I snart två och ett halvt år har vi bloggat här på Youthhood. Det har varit många roliga månader och teman tillsammans med ett starkt team som i och för sig skiftat något. Kanske är det dags att, lite på förhand, tacka dig som läsare som följt vår blogg under den här tiden. Men självklart hoppas jag att du fortsätter efter sommaren då en ny stark bataljon av bloggare kommer att inta Youthhood, det kommer jag att göra med spänning.

Vad jag lärt mig om mig själv under den här tiden är att jag har svårt att skriva kort. Jag har också svårt att börja skriva och jag tycker lite synd om vår bloggledare Pär som så ofta fått tjata på mina inlägg som missat söndagens deadline. Men då jag väl börjar skriva gör jag det ordentligt och slutar inte förrän jag är helt nöjd. Det är väl lite av en svaghet samtidigt som det är en väldig styrka. För kanske är det därför jag värjer mig för att börja – jag vet att det kan ta ett ganska bra tag innan jag blir helt nöjd.

Skulle jag identifiera mig med något specifikt föremål här på Raspen skulle det nog bland annat vara den här kinesiska klockan. Anledningen är att jag, likt den kan vara tystlåten och tillbakadragen periodvis. Men då jag väl har något viktigt att säga till om låter jag och kämpar för att få min åsikt fram, precis som en liten klocka kan låta öronbedövande högt. Nu har jag väl också insett att jag under de här åren gått mer mot den aktiva och högljudda klockan än den som hänger tyst i sin ställning och iakttar. Kanske även det på gott och ont.