Jag har alltid försökt att hitta någon speciell koppling mellan

temat och föremålet jag väljer. Idag gjorde jag tvärtom och

valde bara en helt okänd sak för att sedan skriva om det.

När jag valde prylen hade jag ingen aning om vad det var,

och jag vet fortfarande inte. Det är nämligen så att jag har

råkat tappa bort min lapp... 

Den sista lappen från arkivet någonsin och jag tappar bort 

den...

Saken är i alla fall lite blå/turkos? Det ser ut som en våg,

dock tror jag att den hade något konstigt mätningssytem. 

Det var inte kilo eller hekto och så vidare.

Så ifall någon vänlig själ vet vad denna sak är för något, 

skriv gärna en liten kommentar...

Tema Saker är ganska knepigt när man hänger på ett ställe som Raspen. Först tänkte jag välja vespan, men jag ville inte bli alltför tjatig så jag tog ett plättjärn. Det finns ju en sak för varje tillfälle här på Raspen, och ja, ett plättjärn är väl alltid trevligt? Dessutom finns det plats för sju plättar (en till varje av oss bloggare), och det tyckte jag var lite fint. Det här plättjärnet kom till museet 1982, och har hängt här sen dess. Det är lite längre än vad vi har funnits på Raspen, så man kan helt enkelt säga att den också hängt med ett tag.

Saker finns det väldigt mycket av, och egentligen kanske man inte kan säga allt för mycket om en ynka sak. Men man kan alltid tänka vidare och hitta på historier om vem som använt dem och varför. Ibland skulle jag vilja ha alla bakgrundshistorier, och här på Raspen finns det en hel del sådana. Det är historier som inte borde försvinna. Nu får i alla fall det här plättjärnet ett litet omnämnande på WorldWideWeb, och det är kanske bara det en historia i sig.

Under tiden som vi har skrivit här på youthhood-bloggen (lite kortare tid för mig och Anna) har vi haft många olika teman om saker. Saker som ser ut på olika specifika sätt, saker som man kan göra olika komplicerade saker med och nu till slut helt enkelt bara saker. För det är vad vår arbetsplats innehåller, saker, prylar och grejer. 
 

Här har vi till exempel en galvanometer. Den används vid försök angående induktionselektricitet, eller användes är mer rätt uttryckt. Den tillverkades 1920 och har sedan hamnat här. Här på en hylla med anda intressanta saker. När jag såg den här var jag helt säker på att det var en våg, men det var fel och det fanns en annan historia. Den här har nämligen kanske satts ihop på en skola.

På hyllan bredvid försökte jag och min kollega Max lista ut vad det var för glödlampsformade saker med tillkopplade rör var för någonting, och så är det alltid! Alltid finns det någonting att utforska bland alla dessa roliga, uppfinningsrika, gömda eller uppvisade saker. Hur många prylar vi än har visat er hittills kommer de knappast att ta slut, det finns alltid någonting att fundera över.

Det är helt enkelt tur att det finns så mycket saker, de tar aldrig slut och det kommer alltid finnas någon som vill fundera över deras historia.

För att vara saklig och rak så vill jag påstå att vi har skrivit om oförskämt mycket saker här på bloggen.

Raspen, där vi befinner oss, består enbart av saker. Inte så konstigt med tanke på det konsumtionssamhälle som världen egentligen byggts upp på.

En hålslagare är för mig en typisk sak. Helt onödigt och jobbig, tills man verkligen ska använda den. Men då är den ofta borta. Just denna kommer från gamla försäkringskassan. Youthhood är et perfekt jobb och perfekt läsning för de som gillar saker.

Kom nu ketchup så går vi!

Vad humor är för något är oftast olika från person till person. Vissa tycker att sån där riktigt sofistikerad brittisk humor är komik på hög nivå medan andra tycker att kiss och bajs är det roligaste som finns. För att få en ungefärlig bild av vad som får folk i min ålder att skratta tänkte jag att jag skulle ta en liten sväng på skolan och fråga runt.

Vid skåpen sitter Anna Viberg och Anneli Koskinen som båda är 17 år och verkar vara perfekta kandidater till denna fråga.

Vad är humor för er?

Anna: "Skadeglädje. Jag känner mig som världens hemskaste person men det kan se kul ut när folk ramlar. Scrubs är också roligt!

Anneli: "Folk som gör roliga misstag, som att sätta på sig tröjan bakochfram. Och när folk skrämmer varandra.

