva, i alla möjliga olika former. Under nyår gäller det att förbereda sig inför dessa.

Få högtider är lika glamourösa som nyårsafton. Det är då vi bär fina klänningar, dricker champagne och äter hummer.

Dessvärre är det väldigt kallt på nyårsafton, speciellt när man är iklädd den där fina klänningen. Kvinnor har länge avhjälpt det här lilla problemet genom att bära en riktigt exklusiv päls. Detta exemplar är från år 1960.



Det är dock ingenting jag vill tipsa om såhär i nyårstider, för päls är faktiskt otroligt oetiskt. Så, såvida du inte vill bara exklusiv à la Moskva, skippa pälsen. Det är inte så glammigt med ett flått djur…

Nyår måste vara den mest överskattade högtiden på året. Finns det verkligen någon som har haft ett helt perfekt nyår?

Nu utgår jag faktiskt inte bara från mig själv, jag har hört många säga att nyår bara är hypat. Men vart kommer denna hype ifrån? Varför peppa stenhårt till en dag som ändå aldrig varit lyckad.

Sen är det ju nästan ett krav att ha en snygg klänning på sig också. Spendera massa pengar på ett plagg som man antagligen aldrig kommer använda igen och gå runt och frysa ihjäl i.

Men fortfarande, här sitter jag faktiskt också och peppar inför denna dag. Det kanske är det lilla ordet "ny" i nyår som är det fina i det hela. En liten nystart, lämna det jobbiga bakom sig, det blir en del av historien, satsa framåt.



Jag ska nog ha denna på mig på nyår, inte speciellt vacker men jag slipper frysa!

För sista gången i år ska jag skryta. För snart så åker jag. På nyårsafton lämnar jag landet och njuter i solen istället för att frysa tårna av mig i Nyköpings hamn.

Visst känns det lite vemodigt. Alla dessa år som man har hyperfestat och sedan tvingat ned sig själv till hamnen för att frysa ihjäl och titta på fyrverkerier. Vadat hem i snön klockan tre på morgonen och vaknat upp nästa morgon och undrat, vad var vitsen med det egentligen?

I år ska jag inte tänka på någonting sånt. Jag behöver inte ens ha mössa och vantar på mig heller. Kanske bär jag en sån här?



Det här är en riktig elegant damhatt från 60-talet. Den är flätad med strån, siden och glaspärlor. Den funkade nog alldeles säkert som en riktigt bra solhatt. Nu önskar jag att jag hade en lika dan själv. Gott nytt år! Njut av fyrverkerierna och för guds skull, håll värmen.

Det är verkligen något speciellt med nyår. Man är liksom full av förhoppningar inför det kommande året. Nyår är verkligen som en nystart, vissa ger nyårslöften, andra inte. Jag tillhör de som inte gör det, jag vet att jag ändå inte håller mina löften.

Men det som jag älskar mest med nyår är att man får en anledning till att klä upp sig. Ingenting är för ”fint” för nyår. Skorna på bilden ser väldigt ”nyår” ut tycker jag. De är silverfärgade med hög klack.

Ägaren till skorna hade tänkt att använde dem till ett bröllop, men så blev det inte och hon ville spara dem till ett ”speciellt tillfälle”. Nyår skulle ju kunna vara det speciella tillfället.

Det är inte konstigt att vi svenskar är ganska deprimerade när en stor del av året är fyllt av kyla och mörker. Det är få som skulle beskriva glädje som ”sitta isolerad inomhus och frysa”.

Då är det tur att julen finns! Det blir verkligen ett ljus i detta eviga mörker. Om denna mysiga högtid inte hade existerat tror jag många hade lämnat detta land för att bosätta sig på varmare breddgrader. Snö till exempel. Snö kan vara förjävligt, det är kallt, halt och irriterande när man kör bil. Men på julen är det bland det vackrare som finns.

Så slutsatsen är helt enkelt att vintern är hemsk men julen gör det nästan värt det.

Det ska kokas gröt, rullas köttbullar, stekas prinskorvar och fantastiskt mycket mer. Dammas, moppas och pyntas men det vi utgår ifrån det är maten. Det här är en sylt och saftgryta, ingenting som dyker i upp i varje kök nu kanske.

