När jag ser på tv ser jag allt. Genom detta fönster kan jag se i stort sett vad jag vill.
Om någon filmat det, det vill säga.
Allting är samlat i ett mikro-format där vem som helst och vad som helst kan ses.
Jag kan trycka på några siffror och utefter det se någonting som jag tycker matchar mitt sinnestillstånd.
För mig betyder tv mycket. Och har gjort länge.

Helt plötsligt får man reda på vad som händer på andra jordklotet i dokumentärfilmsformat.
Jag valde den här flaskan (läs: fortfarande fylld med vatten sedan 1999) för att på något vis lyfta fram medvetenheten för samhället samhället som växer i och med ihärdigt tittande.

Glasflaskan innehåller vatten från Nyköping som i välgörenhetssyfte såldes på världsvattendagen.
FN instiftade temadagen och när flaskan köptes gick pengarna till vatten någon annan stans på jorden.
Museet deltog i ett projekt tillsammans med skolor år 1999 och sedan sparades en flaska i magasinet som en dokumentation.

Tv upplyser mig.
Tv bor i mitt vardagsrum.
Där kan jag krypa upp i min soffa under min filt och låtsas att jag är i Kambodja en stund.
Tv för mig är medvetenhet och drömmar.
Alla program ger mig perspektiv.
Perspektiv som för mig är essentiella som mänsklig varelse.

Okej, dags att skriva en text om det största och viktigaste i livet, det som flest sånger, böcker och filmer handlar om, det som kallas kärlek. Och dessutom koppla denna underbara känsla till Elvis Presley, Rita Hayworth, Audrey Hepburn, Marilyn Monroe, Brigitte Bardot och Elizabeth Taylor som finns på bild ovan. De är alla stjärnor och illustrerade på dessa filmstjärnekort som kommer från Roger Alderstrands barndomshem i Eskilstuna. (Även brickan i svart och blommor kommer från Eskilstunahemmet)
Roger Alderstrandberättar:
”Filmstjärnor samlades i buntar, byttes och diskuterades. Högen är urgallrad nu, men de som är kvar är prydligt ordnade enligt alfabetet.”

Kopplingen mellan dessa fabulösa människor och min egen upplevelse av kärlek är ganska enkel.
Jag blir kär i allt jag gillar.
Om jag gillar ett band är jag troligtvis kär i antingen sångarens raspiga röst och intensiva blick eller gitarristens energiska kroppsspråk.
Om jag uppskattar en film hittar jag minst en person att helt kära ner mig i och beundra hur orden låter perfekt i just dennes mun. Så blir jag förälskad i varje detalj av filmen från soundtrack till kameravinkel till de där minimala detaljerna som gardinernas mönster eller lampornas modell. Jag blir så till mig av filmens fullkomlighet att jag genast måste uttrycka detta det för någon, det är då jag springer till mamma i köket och citerar något knäppt som hon sällan förstår storheten i. Jag anklagar henne inte, man måste uppleva helheten. Och vem kan på riktigt beskriva kärlek med bara ord?

Otaliga människor har vart kära i filmstjärnorna och artisterna ovan.
De var vackra, hade den perfekta farliga rösten, en helschysst hylla, glamour som ingen annan, ett utmärkt förtrollande kroppsspråk eller något annat som bara just betraktaren såg i sin älskade.

Vem kan tappa hoppet på kärleken när den hela tiden finns där i en hög välsorterade filmstjärnekort eller sista scenen i favoritfilmen?
Och vem kan förneka kärleken när Audrey Hepburn spelar den med sådan övertygelse?
Nej juste jag trodde väl det!

Ut och bli nyförälskade i allt ni ser nu.

Kärlek.

Jag känner kärlek till så mycket. Min familj, mina kompisar och pojkvän, sommaren, havet, böcker, filmer, musik mm mm.

Men den kärlek jag tänkte fokusera på i det här inlägget är kärleken till maten.

Jag har så länge jag kan komma ihåg alltid gillat mat.