Det finns ett uttryck som säger att skadeglädjen är den enda sanna glädjen. Vem vet, det kanske stämmer? För de flesta jag frågade tycker att det ser superkul ut om någon ramlar eller misslyckas på något sätt (och jag måste erkänna att det gör jag med, om inte personen ifråga skadar sig ordentligt vill säga). Sen vet jag inte om det är likadant i alla åldersgrupper eller om det bara är väldigt mycket skadeglädje just i min generation.

Till lunch i skolan den dagen var det risgrynsgröt. Smart som jag är råkade jag ta filmjölk till gröten istället för vanlig mjölk (hahahaha, äckligt). I matsalen träffar jag Mimmo Radestedt Westlund (18 år) som jag tänkte att jag kunde fråga vad hans syn på humor är.

Mimmo, vad är humor för dig?

Han kollar ner på min tallrik och utbrister "Haha, risgrynsgröt med filmjölk!"



Mimmo med risgrynsgröt blandat med fil!

Jag tror jag har fått det bekräftat - skadeglädjen är den sanna glädjen bland folk i min ålder.

Ett väldigt bittert inlägg men när jag skrev var det inte bitterhet jag vill poängtera. Det bästa inlägget kanske det inte var, men ett av mina viktigaste!

Det jag ville ha fram var en förståelse för problem i olika storlekar och att vi måste ta hand om först oss själva, men även andra och vår gemensamma värld. Tungt och tufft? Det är så det ska vara, nu när vi bloggare blir studenter och vuxna!

Tema skit: "Som en trasig tallrik"

Det är mycket som är skit idag, hur vi tar hand om tredje världen, hur vi ser på miljöproblem och hur vi tar hand om varandra, är lika med skit.

6 miljarder människor och vi tänker bara på oss själva, för hur är det nu med att göra gärningar för att andra ska må bra, är de lika mycket i egoistiskt syfte för att du själv ska må bra?

Jorden håller på att gå sönder ungefär som den här tallriken och vad är det om inte skit. Hela bordet är dukat men så går den sista delen av porslinet itu. Om man jämför det med världen så verkar det enklare att upptäcka en trasig tallrik än en helt skev världsbild.

Växthuseffekt, svält och krig ligger inte högt upp på prioriteringslistan i någon enskilds liv, och är det så konstigt? Om vi alla skulle bära jordens undergång på våra axlar skulle ett kollektivt självmord vara nära till hands.

Det är helt okej att ha sina egna problem med dåliga hårda dagar och ingen tid till läxor, men i bakhuvudet borde det ligga åtminstone någon formulerad mening som tyder på att vi bryr oss om andra. Någonting i stil med förståelse och tolerans.

För att få till ett klyschigt slut kan vi jämföra detta med tallriken. Vi kan se de trasiga delarna som olika delar av världen och mänskligheten som det klister som skall sätta ihop dem. Vi behöver alla delar för att tallriken ska kunna ätas på och vi behöver alla länder för att säga att världsbilden är hel.

Det var ett svårt val att försöka välja sitt bästa inlägg. Inte för att jag tycker att jag har så många bra inlägg att välja mellan, snarare tvärtom haha. Men till slut kom jag fram till att jag nog faktiskt är mest nöjd med ”En grej – en ö” inlägget.

När jag skrev det inlägget jobbade jag inte på Youthhood, utan skrev bara en gäst-blogg. Men jag blev ändå nöjd med resultatet, jag gillar att jag trodde att jag kunde bli nya Einstein genom att lösa Rubiks kub…

Och ja, jag skulle fortfarande ta med en Rubiks kub till en öde ö.

En grej - en ö: Gästbloggare, Anna Wiberg: "Strandsatt utan dator"

Hur många gånger har man inte tänk på vad man skulle ta med sig till en öde ö?

Jag skulle nog vilja ta med en Rubiks kub. Tänk så mycket tid man har på sig att lösa den om man är strandsatt på en vacker paradisö. Man kanske till och med kan bli så bra på det att man kan lösa den bakom ryggen. Rubiks kub uppfanns 1974 av ungraren Ernö Rubrik. Det tog en hel månad för Ernö själv att lösa den första kuben.

Jag undrar om man blir smartare av att alltid ha Rubiks kub med sig och försöka lösa den? Jag kanske ska prova på det, vem vet jag kanske blir nästa Einstein? Haha.