Även om ingen gryta åker fram så tror jag att alla kan relatera till veckans tema Jul med julstök. Städa, baka, laga mat och slå in de sista klapparna. Hur mycket man än tänker att ”nästa år planerar jag bättre” så blir det lika stressigt med att leta efter inslagspapperet.

Alla andra köttbulledagar på året köps det Mamma Scans men just den här dagen måste de tillverkas på egen hand, just för att det är jul. Det finns traditioner som håller på att helt dö ut, vi stöper inga ljus och vi gör ingen krubba men det som är sist i ledet att falla bort är maten.

Tillhörande julstöket ingår att inte kunna röra sig av mättnad de kommande dagarna, på sin höjd kan man rulla fram, och det är så det ska vara. Skinkan har inget slut men den ska ätas upp tillsammans med en enorm mängd godis. För det är det julstök, julbakande och jullagande går ut på, att äta.

Jag vaknar, världen är på sniskan. Jag stirrar på mitt skrivbord. Mitt medvetande hoppar igång och jag förstår att jag vaknat.

Min fot sticker ut genom täcket och kylan biter tag. Det är kallt i mitt rum och den enda säkra platsen är under mitt täcke, där är det sommar. Jag kan nå mitt fönster från min säng och jag drar upp min persienn som är mitt ögonlock mot världen. Vitt. Allt är vitt och mer vitt kommer från himlen som inte tycks ha några tankar på att sluta med sin ommålning av världen.

Jag släpper ner persiennen med en dunst och suckar tungt. Vinter har för mig för några fördelar för att få finnas till. Men mitt mina hårda tankar om vintern så lättas mitt sinne upp av en doft. En som värmer den nakne i Antarktis och gör varje mage hungrig. Doften är starkt förknippad med årstiden och är enligt mina värderingar en av de få fördelarna med vintern.

Doften har smugit sig från ugnen och in genom nyckelhålet till mitt pojkrum. Om det är något som är bättre än pepparkakor, så är det doften av dem.

Julen är den högtid jag tycker om mest, allt är så mysigt. Nu är det inte långt kvar till julafton och här hemma städas och pysslas det för fullt. Mamma vill tydligen att jag ska städa rummet och det är ju inte direkt det roligaste som finns, men oh well! Lika bra att ta fram dammsugaren.



Det skulle vara roligare att dammsuga om jag hade en sådan dammsugare som på bilden ovan. Den är tillverkad 1953 och gjord av bakelit, rostfritt stål och gummi. Dammsugare började dyka upp i hemmen efter första världskriget.

Dammsugaren skulle underlätta arbetet för hembiträden och göra livet mer hygieniskt. Idag finns det så kallade ”robotdammsugare” som är självgående. Det underlättar ju verkligen arbetet eftersom att man inte behöver göra någonting alls, förutom att sätta på och stänga av den då.

Kanske ska köpa mig en sådan dammsugare när jag flyttar hemifrån, eller kanske inte?

Julen knackar alldeles strax på dörren nu, och jag känner mig som vanligt som ett barn. Jag har alltid älskat julen, som nog de flesta gör som firar jul. Jag älskar att det nästan är kolsvart ute dygnet runt och att man lyser upp tillvaron med små levande ljus och adventsljusstakar.

Det finns dock en jobbig sak med julen, och det är att den är över så snabbt. För när julafton är slut, då är julen liksom... slut. Även fast julreklamen fortfarande går på tv och att granen står kvar ett tag så har liksom alla julkänslor försvunnit. Nu är det dags att längta till våren, eller möjligtvis nyårsafton. Man har liksom hunnit tröttna på julen.

Det finns dock en sak som kan hålla julandan uppe trots att julafton är förbi, och det är all god julmat. Vår familj fixar alltid mängder med julmat och det känns ibland som att den aldrig tar slut. Så när man känner att julen har dött ut för den här vintern, ta en pepparkaka och ett glas julmust och mys ihop i soffan och sup in julgransdoften. Då känns det inte så utdött längre. God jul!

PS. Glöm inte att baka pepparkakor i alla möjliga former! Här är den vanligaste formen av pepparkaksformar. Just dom här är från 1983, men funkar säkert lika bra än i dag.