Potatis mosat med smör som första riktiga mat, mums!

På dagis påskbord frågade jag som 3-åring om det inte bjöds på lax, mat-snobbigt värre.

Sen har det bara fortsatt, största portionerna i matsalen, allt var gott!

Jag älskar att laga mat själv och sedan ett år tillbaks har jag matbloggat lite.

 

Mat är så bra!

Det finns så mycket att välja mellan, så mycket gott!

Något av det bästa med att resa tycker jag är maten, det är ju typ halva nöjet.

Att verkligen sukta efter en maträtt och sedan laga den är underbart!

Att när man är riktigt, riktigt hungrig få äta är ju fantastiskt!

 

Jag ser framför mig hur Majlis Hellberg någon gång 1970 hällde upp en skål av Yoggis jordgubbsyoghurt, toppade med lite bär och satte sig på verandan för att bara njuta. En perfekt frukost som känns ganska svårslagen. Yoghurt, bär och sol!

Sen återanvändes burken i hushållet och hamnade tillslut i museets samlingar.

 

Massor av kärlek ger jag till maten!

Puss <3

”Sakta ner, sakta ner!”

Det är orden som kommer ifrån många barn, och även vuxna, när de ser städer passera fortare än vad de föredrar och fylls med rädslan som kommer med den höga hastigheten. De tänker på alla konsekvenser som kan ske på grund av farten. Bilen kan köra av vägen, en cyklist kan hamna under däcken eller – gud förbjude – lacken kan ju repas.

Men så är inte jag.

Jag vill ha fart. Håret ska blåsa i vinden och världen ska se mig som ett färgat streck när jag svischar förbi på vägen, kanske på just en röd vespa som denna. Det för mig är kärlek. Att kunna glömma nuet och endast fokusera på vägen framför sig och landskapen som passeras.

Min pappa skulle dock inte hålla med om det jag skrivit, han skulle fnysa till och tänka det där är inte min dotter det, den fegisen som blundar så fort jag trycker på gaspedalen. Det är förvisso rätt, pappa må vara en av de bästa bilförare jag vet men för att jag ska uppleva den underbara känslan som kommer med farten ska det vara jag som är i kontroll och ingen annan. Annars är jag som vilken annan passagerare som helst som vill att föraren ska sakta ner inför kurvorna och hålla utkik efter cyklister på vift.

Hans Karlsson heter en av vespans ägare. Han köpte den i början av 80-talet och hade tänkt använda den då han körde från hemmet i Savlasta till jobbet i Oxelösund. Men använde den inte särskilt mycket då det va läskigt att bli omkörd av långtradare på E4:an. Han sålde den vidare och nu står den i föremålsarkivet.

Jag har svårt för det här med att beskriva kärlek. Det har en sådan stor innebörd och det går faktiskt inte riktigt att sätta ord på. Vissa dagar är kärlek det absolut bästa som finns, man svävar på moln och är hur lycklig som helst. Andra dagar kan det kännas helt ”naturligt”, som att det inte är någon big deal över huvud taget och att det liksom bara finns och är där. Och ibland är hjärtat inte helt, man vill mest gräva ner sig i sängen och vänta på att smärtan ska gå över.

Kärlek är diffust. Oklart, suddigt, otydligt, odefinierbart, grumligt och oskarpt. Men det är också underbart. Toppen, fantastiskt, otroligt, häpnadsväckande, sagolikt och härligt – samtidigt som det är smärtsamt. Ledsamt, plågsamt, lidande, olyckligt, dyster och sorgset.

Detta mjukdjur i form av en panda är från 2000-talet. Julia var ägare av denna och fick den då hon hade tråkigt. Tråkigt också är ett ord som kan beskriva kärlek ibland. Just nu, i skrivande stund, skulle jag beskriva kärlek med ordet gosigt. Som pandan. Även om min pojkvän inte är lika mjuk som pandan så kan jag inte annat än känna mig trygg och säker i hans armar och bara vara allmänt glad över att vi faktiskt har varandra. Så för tillfället är kärlek gosigt för mig.