Frågan är vilken nytta jag skulle ha av min Einstein hjärna om jag sitter ensam på en öde ö utan hopp om att få någon kontakt med civilisationen. Jo förresten, jag kanske skulle kunna komma på hur man bygger en båt så jag kan ta mig därifrån!

Anledningen att jag valde just det här inlägget som mitt bästa är att det är ett av de mest djupa inlägg jag skrivit. Nu är i och för sig det här bara mina egna åsikter men jag tycker ändå jag lyckats beröra ett ganska viktigt ämne i inlägget.

Det handlar både om det alltid så aktuella ämnet idealbilder som projiceras av leksaker (och till exempel reklam) men även om genusnormer unga får mot det motsatta könet. Det är galet hur mycket lite plast format, som en alldeles för smal docka, kan förändra vår bild på idealmänniskan, eller hur?

Ska en man vara en helyllesnubbe som Barbies Ken, alltså genom bilden som forceras på unga flickor, eller en vapengalen machosnubbe som Action man, som vi killar ska tro? Killar är killar och tjejer är tjejer, men frågan är också om det är så vi föds eller om det är vår uppfostran som styr hur vi sedan blir?

Skulle jag vara annorlunda om mina föräldrar endast klätt mig i rosa och låtit mig leka med Barbie? Jag vet inte. Men förmodligen skulle jag i alla fall behandlas olika av min omgivning.

Fördomar: "Vapen vs Hemmafruar"

Mitt bästa inlägg var väldigt svårt att välja ut. Kanske inte för att det finns överväldigande många, utan mer för att man har något minne om varje inlägg. Hur tänker jag då och varför valde jag det där?

Det finns många inlägg jag gillar (och en hel del jag verkligen inte gillar), men det här är nog en av mina favoriter. Jag kommer ihåg att jag precis innan mötet hade läst om att kungen ville föra fram Victoria till altaret, och jag var lite upprörd över det. Det kändes så väldigt bra att få ventilera mig lite.

Det kanske inte är så kul att välja ett ganska argt inlägg som mitt bästa någonsin, men jag står nog för det i alla fall. Det är lika sant idag, folk ser faktiskt rätt dumma ut i sina marängklänningar!

Överskattat: Att lägga sitt liv i någon annans händer

Till framtida bloggare har jag valt tema skriva. Vad är en bättre start på en blogg än att skriva om sitt intresse för att skriva, då jag antar att alla bloggare tycker om att skriva. Mer eller mindre.

När jag började på bloggen så hade jag ett intresse för att skriva, eller att skapa i allmänhet. Därför passade bloggjobbet mig perfekt och jag har under min tid som betald bloggare utvecklats en hel del. En av de tydligaste utvecklingarna jag har gjort är att jag mycket snabbare kan komma på en skrividé, när jag ska skriva på beställning.

Jag tror alla har sin egen anledning till varför de tilltalas av att skriva. Berätta om din anledning!

Ett måste ett skriva om är varför vår värld ser ut som idag, därför tilldelas våra framtida bloggare ett viktigt tema, revolutioner.

Varje revolution börjar med nedskrivna ord, därför har jag valt att skriva om ett skrivbord. Just detta kommer ifrån 1940-talet och har faktiskt använts som arbetsbord fram till 2000-talet. Med skrivna ord menar jag uppmanande texter, gömda lappar och tidningar som egentligen inte får tryckas! Revolutioner väcks överallt hela tiden och kommer fortsätta så eftersom att det alltid finns orättvisor, och modiga människor som vill ta sig ut ur dem.

När jag var liten trodde jag att världen var en fredlig plats och att allt dumt som hänt var gammalt och glömt. Att krig, bomber och svält hörde till historian. Efter timmar av filmer med lyckliga slut var jag fast besluten vid att det var så det såg ut. Sen en dag vaknade jag och insåg att fred inte existerar överallt. Nu låter det som att bitterheten ligger och gror inne i mig men det är inte hela sanningen.

Ord som frihet, rättigheter och förändring kommer alltid att få hela länder att sättas i gungning! Det finns mycket negativa saker med revolutioner, tolka mig inte fel. Många liv berövas och platser förstörs och det är inte den bästa lösningen. Ändå har ordet revolution en positiv klang.

För att citera varje Miss Americas ord ”I want worldpeace”. För vem vill inte det! Det är just därför revolutionärerna aldrig kommer att ta slut. Det kommer alltid finnas de som kämpar, tyvärr genom våld, men också genom ord.