 

Egentligen kan man ju fråga sig vad smycken fyller för funktion? Det vore både att ljuga och att hyckla att säga att jag är emot dem (då jag har en del själv). Men vad fyller dessa små attiraljer för praktisk funktion? Jag började med att dra en snabb slutsats; att de är en följd och en produkt av vårt materialistiska samhälle och att de är till för att stärka bilden av oss utåt och då alltså egentligen är ganska onödiga för den egna personen. Vad jag kom fram till var väl den här slutsatsen varit något förhastad och ogenomtänkt.

Mestadels kvinnor (visst finns det hos män också men jag tror majoritetskonsumenterna är kvinnor) kan använda sig av smycken av olika slag i mängder för att klä upp sig inför utekvällar och finare träffar. Ringar, halsband, örhängen, broscher och diverse håruppsättningsattiraljer. I och för sig finns likheter hos män med bland annat slipsar och flugor och möjligtvis en klocka att spetsa med. Och här används smyckena mest för att just då klä upp sig men jag tror att de fyller en större funktion är att bara förhöja individens utseende för betraktarnas ögon. Ska jag prata personligt tycker jag faktiskt det är riktigt kul att klä upp mig och verkligen anstränga mig att se snygg ut och jag kan få lite av en ego-boost av att göra det. Och det är nog där smyckenas dolda inre funktion kommer fram.

Förutom att klä upp sig kan jag ta ett annat exempel ur mitt liv där ”smycken” visar vem man är som person (det kan ju i och för sig även fest- och vardagssmyckena göra i många fall). Sedan ett och ett halvt år tillbaka har jag tränat kampsporten Taekwondo i en lokal klubb i stan och just i träningstillfällena har vi, som alla andra kampsporter, ett speciellt system att visa vår kunskapsnivå. På koreanska heter det ”ti” men det är inte så mycket mer än tygbälten i olika färger beroende på hur bra du är. I förra veckan gjorde jag min andra gradering och fick då min nya färg, grön.

Jag tror i och för sig inte att tygband kan räknas in i kategorin smycken, men i just kampsportslokaler är de en nyckelfaktor till accessoarernas tysta språk. Genom dessa kan vi kommunicera i form av att ta till oss information och vi vet automatiskt att vi bör visa respekt för de som har högre färgrang än vi har. Känner ni var vi är på väg med tanke på bilden?



Just det här tysta språket är även någonting som används inom hela systemet vad krig och krigsföring innebär. Den högste generalen vet vi precis vem det är – det syns både på hans uniform och alla de medaljer och utmärkelser som förmodligen klär hans bröst. Adolf Hitler använde detta system då han i början av sin karriär delade ut järnkors till de medarbetare som gjort sig förtjänta. Att ha ett sådant här järnkors var sammanbundet med en hög prestigerang. Vad som egentligen inte riktigt hör hit är att dessa kors blev allt mer vanliga då kraven för att få ett sänktes och då vet ju vilken människa som helst att prestigen och värdet även sjunker i samband med det ökade antalet, en typisk inflation.

Vad som i och för sig förmodligen hände med både järnkorsen och järnmärket på bilden efter krigets slut 1945 var väl att de från att ändå varit en hög prestigesymbol istället nu blev skydda som pesten, mycket beroende på det nazistiska hakkorset som alltid kommer symbolisera utrotningen av ett halvt folkslag.

 

Smycken har historiskt sett varit ett verktyg för att signalera social status och rikedom. Hövdingar, kungar, drottningar och adelsmän bokstavligen dränkte sig själva i guld och diamanter för att signalera "kolla på mig, jag är fett rik".

Smycken är dessutom oftast väldigt fina, guld och diamant är ju som bekant ganska vackra grejer. Men i och med bijouteriens uppkomst, när alla kunde köpa sig ett gigantiskt "diamanthalsband", så blev det lite svårare att signalera sin rikedom. Fast det går ju såklart.

Men jag tycker att det är fint att smycken har gått från klassymbol till helt enkelt snygga grejer som livar upp livet. Halsband, örhängen, ringar, ja allting som blänker eller glittrar eller skiner gör i alla fall mig glad. Skor är också ett väldigt bra utsmyckningsverktyg, som de här supersnygga mörkturkosa pjucksen:



Som så många andra gånger i Sörmlands Museums arkiv så suckade jag tungt för att Sörmlands museums arkiv just är ett arkiv och inte en affär. Just dessa är från HM 2008, frågan är varför jag inte köpte de då…

Som kille finns en norm som hindrar mig från att glädjas allt för mycket av smycken. Jag får en känsla av att denna norm varit ännu starkare en gång i tiden.