Jag har alltid tänkt att kärlek bara är cykelturer i solnedgången med stråkmusik i bakgrunden, att knappt kunna andas av så enorma himlastormande känslor, att titta ut genom fönstret med saknad. Flyga tusen mil och längta och sakna. Springa över åkrar och ängar och sommar och sommar och stråkmusik.

Allt som en film.

 

Tyvärr är specialfunktionen med bakgrundsmusik inte fysiskt möjlig i verkligheten, och kärleken är definitivt inte alltid sommar och solnedgångar.  Men den kan vara så mycket annat som också är vackert. På sitt vardagliga vis. Små saker som varierar.

 

Och precis som saker varierar så varierar min definition av vardagskärlek, från dag till dag.

Men det kan vara såhär;

 

- Steka quornfiléer med curry tillsammans

- Öppna kinderägg

- Åka 6 timmar båt bara för att kunna träffas en helg

- Sitta nära nära i soffan under ett täcke och se på en rysande film

- Poppa popcorn mitt i natten

- Cykla i motvind och äta Ben&Jerrys på en bro

- Spela sims och hångla lite då och då framför datorn

- Gå på barnfilmer på bio

- Sitta och le mot varandra tills båda blir helt tokiga

- Kramas precis varannan sekund. Det går ju inte att låta bli.

 

 

Men viktigast av allt är närheten.

Kärlek för mig är väldigt mycket soffa. Sitta i soffa och se på film. Jag älskar det. Att bara vara nära. Bara känna att ”allting är helt som det ska här”, och ”jag har ingenting att oroa mig för”. Och luta sig ännu lite närmre.  Så länge när jag är nära är jag trygg och lugn. Det behövs inte så mycket mer.

 

Men inte så ofta sitter vi i en sån här nyrokoko-soffa. Med sånt vackert ramverk eller rosaguldvitt-randigt tyg. Mest vanliga skinnsoffor. Jag skulle dock nog inte ha något emot att låna soffan en stund, den är ganska filmisk och romantisk i sig. Men mest skinnsoffor, och film.

 

Elin Svensson från Strängnäs har skänkt soffan. Hon dog på sjuttiotalet. Undra om hon hade någon kär, och hann de sitta ner tillsammans i soffan? Sitta alldeles nära. Dock utan tv och utan dvd, men kanske framför en öppen brasa? En vacker målning?

 

Hennes definition av kärlek kanske varierade från dag till dag.

Eller så var det bara att vara nära.

Alldeles nära.

Vad är din?

Kärlek kan vara en hel del saker, men för de flesta är kärlek något mellan två personer. Min kärlek går till en kall sockerdricka på en väldigt varm sommardag. Det finns ingen information om just denna flaska som en gång i tiden innehöll sockerdricka, men det finns information om den man som en gång drack upp sockerdrickan!

Hans namn var Carl Henrik Forsman som föddes 1873. Han var en guldsmed och hade sin lilla verkstad på Västra Storgatan 2 i Nyköping. I hans verkstad hittade man mycket saker. Bland annat den där sockerdrickan men även många redskap som använts av guldsmeder före honom. Hans far var också smed och arbetade där innan. Det var när Carl Henriks verkstad lades ned på 1950-talet som man skänkte firmans siste innehavares inventarier till Sörmlands museum.

Kanske Carl Henrik också hade en kärlek till sockerdricka en varm sommardag i hans verkstad? Han kanske förstår vad jag menar med den kärleken. När man svalkar sig med sin favoritdryck och bara älskar livet i just den stunden. När man älskar livet i just den stunden så är det kärlek enligt mig.

En arkivpärm i vinrött, blått och svart. Etiketterad med ordet "arkivpärm" på ryggen.
Gjord av papper och kartong som nu är 62 år äldre än vad det var då, när det var färskt.
Innan det fylldes med information, struktur och essentiella, livsnödvändiga värden.