När vi skulle välja ett tema till de framtida bloggarna var det inget svårt val.

”Existentialism är en term som har tillskrivits en grupp filosofers arbete under sent 1800- och 1900-tal, vilka trots sina doktrinära skillnader, delade tron att filosofiskt tänkande börjar med det mänskliga subjektet – inte bara det tänkande subjektet utan det agerande och kännande, den levande mänskliga individen”. Så beskriver Wikipedia ordet existentialism.

Jag tycker att detta tema är perfekt för de nya bloggarna, lite lagom svårt. Helt ärligt så har just ”existentialism” vart lite av ett mardrömstema för oss bloggare, men jag tror att de nya bloggarna kommer skriva helt fantastiska inlägg.

Man skulle ju kunna fråga sig om den här vågen existerar eller inte?

Nu har jag ödet i min hand. Jag har fått uppdraget att bestämma ett tema och ett föremål som nästa generations Youthhoodbloggare ska skriva. Ett ganska finurligt tema som vi under våra år som Youtthoodbloggare aldrig haft med är ”Om jag vore ett djur”. Alltså, vilket djur skulle du vilja födas om till? Och varför just det?

Personligen skulle jag nog vilja vara en stor, mysig, kinesisk panda som sitter och knaprar bambu hela dagarna. Visst förmodar jag att livet är ganska mycket tuffare än så, men det hade varit riktigt härligt.

Ja, det är väl så att pandorna snart är utrotade och förmodligen blir de väl jagade av tjuvskyttar och liknande, men bortsett från det vore det mysigt. Eller så skulle jag vara värsta Kung-fu pandan! Kan jag däremot inte bli en panda i nästa liv skulle jag vilja ha en tam babypanda, som nyser.



Men vad skulle du vilja vara?

Min medbloggare och nära vän, Klara, har ofta kallat mig sadist. Jag ser mig själv inte som sådan, men visst kan det vara kul att vara lite elak på skoj ibland.

Så här är mitt tema till er, framtida bloggare: Sex & samlevnad. Kul va?

Här är också en bild jag har valt ut som jag tycker passar utmärkt till detta tema. Han heter Sture förövrigt.

Hoppas ni inte tar allt för illa upp, jag tror att alla era inlägg kommer blir riktigt lyckade!

Jag ser inte mig själv som en typisk bloggare, utan en vanlig kille med ett gediget skrivintresse.

Tiden som bloggare på Sörmlands museum har gått betydligt mycket snabbare än jag någonsin trott. Jag har skrivit väldigt många texter och den första skiljer sig nog en hel del från mina senare texter. En erfarenhet jag fått är att tiden jag lägger ner på att skriva minskar i takt med min ständigt ökande ålder.

Men det är en trend som jag vill ändra på. Jag ska ta mig mer tid till att skriva. Förmodligen inte på en blogg, men på papper. Som förr.

I snart två och ett halvt år har vi bloggat här på Youthhood. Det har varit många roliga månader och teman tillsammans med ett starkt team som i och för sig skiftat något. Kanske är det dags att, lite på förhand, tacka dig som läsare som följt vår blogg under den här tiden. Men självklart hoppas jag att du fortsätter efter sommaren då en ny stark bataljon av bloggare kommer att inta Youthhood, det kommer jag att göra med spänning.

Vad jag lärt mig om mig själv under den här tiden är att jag har svårt att skriva kort. Jag har också svårt att börja skriva och jag tycker lite synd om vår bloggledare Pär som så ofta fått tjata på mina inlägg som missat söndagens deadline. Men då jag väl börjar skriva gör jag det ordentligt och slutar inte förrän jag är helt nöjd. Det är väl lite av en svaghet samtidigt som det är en väldig styrka. För kanske är det därför jag värjer mig för att börja – jag vet att det kan ta ett ganska bra tag innan jag blir helt nöjd.

Skulle jag identifiera mig med något specifikt föremål här på Raspen skulle det nog bland annat vara den här kinesiska klockan. Anledningen är att jag, likt den kan vara tystlåten och tillbakadragen periodvis. Men då jag väl har något viktigt att säga till om låter jag och kämpar för att få min åsikt fram, precis som en liten klocka kan låta öronbedövande högt. Nu har jag väl också insett att jag under de här åren gått mer mot den aktiva och högljudda klockan än den som hänger tyst i sin ställning och iakttar. Kanske även det på gott och ont.