Att killar överlag inte bär smycken lika ofta som tjejer är för mig uppenbart. Att smycken i butiker överlag riktar sig endast åt tjejer är heller inget ovanligt. Detta är inget som stör mig personligen, men det får mig att fundera över hur länge det kan ha varit så?

Är det så att enda sedan vi börja utsmycka oss så har det kvinnliga dominerat smyckevärlden? Kanske är det kvinnan som påbörjade idén med smycken för en herrans många år sedan? Detta är frågor vars svar kan förklara vår nutida syn på smycken.

Jag har inte svaren och fortsätter drabbas i stort sätt ovetande av nutidens alla normer, hur gamla de än må vara. I historien finner vi förklaringarna på varför vårt samhälle ser ut som det gör idag. I historien kan vi hitta avtryck som format vårt nutida tänkande och därmed agerande.

I historien har ramar byggts, de är gamla nu, men vi lever fortfarande inom dem. Ramar gör alltid sitt jobb, hur gamla och fula de än må vara, så gör det alltid sitt jobb så länge de existerar. Inte många vågar påpeka gamla ramars sprickor. Lika många killar vågar ta på sig ett par långa, glimmande, örhängen till festen.

Att använda broscher är underskattat. Det kan göra en svart, tråkig tröja till något lite mer piffigt!

Tyvärr har broscher fått en slags "tantstämpel" över sig. Det är inte ofta man ser en tonåring med ett stort smycke på sina kläder. Undra om det är på grund av broschen från början härstammar från ett smycke som kallas fibula?

En fibula är ett dräktspänne som oftast är tillverkat av brons, järn eller djurben. Fibulan användes flitigt i Europa under järn- och bronsåldern. Kanske är en dålig förklaring till varför majoriteten som använder broscher är äldre, bevara det gamla liksom, men jag kan faktiskt inte komma på något annat. De är ju fina!

Smycken kan man inte få nog av, och det finns smycken för alla. De går att variera på många olika sätt. De finns i alla möjliga former, material och färger. Man kan köpa dem nästan överallt och man kan hur enkelt som helst skapa sig helt egna, unika, smycken.

Jag älskar smycken, jag har en hel låda full, om inte mer. Jag har allting från små plastörhängen i pastellfärger till äkta guldhalsband. Och såhär till jul, så kan jag säga att ett smycke är en perfekt gåva till vem som helst som kan tänkas bära smycken. En snygg kedja till din pojkvän eller ett nättare halsband till din mor? Hur som helst, det kan aldrig sitta fel.



Det här är ett halsband i svarta stenkolspärlor. Halsbandet är över 200 år gammalt och man vet inte vem som bar det. Kanske var det en liten flickas pärlor? Eller kanske en vacker äldre dams?

Örhängen finns i alla färger och former. När jag fyllde sju år var min högsta önskan att få ta hål i öronen. Efter lite tjat, eller snarare mycket tjat, slog äntligen min önskan in. Anledningen till att jag var tvungen att tjata var att mamma var rädd för att jag skulle utveckla någon slags allergi mot nickel senare i livet, som tur var blev jag inte drabbad av det.

Men dessvärre hade jag oturen att örhängena fastnade i örsnibben och det gjorde fruktansvärt ont. Då ångrade jag allt tjat eftersom att jag var tvungen att ta ur örhängena och låta hålen växa igen. Jag var förkrossad, nu var jag plötsligt den enda tjejen i klassen som inte hade hål i öronen. Jag fick vänta ett helt år på att ta nya hål. Nu i efterhand kan jag tycka att det var lite onödigt eftersom att jag nästan aldrig har använt örhängen. Men hål i öronen var väl bara något man skulle ha antar jag.

Om man verkligen inte vill ta hål i öronen så är det ju perfekt att det finns clip-ons som man bara kan klämma dit. Örhängena på bilden är just clip-ons och de är halvrunda med en svart glaspärla monterad på vit metall.

Diamonds are a girls best friend! Är det så? Smycken har alltid varit ett sätt att visa att man är välbärgad, desto större diamanter desto rikare är du. Men enligt mig så är det någonting som får mig att känna mig vacker, pricken över i:et så att säga.

