Jag hatar att sova, just för att jag drömmer så ofta. Och 7/10 gånger drömmer jag mardrömmar. Eller jag vet inte riktigt om jag ska kalla de mardrömmar, men jag drömmer ofta om sådant jag är rädd för. Och många gånger är det samma sak. Typ som att jag ska förlora människor jag älskar, att de sårar mig eller att jag sårar dem.

När jag väl drömmer riktiga mardrömmar brukar de involvera det jag är mest rädd för; Vatten. Och ofta drunknar jag eller någon annan och så vaknar jag med hjärtat i halsgropen. Jag tycker inte om att vara ute i vatten där jag inte når botten, och min vattenrädsla tror jag beror på en händelse som skedde när jag var liten.

När jag var 5 år hade min moster och hennes man ett sommarställe med brygga och vatten. Jag och min syster brukade bada där en del. Dock var vattnen väldigt djupt (det kanske inte var det, men jag var liten så kändes som att det var typ 7 meter) efter bryggan. Jag hade en sådan där söt badring runt midjan och hoppade ner från bryggan. Och så åkte badringen upp när jag nuddade vattenytan, och jag djupare ner i vattnet. Tog mig upp rätt snabbt men jag var verkligen livrädd den stunden.

Så ja, jag hatar vatten, när jag tvingas vara i det då det är djupt. Men vatten är samtidigt det bästa jag vet, så länge det ligger i sådana här. Glas. Dessa sex glas är grogglas och slipade och brukare av dessa var Ivar Alderstrand.

 

Mina två småsystrar bygger i skrivande stund en koja av stolar och filtar, de planerar att sova i den över natten.
Det känns inte som att det var längesedan som jag gjorde samma sak.

Andra helgen i juni fyllde jag arton år och räknas nu i svensk lag som vuxen och kapabel till att ta ansvar över mig själv, men jag vet inte, det är så fruktansvärt mycket.
Jag måste ta ansvar över ett helt liv, dessutom mitt eget liv, där jag själv måste ta konsekvenserna för mina beslut.


Tänk då vilket ansvar som har vilat på mina föräldrars axlar till och med helgen för några veckor sedan.
 Ansvar för sig själva + mitt liv + mina andra syskons liv = sjukt mycket ansvar!!

Denna krokodil tillverkad av BRIO kommer från Klockbergets förskola i Nyköping.
Det var Astrid Stolt som stolt öppnade upp dörrarna till daghemmet 1954. Hennes mål var att öppna ett daghem som tog ansvar för barnen när mammor och pappor var upptagna med att jobba.
På daghemmen finns idag människor som är utbildade i barnuppfostran och hur barn tänker och är, de blir som en stöttande del i de vuxnas liv och en trygghet för barnen. Jag tycker att förskolepersonal är ett av de viktigaste yrkena i vårt samhälle eftersom att de tar hand om barnen när de är som mest formbara i sin personlighet. Detta borde vara ett statusyrke!

Jag har alltid haft svårt att tänka mig själv i framtiden, framtiden känns så långt bort och onödig att fundera för mycket över. Jag vet inte om jag kommer leva tills jag blir gammal eller inte, och jag vill inte förvänta mig någonting om vad som kommer att hända. (förövigt är jag inte alltid lika deprimerande)

Jag vill ha barn någon gång då jag känner att jag kan ta ansvar över mig själv, då jag känner mig vuxen och kan tänka mig en framtid med någon. Då ska jag bygga kojor med filtar och stolar och fundera över förskolekostnaden. 

Man skulle kunna se på sin framtid som ett lotteri.

”Det som händer händer, det får bli som det blir, ödet får avgöra” och så vidare…

 

Men jag vill inte se på min framtid på det sättet. Jag vill ha kontroll över mitt liv, göra mina val, sträva efter något.

Jag vet ännu inte hur jag vill att min egen framtid ska se ut, men hur den än blir så är det mina val som avgör. Jag är medveten om att det kanske inte alltid går att nå sitt drömjobb eller dröm hem, men om man jobbar mot dem så hårt man kan och orkar och är beredd att ändra lite i framtidsplanen så tror jag at det kan bli hur bra som helst!