Oturligt och turligt nog så fungerar vi människor inte som arkivpärmar.
En arkivpärm är ett substitut för inre struktur.
När allt känns kaos: återsamla, stämpla och stäng igen pärmen.

Men när allt känns kaos rent sensitivt, känslomässigt.
Etablerar man inte en arkivpärm för sin kärlek.
Kärleken är för stor för att rymmas på tusen sidor.
Den expanderar eller imploderar och oavsett vad så spelar det ingen roll.
För känslan ryms inte i pärmen.

Det går inte att effektivisera, organisera, återsamla, stämpla, sluta igen eller förtränga.
Och när man älskar.
Så kommer man att tvingas färdas igenom så många svarta hål.
Växa. Acceptera. Gråta. Skratta. Avsky. Och dö. Smälta. Darra. Känna.
Hur hopplöst det än låter så är det väl ett slags bekvämt uppdrag ändå.
Att smälta ihop med någon annan.

Och då spelar det egentligen ingen roll hur pass bra arkivarie man är.
Hur pass många fotografier och texter som härstammar från känslan.
Från det magiska VI.
För det får ändå aldrig plats, det räcker ändå aldrig till.

En pärm är en subtil metafor för ämnet kärlek.
Samtidigt en så klockren paradox.
För hur mycket vi egentligen skulle behöva sammanfatta oss i formatmallar.
Så fungerar inte det när vi älskar.
Någon måste ju vara universum på intim nivå.

Hår.

Det är ju ett känsligt ämne. Både bokstavligt och.. annat talat. 

Något som många verkar lägga ner mycket krut på att argumentera om. Var man ska ha hår.

 När. Hur. Varför.

Vissa äcklas av det, vissa älskar det, överallt.

 

Skulpturen på bilden är från 1901, skapad av David Wretling. Men trots det tidiga nittonhundratalet tycker jag då att den där gossen ser ut som vem som helst i nutid. Brydde han sig om hår på samma sätt som folk gör idag?

Stod han i timmar framför spegeln för att få till den där lilla fluffiga luggen?

Det vet vi inte.

Men idag bryr sig folk som tusan – nästan för mycket.

 

Och när de bryr sig för mycket, så vill de bry sig om alla.

Den och den borde klippa sig.

Den och den borde verkligen raka sig.

Eller den och den borde nog bleka, för det skulle passa så bra.

 

Kan inte alla bara bry sig om sitt eget lilla hår och sen vara nöjda?

 

Personligen så älskar jag stora hår. Fluffigt, lockigt, krulligt.

Kanske för att jag skaptes med plattare än platt, och då njuter jag ännu mer av att se andras vackra hårmanar. 

Och jag blir arg när folk ska lägga sig i.

”Klipp dig!” ”Det hamnar i maten!”

OCH?

 

Låt allas hår vara.

Låt det växa var de vill. 

Stort, litet, på benen, armhålorna, huvudet.

 

Och man får äcklas. Och man får vilja tycka annorlunda.

Men allting är upp till var och en. Så låt håret vara.

Det är så oviktigt, egentligen.

När hår inte sitter på huvudet så anses det i många fall vara äckligt. Exempelvis hår i armhålan på tjejer, det väldigt många som tycker att det är äckligt. Nu för tiden tänker vi inte "outside the box". Hår används mestadels till hårförlängningar eller peruker. Men förr i tiden användes hår till mycket mer. I Sörmlands museums föremålsarkiv finns det smycken gjorda av hår! Till och med ett par trosor gjorda av hår! Man kan ju fråga sig själva vad som hände med kreativiteten?

Det föremålet jag valde denna gång är en tavla gjord av hår. Det bruna håret är flätat till att föreställa en blombukett med blommor, blad och knoppar på en cremefärgad sidenbotten. Jag hade aldrig kunnat gissa att det är hår som tavlan är gjord utav. Lite smått äcklad, men ändå fascinerad blir jag. Detta var en gåva till en kvinna vid namn Lilly som fick tavlan den 2 Juni 1872. Hur skulle man reagera om man fick en tavla i dagsläget gjord av hår? Min teori är att man skulle bli otroligt chockad. Skulle man däremot få hårförlängningar eller en peruk så skulle reaktionen vara väldigt "normal"?