Jag minns när Klara berättade i början av ettan på gymnasiet om Youthhood. Jag minns även klart och tydligt hur mina kära vänner säger att jag inte får vara med eftersom jag redan har ett jobb. Då blev jag lite ledsen och kände mig lite som den här osten på bilden.

Men nu i höstas fick jag och Louise äran att börja jobba för Youthhood. Även fast jag bara har vart med drygt ett halvår har det vart en oerhört rolig upplevelse! Jag kommer sakna onsdagseftermiddagarna på Raspen, ostmackorna, alla roliga och udda föremål, ja jag kommer sakna allt med Youthhood. Trots att jag inte fick vara med från början…

Jag har bloggat på Youthhood sen begynnelsen, det känns nästan som att bloggen alltid varit en del av mitt liv. Vi har tillsammans tillbringat många söndagskvällar, filandes på formuleringar och funderades på meningsuppbyggnader.

Vi har färdats mellan teman som "Resemål" eller "Saker som skrämmer mig". Det är inte många ämnen vi inte dykt in i tillsammans, alltid med ett föremål från arkivet till. Det har känts tryggt, att alltid ha en söndagsdeadline.

Något som kanske skulle kunna illustrera min tid som bloggare här är den välkända röda vespan. Ni har sett den förut, ett par gånger sådär. Den och jag har nämligen ett speciellt förhållande. Viktor har ju i ett tidigare inlägg försökt fundera ut varför jag och vespan har denna connection.

Det är lite knepigt. Men den har liksom alltid funnits där. Som en trygg hamn, i det hav av saker som Raspen är. Den har alltid varit först i min hjärna när vi haft ett tema, och varit så flexibel! Den har kunnat illustrera allt jag känt, den har alltid gått att koppla till vad som helst.

Om jag ska försöka måla upp en bild av min tid på världens bästa blogg så är det nog som den här vespan. Tryggt, speciellt, fint och aningen knasigt!

Jag har kommit fram till att jag har bloggat på youthhood i 8 månader, efter noggranna beräkningar. Under den tiden har jag hunnit med en hel del roliga teman, knäppa inlägg och umgåtts med fantasifulla kollegor.

Vi brukar sysselsätta oss med att prata och skämta om livets djupa frågor, fota historiska saker och se vem som kan bli mest skrämd nere bland dessa historiska saker! Jag ska erkänna att jag själv har blivit offer för överraskningsmoment men nog om det.

Under hela tiden som jag har bloggat har jag hunnit dokumentera ett stort antal olika föremål, men det finns såklart så många fler som jag aldrig har ägnat en tanke åt! För att ge ett exempel letade jag länge och, tills jag insåg att det var just leta jag inte skulle göra.

Istället ställde jag mig och sökte vid ingången efter det självklara. Vilket råkar vara skåp! Rader av skåp, det här är bara ett av de man går förbi varje gång. Ett väldigt vackert hörnskåp från 1740-talet i renässansstil. Ingenting jag har lagt märke till, eftersom att jag inte har letat efter det.

Som kuriosa kan berättas att den anonyme målaren fick arbetsnamnet ”Vadsbromålaren” efter Lars Broberg som har ett svepskrin som målats på samma speciella vis med tulpaner och rankor i just den stilen.

Om min tid som bloggare här på youthhood kan jag i alla fall säga att jag inte kommer att glömma den i första taget. Det viktigaste tror jag är hur mycket man har fått lära sig, låter som en lärares uttalande men det är faktiskt sant. Kring varje föremål, varje cykel, soffa, pajform och skåp finns en fråga om historian bakom som man bara måste få besvarad.

Det finns alltid något nytt att upptäcka på hyllorna men nu tackar vi snart för oss, så jag säger tack för mig och tack för denna tid!

 

Jag har ett alldeles eget, speciellt sätt att definiera otur. Det är ganska konstigt egentligen, men för mig är det här det som är riktig otur, sådär jättehemskt! Jag har tänkt så lite hela min barndom, att OTUR, ja det är det här. Det är en liten berättelse som ni ska få höra nu:

Du leker kurragömma, eller på något annat sätt någonting som du ska gömma dig i. Du hittar en kista, som den här. Du lägger dig i den, och av ren maximal otur så är den ganska isolerad från ljud. Den råkar också slå igen, och låsa sig. Alla letar och letar men ingen hittar dig. Du kanske till och med somnar. Men när du vaknar har alla försvunnit och du hör ingenting. Så du sitter fast där, i din kista.