 

För närvarande är mina ända planer många resor, att bo på ett ställe som inte är Trosa, badutflykter och väldigt många sovmorgnar med min pojkvän!

 

Tombolan är tillverkad 1920 och har tidigare delat ut lotter och lycka i nykterhetsföreningen IOGT-NTO Alphyddan i Bettna.

 

En taffel.

På bilden ser du en taffel.

Om du inte känner igen ordet så är det helt okej, du är inte ensam. Ordet rullar sig roligt och främmande på tungan och hade, enligt mig, mycket väl kunnat ha varit från framtiden.

Men det är lugnt, taffeln är ett historiskt föremål och inte från framtiden – jag googlade det.

En taffel är en typ av piano som först började konstrueras i mitten av 1700-talet, taffeln på bilden tillverkades år 1840 och kom till givarens morföräldrar på 1920-talet.

Framtiden är något jag helst undviker att tänka på. Jag gillar att vara tonåring, att gå i skolan och få bo hemma. När det största bekymret är en tickande deadline på en inlämning – och inte på livet. Jag gillar det, jag gillar nu.

Taffeln får mig att tänka på främst två framtidsrelaterade saker.

Piano betyder musik.

Musik är något jag älskar.

I den framtid som jag såväl måste tänka på ibland vill jag ha ett spelande piano i mitt hem. Kruxet är bara att någon måste spela på pianot för att musiken ska skapas. Jag har alltid velat lära mig att spela piano och kanske är det något jag kommer att göra – i framtiden. Annars får jag väl helt enkelt hitta en man som kan eller drilla mina barn till att lära sig. Om det går åt skogen får jag väl helt enkelt köpa en skiva och låtsas att musiken kommer från pianot, det kan säkert funka.

Taffelns hölje är fanérad med bland annat mahogny. 

“That is Mahogany!”

Elizabeth Banks röst ekar i mitt huvud så fort jag hör ordet mahogny, filmatiseringen av boken Hungerspelen lyckades få in en fras som boken saknade – och den blev en succé. Och vad är kopplingen till framtiden, kan man ju då tänka sig undra. Jo, Hungerspelen handlar om en dystopisk framtid, mer säger jag inte men rekommenderar er att läsa boken eller se filmen. Utan att avslöja allt för mycket kan jag dock säga att jag innerligt hoppas att vår framtid inte är lik den som skildras i berättelsen.

Jag har aldrig riktigt funderat över vad exakt jag ska göra. Det är väl självklart att det blir något jag är bra på, har jag tänkt. Men jag har aldrig riktigt funderat över vad det är jag VILL. Fota är ju kul, det är ju det jag är bra på och en självklarhet för folk i min omgivning. ”Vadå, du ska väl bli fotograf?” Vadå ”SKA BLI?!” tänker jag. Under min gymnasietid har jag fått upp ögonen för hur mycket som helst. Jag vill lära mig massor och utvecklas inom områden där jag är nybörjare. Jag vill lära mig göra flashiga reklamfilmer och jag vill lära mig program som InDesign och Illustrator. Jag vill illustrera och hålla på med grafisk formgivning och jag vill lära mig allting inom webbproduktion. Jag vill bygga upp hemsidor, formge affischer och fota reklambilder. Jag vill göra så mycket, bara nu.

Sedan slår det mig att jag nu är 18 år och bara på två år har jag fått fler intressen. Det är självklart det kommer finnas minst tio saker till jag vill lära mig om 10 år. Så nej, det är ingen självklarhet att jag ska hålla på med foto bara för att det är mitt största intresse nu. Jag vill lära mig och utvecklas och inte ligga på en och samma nivå när det gäller kunskap.

Denna dator får faktiskt ta och representera detta, för det enda jag vet just nu är att jag absolut kommer ha användning för en sådan oavsett om jag fotar, formger eller programmerar hemsidor. Denna stationära dator tillverkades under 1999 och användes senast 2006.

                                                        Bildredigering: Sara Österholm

Framtiden är ett automatiskt servicehus i neon.
Extremt, modernt, övertydligt.
I en ny oförstörbar, genomskinlig plast som alla byggnader består av.
Överdådigt med flourescerande ljus för att man ska se det.
Med bilhissar för att bilen själv blivit lat och vill ta den enkla vägen.
 