 

Synd att hår har fått en stämpel och bara används till det självklara nuförtiden...

 

Tavlan kom till föremålsarkivet den 15 december 1953 och var då insektsangripen.

Min åsikt om detta är klar: Det är äckligt och fascinerande, vad är din åsikt?

Mitt förhållande till hår har alltid varit lite speciellt. När jag gick på dagis var drömmen långt, tjockt hår. Inte kort och smålockigt som mitt eget  på den tiden. Min kompis hade det där Pocahontas-håret och jag blev så avundsjuk att jag hällde en hink sand och vattenblandning över hennes midjelånga hårsvall.

 

I mellanstadiet fick jag mina första armhår, mycket skrämmande och läskigt.

När det första chocken hade lagt sig började det mycket långa kriget.

Kriget mot behåringen.

Många av oss strider i det varje dag.

Vax, kräm, epilatorer, pincetten, hyvlar och rakgel.

Håret ska bort!

 

För ett tag sedan blåste det ju som kanske bekant upp en debatt om armhårets rätt att frodas fritt under kvinnors armar. Jättespännande hur stort det blev. Alla hade åsikter och alla skulle skriva om det. Jag själv sitter ju också här och knappar ner några ord om det.

 

Personligen färgar jag bort min råttfärgade orginal-ton och noppar mina ögonbryn frekvent, jag rakar och epilerar. För mig känns det värt.

 

Men om någon annan inte tycker att det är det så kunde jag inte bry mig mindre. Och jag har lite svårt att förstå hur man kan bli så upprörd av en behårad armhåla. Okej att ha problem med sitt eget hår, men att ha åsikter om någon annans känns jättekonstigt.

 

Låt håret växa om du känner för det och raka bort skiten om du hellre vill det!

 

Föremålet jag valde från arkivet är en snygg rakkniv. Det ända som finns att hitta om den är att den har detaljer i horn och att den med ett skickligt handlag användes av Edvard Holmgren från Jönåker någon gång i tiden.

Hårtrender kommer och går. Idag sitter var och varannan kille med ett vildvuxet helskägg, vilket för bara några år sedan ansågs snuskigt av många.

Karl IX var en kille som verkligen hade koll på sin hårväxt under sin regeringstid 1604-1611. Han kunde bära tunnhårigheten med värdighet genom att fläta håret som var kvar i tre tunna flätor som möttes i pannan. Ansiktsbehåringen sparade han på både överläpp och haka, mustaschen är lång och har i ändarna en liten tvist som lyfter fram kindernas form. Skägget är skickligt ansat i en oval från underläppens mitt till hakans yttersta spets.

Om du kollar igenom bilder på Karl kommer du snabbt märka att detta är mannens signaturlook, det är möjligtvis formen på skägget som varieras en aning från porträtt till porträtt.

Idag kanske denna extraordinära hårväxt kan verka löjeväckande, men jag kan tänka mig hur Karl IX ägde gatorna i Nyköpnig under sin tid, kanske nynnade en melodi som denna: Galt MacDermot;Tom Pierson – Hair

Nu när ansiktsbehåring är på modet igen hoppas jag att dessa skruvade mustascher också får sig en revansch. I alla fall för dem som vill bli ihågkomna, för det finns ingenting som sätter sig på minnet som en excentrisk mustasch. Jag hinner knappt tänka Dalí innan bilden av den svarta karaktäristiska mustaschen och de uppspärrade ögonen dyker upp i huvudet. 

Och eftersom modet cirkulerar och kommer tillbaka hoppas jag på att snart få se skickligt tvinnade mustascher på Nyköpings gator igen.
Länge leve hårväxt!

Hår.

Päls.

Hund.

King.