Det första jag tänkte när jag såg det här var "Oj, sicket halsband!". Men det var inget halsband utan ett diadem av svarta stenkolsprismor. Det här ska alltså sitta på huvudet och inte runt halsen. Fast det spelar nog ingen roll hur man bär sina smycken så länge de får personen som bär dem att känna sig vacker.

Desto äldre armbanden, halsbanden och örhängena är desto mer värdefulla känns dem, just för att det var farmors mor som hade dem på fest. De har levt och varit med om så mycket om man jämför med något som finns att köpa på H&M idag.

Den enda defekten smycken har om de ska fungera som vänner är att de alltid är försvunna när man vill ha dem på sig, annars är de relativt bra.

Det finns saker som kan förvaras och saker man kan förvara saker i. I den här soffan kan man förvara människor, sätt dem här med en kopp kaffe och de är under uppsikt

Besvärliga, roliga, korta och långa, alla kan sitta ner i soffan som egentligen borde kallas paneldivan. Just denna har röd plysch.

Ett hus är också en sorts förvaring, städer likaså, inte bara burkar och skåp utan allt har en plats någonstans. En paneldivan är knappast det första som kommer upp i huvudet vid tema förvaring men här är den, underbar i all sin prakt.

En sån där som man inte slänger sig i framför TV:n, utan sitter och fikar i med sin kopp kaffe eller har som prydnad, inte förvaring.

Att inte ha ett täcke av saker på golvet i mitt rum har alltid varit en utmaning för mig. Golvet tycks alltid, på en hundradelssekund, täckas av kalsonger, byxor, tröjor, papper och annat tjafs. Detta stör inte mig egentligen, men det stör andra i min närhet.

Eftersom jag respekterar och bryr mig om dem i min närhet så gör jag mitt yttersta för att förvara alla mina saker på sina befintliga platser och inte på golvet som tycks vara en fristad för alla olika ting.

Detta kan låta som ett litet problem, men det är ju fortfarande ett problem och problem är skapta för att lösas.

En sak som jag märkt genom åren är att jag har fått mer och mer plats i de rum jag bor. Det beror nödvändigtvis inte på att rummen har ökat i storlek, utan att jag har färre saker att förvara. Som exempel är alla leksaker som jag hade när jag var yngre. Nu vill jag inte påstå att jag hade mycket leksaker, jag har vänner som hade mer.

Det jag menar är att leksaker tog en himla massa plats, nu låter jag kanske som ett tråkig, bitter morsa men det är jag inte. Jag är bara förvånad över hur jag hade plats med alla leksaker när jag var liten, medan jag nu kämpar för att saker inte ska behöva ligga på golvet.

Jag tror jag inte har brist på förvaringsutrymme, jag har bara brist i intresse av att använda det.

På bilden är en skördetröska i leksaksformat. Mycket naturtrogen och den fick museet i samband med en leksaksutställning 2006.

Var fan är fjärkontrollen? Och var tog nycklarna vägen!? I flera av fallen är det där lilla utrymmet som existerar mellan soffkuddarna stället där många objekt gömmer sig.

Och ofta när du väl lyfter på kuddarna hittar man inte bara det man letar efter, utan även andra spännande saker som suddgummin, dammråttor och har man tur ligger där även ett och annat småmynt.

På något underligt sätt verkar soffan och egentligen alla möbler fungera som någon sorts parallell dimension där saker försvinner och dyker upp igen. Ibland vet jag att jag hittat saker på ställen där jag vet att jag letat ett flertal gånger tidigare, eller i alla fall känner mig säker på det.

Det är väl på samma mystiska sätt som den ena stumpan alltid försvinner från tvättmaskinen. Skumt.

I förra veckan satt jag på min naturkunskapslektion, tidigt på morgonen. Vi tittade då på en film, som diskuterade om människans utveckling var kopplad till våra matvanor, hur vi hade ätit saker och vad vi hade ätit.

Vi har utvecklats utifrån det näringsbehov och de resurser vi har haft för att bryta ner mat. Men i alla fall, huvudteorin i filmen var att det var när vi lärde oss att tillaga mat som vi blev människor på riktigt, då kan vi nämligen få ut mer näring ut mindre mängder mat.

Men en sak som jag då osökt tänker på är just veckans tema Förvaring. Har inte vår förmåga att förvara saker en stor betydelse för vår utveckling till människan vi är idag?