Man hissar upp bilen och sig själv, får en automatisk servning utförd av robotar.
Tar en tank ur någon av de miljarder automater som nu står placerade var man än går.
Parkeringsautomat har bytts ut mot tankautomat.
Trä mot plast.
 
Barn leker inte längre med detta föremål,
och Gustaf Gårdestig kommer aldrig behöva köpa det åt sin systerson.
Barnen går nämligen redan i skolan.
Får lära sig räkna vid tre års ålder.
Blir allmänbildade för att klara världen.
 
I Framtiden har fisher-price's barndomdsdröm gått i uppfyllelse.
Parking Ramp Service Center har blivit verklighet.

Framtiden är något främmande eftersom man inte vet vad som kommer. Vad som helst kan hända i framtiden och det är just därför jag finner framtiden så skrämmande. Allt som hänt kan man alltid skriva om.

Väskan på bilden är köpt i Paris 1864 i en butik som heter Le Temple. Om den butiken finns det förmodligen flera hundratusentals sidor skrivna, eftersom den tillhör dåtid. Allt som redan kan ha skett redan har skett. Det enda man kan göra för att veta att framtiden ska bli bra är att förbereda sig.

Det kan vara olika förberedelser. Att studera är en förberedelse för vad man sedan ska studera eller arbeta med. Mitt liv kan ses som att det inte har börjat än, eftersom jag hela tiden har förberett mig för framtiden. Dagis förberedde mig för skolan och skolan för framtiden. Ens uppväxt är en förberedelse för hur man blir som vuxen i framtiden, allt är förberedelser för framtiden. Men när börjar framtiden då? Det man hela livet har förberett sig på, det man bara själv kan känna och ingen annan.

Framtiden börjar då det inte finns några förberedelser kvar för vad som ska komma. Det jag önskar är att jag har med mig allt i mitt bagage som jag kommer att behöva, att jag inte upptäcker att jag missat något viktigt att stoppa ned i min väska.

Det var Augusta Katarina Hierta som var gav museet denna nattsäck i textil och läder. Augusta köpte väskan i en butik i Paris, då kan man ju undra vilka förberedelser som förde henne dit och vad som gjorde att hon gav museet sin väska? Kanske något hemskt inträffade när hon bar väskan och att hon påmindes av den händelsen varje gång hon såg väskan, eller så kanske hon helt enkelt tröttnade på väskan, men hur kom det sig då?

Det här resestrykjärnet är en utmärkt symbol för tankarna på framtiden.
Designat för att bära med sig på resan och förbereda sina plagg inför framtida bruk samtidigt som när man i stunden förbereder plaggen bara är i sina tankar om hur plagget ska bäras senare.

Men just det där med: bara är. Det glömmer man så ofta bort.
Bland det bästa jag vet att göra är att göra ingenting.
Absolut ingenting.
Att sväva bort i min egen nutid och ägna mig åt att bara ligga ned på en klippa i min ensamhet.
Det finns ingen vackrare konst än konsten att göra ingenting.
Jag övar. Har fått lära mig hela livet. Och för varje år blir jag bättre.
Det innebär alltså att det faktum att jag är bra på att göra ingenting kommer att göra min framtid vackrare.
Så kanske bör man, istället för att ständigt tänka på allt man ska göra i framtiden, istället göra ingenting just nu.

För där blir ju framtiden fylld med mer ro.
När själen kan få landa och hjärtat slå normalt igen.
Kan framtiden fungera bättre.

Strykjärnet från det sena sextiotalet uppmanar oss alla att resa med stil.
Att lägga god grund.
Men jag tror nog att man på semestern kan se väldigt bra ut i skrynkliga kläder.
För då har åtminstone alla trasseltrådar rätats ut i kroppen.
Det gör att man ser snyggare ut ändå.

Nu tar vi semster i två veckor!

20 augusti återkommer vi med nya roliga teman och "nya" spännande föremål!

Hoppas ni alla har en trevlig sommar!

Jag tycker att denna samling av hittegodsnycklar från 1987 visar ganska bra på att arkivet Raspen har allt.
Jag tycker att det är en fantastisk samling prylar som finns där, en härlig blandning av apfult och vackraste vackert. Och så väldigt mycket där emellan också.