Det låter kanske dumt, men att bli inlåst i en kista är verkligen maximal otur för mig. Sjukt läskigt!

Öppettider har på senare tid banne mig varit en enda stor plåga i mitt liv. Man skyndar sig för att hinna med ett ärende, kommer svettig och flåsande till dörren där man upptäcker att öppettiderna är lika orimliga som Sverigedemokraterna i riksdagen.

Men ändå är det verklighet. Jag brukar kalla det otur när jag missar eller misstolkar öppettider. Dock har jag just nu kommit fram till att det inte alls är otur, det är bara överlag skumma öppettider som inte alls stämmer överens med min livsstil.

24/7 öppettider är i dagsläget en dyr och för många företag en orimlig lösning. Men kanske hör det till framtiden, då arbetskraft kan ersättas med robotar. 24/7 konceptet skulle underlätta min vardag och säkert många andras.

Låt oss se ljust på framtiden och hoppas att vi en dag kan skratta åt tiden då vi anpassade oss efter så kallade öppettider.

Själv lägger jag aldrig nycklarna på bordet så där när man kommer innanför dörren hemma men det
är har mindre med skrock att göra och mer med att vi inte har något riktigt hallbord.

Annars kan jag tänka mig att det är bekvämt att ha nycklarna nära dörren, de glöms aldrig eftersom att de ligger
synliga hela tiden. Synd då att det sägs att det för otur med sig att placera sin nyckelknippa på det
där bordet.

Några som inte kan lägga nycklarna på bordet är ägarna till dessa nycklar. Det här är hittegods, eller
rättare sagt vad polisen i Eskilstuna har fått in i nyckelväg åren 1986-1987. Jag har själv varit en sån
som har tappat bort nycklar, som så många andra såklart men att så har många blir förlorade hade
jag ingen aning om!

Det verkar tyvärr naturligt, att nycklarna nästan uppfanns för att tappas bort. Ytterst små metallsaker som är väldigt viktiga. Låser upp lås, till exempel värdeskåp, dörrar, bilar och bankfack eller min största last cyklar. Personligen har jag nämligen lagt bort x antal cykelnycklar.

Det är bara till att stjäla sin egen cykel för att ha upp låset och köpa ett nytt på vårkanten när nyckeln (som antagligen ligger i någon bortglömd last season höstjacka) är spårlöst försvunnen.

Veckans tema var ändå otur så frågan är helt enkelt om nycklar för otur med sig? Jag tror inte det
men däremot tror jag på att det otur att tappa dem!

 

Otur är det värsta som finns, det finns inget som är så frustrerande som otur är. Något av det värsta man kan göra är att göra illa sig ordentligt, då har man riktig otur.

När jag var liten så var jag en riktig vattenvarelse. Jag älskade att simma och bada, och att tillbringa en dag vid stranden var något av det bästa jag visste. Det finns en sådan dag jag kommer ihåg lite extra mycket, jag hade nämligen extrem otur.

Jag gick längs strandkanten, plockade med stenar och doppade fötterna, det var sensommar. När jag tröttnat trippar jag iväg från stranden och sätter mig på min badhandduk. Till min förskräckelse upptäcker jag att något sticker ut från ovansidan av min fot. Jag har fått ett vasstrå genom foten och drabbades av panik.

Tur i oturen hade vi som befann oss cirka två minuter från ett sjukhus. Men när jag tittar på prylar som är gjorda av olika slags strån får jag fortfarande rysningar. Den här korgen till exempel, den påminner mig inte bara om Moses i vassen, den ger mig extrema rysningar i min högerfot. Så det kan gå.

Otur är något som drabbar dem flesta relativt ofta. Ibland kan det kännas som att man bara får otur i allt man gör, riktiga ”otursdagar” med andra ord.

En gång när jag var liten skulle jag bära ut en bricka med en kaffeservis på, givetvis så tappar jag brickan i golvet och givetvis var det en gammal servis som min mamma fått ärva av sin mormor. Klantigt av mig eller bara ren otur? Ja, det kan man fråga sig, jag väljer att skylla på det sistnämnda.

För några dagar sedan var det fredag den trettonde, som är känt världen över för att vara en ”otursdag”. Det finns flera olika hypoteser kring varför just fredag den trettonde är en otursdag.

En av dessa hypoteser grundar sig på att Jesus hade tolv lärjungar och när Jesus blev förråd var Judas den trettonde vid bordet.