Från att lägga saker i salt, till kylskåp och frysar. Nu har vi mer utrymme för 1) att handla med mat 2) att äta när vi vill. Vi kan ha stora supermarkets och bo i städer i större grad, för vi kan transportera mat och förvara den.

Det låter kanske lite konstigt, men jag tror ändå att just kylskåp och förvaring har en stor betydelse för det samhälle vi har idag. Man tänker inte på det, men det måste vara så. Så man kanske ska tacka kylskåpet för att det finns lite oftare, om man nu uppskattar att slippa bruka jord!

I helgen har jag städat min lägenhet, och jag kan säga att städning är inte något av det bästa jag vet. Men efteråt, då känner man sig allt duktig. Men jag tänker, vad hade jag tagit mig till om jag inte hade haft något att förvara mina saker i?

Det handlar om skåp, lådor, hyllor, kistor och byråer. Om man inte hade haft något av detta så hade sakerna legat precis överallt utspritt på bord och golv hemma. Då hade det inte känts så speciellt städat.

Ett problem är också alla småsaker. Vad gör man av alla pyttesmå prylar? Pincetter, örhängen, knappar och såna grejer. Om man skulle lägga de i en stor låda hade det ändå varit kämpigt att gå igenom den där lådan fylld med småkrafs. Så jag tackar världen för småaskar.


Det här är en liten glasask, den ser sådär riktigt lyxig och fin ut, här i skulle man säkert ha förvarat ett fint halsband eller kanske en liten brosch? Kanske var det just det någon gjorde 1952? Vilken lättnad isåfall. "Var är mitt jättefina silverhalsband?". "Ja, just det! Det ligger ju i den jättefina asken!".

Det finns mycket saker som man kan förvara, ja i princip allt (förutom viss mat då). Jag tror att det ligger bortglömda föremål i de flesta människors hem.

När jag var yngre brukade jag gå på upptäcktsfärd hemma hos mina morföräldrar, och jag blev lika lycklig varje gång jag hittade någon klänning eller hatt längst in i någon garderob där ingen kollat på väldigt länge.

Jag tycker att alla borde kolla igenom sin vind eller förråd någon gång då och då, vem vet vilka skatter som kan gömma sig där?

Jag skulle bli väldigt glad om jag hittade en sådan här hatt som är på bilden undangömd någonstans. Hattar är så fina, de kan piffa upp vilken outfit som helst! Hatten på bilden är en solhatt som är orange och vitspräcklig. Den är dekorerad med tunna band runt kullen.

Att förvara saker är inte särskilt svårt, att förvara saker säkert är betydligt mer komplicerat.

En av de största händelserna i världen nu är Wikileaks. Som de flesta säkert vet så är det en webbsida som släpper ut massor av hemligstämplade dokument på nätet. Just nu håller de på att släppa cirka 250 000 dokument som kommer handla om allt möjligt som försiggår bakom kulisserna.

Där kan man snacka om dålig förvaring! Jag har aldrig riktigt fattat hur Wikileaks kan ha fått tag på så mycket hemliga dokument, finns det inte något slags säkerhetssystem?

Som när jag var liten och fortfarande skrev dagbok så brukade det bara räcka med ett litet lås på boken och en bädd av häftstift runt den. Böcker verkar vara ett av de bättre sätten att förvara hemliga saker i, de är smidiga, du kan ha mycket roliga säkerhetsanordningar och du kan faktiskt alltid bära runt på den. Boken här på bilden har klarat sig ganska bra till exempel, den verkar ha hängt med ända sen 1713.

Ibland får jag lust att bara åka iväg någonstans, bara ta med pick och pack och resa till varmare breddgrader. Lusten att resa iväg till ett varmare land minskar ju inte precis nu när vintern har kommer till vårt avlånga land. Men tänk vad otippat det skulle vara om jag bara åkte iväg så där?

Vad chockade en del skulle bli, tror jag i alla fall. Jag skulle åtminstone bli chockad om någon som står mig nära bara försvann en dag. Om jag nu kommer iväg någon gång skulle jag gärna vilja packa alla mina kläder och grejer i en sådan väska som är på bilden ovan. Väskan användes förr till förvaring av Överjägmästarens uniform och tillbehör, och den är väldigt tjusig tycker jag.