När jag kom till arkivet och kollade första gången blev jag lite kär.
Det är så mycket grejer och varje sak har lite historia nedskrivet om sig, som vi kan använda när vi bloggar eller försöker förstå under vilka omständigheter prylen har använts. Utöver det finns det fakta om personerna som har använt grejerna och hur de levde.
 
Efter ett tag känns det nästan som att man känner de där människorna som ägde de där sakerna. Jag har dessutom lärt känna Södermanland och Nyköping bättre genom att lära känna människorna som har levt här genom tiderna.

Burken på bild innehåller cirka åttahundra nycklar och nyckelknippor och jag vet inte vart någon av dem leder. Men jag tror att de leder till hus, bilar, cyklar, dagböcker, förråd, handbojor och garage som människor har använt, saker som har en historia och minnen bevarade i sig.
Denna samling är lite av Raspen i miniatyr, minnen koncentrerade och bevarade på ett och samma ställe.

Om man skulle lägga alla olika saker som man kan hitta inne på raspen skulle det bli en riktigt härlig gryta.

 

Tag ett stycke provdocka, blanda med uniformer och barbiedockor i en stor grya som på 40-talet användes på Tuna ålderdomshem.

Rör ner hattar, arkivpärmar, hundraåriga bröllopsklänningar, drMartens och en båt.

Avsluta med fem stolar, en korsett och en byst.

Klart!

 

Jag älskar att bara vandra runt och upptäcka saker i magasinet.

Det finns så många saker med så många historier.

Älskar’t!

Raspen. Föremålsmagasinet, eller helt enkelt magasinet. Ja, man brukar ju säga att kärt barn har många namn och magasinet är utan tvivel en kär plats för många av oss. Det är en mötesplats, en arbetsplats och en plats med en himla massa gamla prylar.

Ett av de första föremål man lägger märke till när man går genom de stora blåa dörrarna in till det första av de tre rummen är den här ceriserosa klänningen som sticker ut med sin färggrannhet. I jämförelse är många andra föremål lite lätt beigea och den här klänningen från 1970-talet är utan konkurrens om sin plats i rampljuset. Klänningen tillhörde en gång i tiden Maj-Britt Alvarsson och jag kan tänka mig att med en sådan här vacker och färggrann klänning stod även hon i rampljuset när hon använde den på sitt arbete inom Oxelösunds kommun, för vad livar upp en tråkig arbetsdag om inte en ceriserosa klänning?

När man först kliver in i detta enorma föremålsarkiv så är det bara föremål man ser. Stolar där, kläder där och hyllor med småsaker lite här och var. När man sedan är igång så märker man faktiskt hur mycket det finns, och man blir fascinerad av i princip allting. Något man sedan inser är hur mycket historia detta arkiv bevarar. Hur många människor som levt så många olika liv och hur många föremål som gått i arv, och hur mycket minnen dessa människor har till alla dessa föremål.

Det är just precis det här som har varit så otroligt intressant, att bara vara medveten om hur mycket historia dina ögon fastnar på och dina händer rör vid. Att koppla ett föremål till ett visst tema och sedan inse dess historia när pappret om informationen om föremålet skrivs ut från Sofie. Att bilda sig en egen uppfattning om något, dra egna kopplingar och sedan skriva några rader om vad föremålet faktiskt är och varit med om.

När Kerstin Lindh var fem år fick hon en leksakskikare av sin far.
Med den spanade hon på världen.
Saker, ting, levande djur.
 
Hennes kikare och en bit av hennes livshistoria finns bevarade i föremålsarkivet,
ett arkiv där jag, och vi alla likt Kerstin, kan kliva in och spana lite på världen.
På saker, ting - men tyvärr väldigt få levande djur.
 
Sörmlands museum gör ett gediget arbete för att låta historian leva, där föremålsarkivet är en högst väsentlig del.  
För hur skulle människors berättelser bevaras, om inte Raspens eldsjälar hade en genuin kärlek till föremålen som skänks?
 
Det är en plats som alltid är lika trevlig och spännande att komma till.
En plats där man blir en femårig Kerstin, med stora kikarögon och kli i fingrarna.
 
Med Raspen lever historia,
och fler borde få kliva in och upptäcka det.