Om cirka en månad är det dags igen, Julafton. Fram tills denna händelse gäller det att bland annat fixa julklappar till alla nära och kära, även om många är emot denna materialistiska tradition har det ändå blivit lite av ett måste.

Och när man köper julklappar gäller det inte bara att rent ekonomiskt ha råd utan du måste även vara lite kreativ och komma på saker som är lite otippade. För det gäller att den som ska få presenten blir verkligt förvånad när han/hon på dopparedagen river bort presentpappret, eller det är oftare roligare då.

Förra året gav jag min tvillingbror en inspelad version av höstkonserten hans program gjorde, detta var något jag lagt ner extremt lång tid på att klippa ihop (närmare 30 timmar). Jag tror ändå han blev ganska förvånad över presenten, eller jag kan i alla fall hoppas det.

Det finns ju alltid saker man förväntar sig att man ska få och visst är det härligt när du får någonting du verkligen vill ha och har nytta av. Men den riktiga lyckan är när du får någonting som är helt otippat och aldrig trodde att du skulle få men ändå har väldig nytta av. Som exempel hade jag önskat mig en touchskärmsmobil från Sony Ericson i julklapp förra året men fick istället den då relativt nya iPhone 3GS.

Om jag den 24:e i år skulle få den en sådan här gammeldags radioapparat som syns på bilden skulle det verkligen vara en sådan julklapp som skulle vara förvånansvärt användbar. Kanske i och för sig hade varit lite mer användbar om det varit en CD-spelare istället för en LP (då jag inte har några LP-skivor).

Jag brukar lyssna på radio när jag vaknar varje morgon men min radio ligger precis mellan att vara ny och häftig och som den på bilden, cool i och med dess retro-utseende. Min är liksom lite beigegul och ser allmänt väldigt tråkig ut. En sådan här skulle verkligen ge mitt rum ett lyft (förutsatt att den också går att använda, vilket jag förmodar att den inte gör då den är stationerad på ett museilager).

Vadå räkningar? Aldrig hört talas om. Eller? Det där som kommer och kräver en massa pengar. I den lägenhet som jag nu delar med en vän har vi förstått att det som drar mest el är spisen så att när den räkningen kommer så får vi vara beredda på fler nollor än vi någonsin har trott, vi älskar nämligen att använda spis och ugn.



Den här elektriska spisen är faktiskt inte helt olik vår, inte lik men åt samma håll. Den har sådana där plattor som aldrig blir varma och sen när de är varma och man slår av spisen blir de aldrig kalla.

Nu får vi räkningarna via Internet men det hade nog varit tydligare hur mycket vi pengar vi gör av med om det slog ned ett kuvert i brevinkastet. Otippat kanske blev lite fel ord, fast jag kan ärlligt inte tippa hur mycket den där elräkningen hamnar på. Det blir helt enkelt en ny erfarenhet att se.

Något som skulle vara ganska otippat skulle vara om man gick in i en lägenhet, kanske för en fika eller en fest, och i hallen mötas av den här lilla grejen.

Det är omdiskuterat vad det faktiskt är, men troligen är det ett käppställ från sent 1800-tal. Men det finns också påståenden som säger att det är en dryckesbägare från 1600-talet. Men det är endast påståenden, ingenting är klart. Käppstället är i alla fall gjord av ett älgben, och skänktes till museet av August Trolle Löwen.

"Placera ditt paraply i älgbenet...". Nej, den frasen skulle i alla fall jag tycka var lite otippad!

Jag har valt en cykel till detta tema, det var ju ganska otippat va? Nej, men anledningen till att jag har valt en cykel är att jag har en så otrolig skräck för att cykla, jag är ju rädd för att tippa.

Jag har skrivit tidigare om mina traumatiska upplevelser på moped, efter dessa incidenter så har jag varit rädd för att sitta på allting med två hjul. Bara att bli skjutsad på cykel är riktigt läskigt. Än så länge har jag faktiskt cyklat en hel del gånger utan att tippa, det har varit mycket lättande.

Så detta ska jag fortsätta med, fortsätta att cykla otippat, så kanske jag någon dag övervinner min rädsla.



Det här är riktigt fin rödbrun herrcykel från 1934, den skulle man gärna cykla på. Synd bara att den är så gammal att man säkert skulle tippa om man skulle ge sig på den.