Ingrid Larsson fick King i julklapp julen 1924. Han är en vit plyschhund som är stoppad med halm, har en påsydd nos och mun av svartylle och som numera har ögon av läder. Ingrid lekte med King i ett par år innan han fick inta sin plats i sängen eller på soffan, där han spenderade ett tiotal år innan han lämnades in till museet 1992.

Från sin plats fick King se Ingrid växa upp från flicka till kvinna. King må vara ett gosedjur men hans situation är en sådan jag, som är uppvuxen med filmer som Toy Story, kan relatera till. Att vara älskad och lekt med för att sedan bli placerad på en plats utanför leken. Dock var King mer än en undanstoppad leksak eftersom han inte blev bortplacerad i en pappkartong utan fick inta en, ur ett gosedjurs perspektiv, hedersplats på sängen eller i soffan.

Jag skulle tro att King för Ingrid var mer än ett simpelt gosedjur. Han var en livskumpan som vaktade henne från hemmets insida.

Denna Bratzdocka känner nog många läsare igen. Den är inte särskilt gammal och många av oss tonåringar idag har nog haft en och annan sådan bland våra dockor. Denna docka har namnet ”Maini” och tillverkades år 2001. Hennes ägare var Louise som brukade klä på och av Maini och borsta hennes långa, tjocka, ljusa hår.

Jag kommer ihåg att det bästa jag visste när jag var liten va att borsta mina dockors hår. Att kunna kamma och sätta upp frisyrer och göra dem extra fina. Idag finns det miljontals med accessoarer till Barbies hår, tusentals spännen, rosetter och snoddar. Du kan sätta dit pärlor, olika typer av flätor, slingor och även pilla dit löshår.

Att leka med fakehår på det här sättet är det nog många småtjejer som tycker om. Att sätta upp, pyssla om och till och med klippa. Att kunna öva lite på sina framtida frisörkunskaper är ju alltid bra, så länge man håller sig till dockor och inte kompisen i den åldern.

En litografi på en liten maestro i frack med världens rödaste hår från 80-talet.
På temat hår så är jag ganska erfaren.
Eller vem är inte det egentligen?

För oavsett om man har, inte har, eller har haft hår på kroppen så vet man hur pass känsligt och viktigt det är med hår.
Vad håret gör. För personligheten. Attityden. Andras uppfattning, intolkning, perception av vem är den här personen.
Vem är jag?
Håret.

Jag hade änglahår för ett år sedan. Sparade väldigt länge.
Ibland kunde tanter i affären när dem skulle sträcka sig efter clementiner råka dra fingrarna genom det.
Människor kom fram på gatan och tog i det och frågade "is this real hair? wow".
Bara för att det var ovanligt långt så var det helt plötsligt fritt att pilla runt i?

Nu trivs jag bra i min kalufs. Man ska trivas i sitt hår.
Det tror jag att den lille dirigenten gör.
Han har attityd, han har pondus.
Han är sig själv.
Han mår bra.
Han hängde säkert på försäkringskassan för ett särskilt syfte.
Att uppmana alla att sträcka på sig oavsett kalufs.
Trots kassans usla bidrag. Eventuella katastrofer.

Maestro är ball.

I hyllan från Papegojklubben hittade jag denna fina miniatyr av Hertig Karl IX som ett barn har snickrat ihop under 1990-talet. Papegojklubben bestod av en grupp barn som pysslade och äventyrade tillsammans, just denna skapades till Hertig Karls födelsedag vilken infaller 4 oktober.

Miniatyren är gjord i ritpapper och målad med vanliga kritor på ett mycket detaljerat sätt, Hertig Karl sitter dessutom fast på en pappersplatta som gör att han kan stå upp.

Jag gillar verkligen saker som barn skapat, de brukar skapa med sådan inlevelse och känsla, därför är det just detta som jag skulle vilja hitta i mitt påskägg, jag menar vem har inte någon gång önskat sig en miniatyr utav en kunglighet? Dessutom har just denna kung Karl IX en alldeles förträfflig frisyr, men den ska jag prata mer om en annan gång.

Ha en kunglig påsk!

Helst av allt skulle jag vilja ha en konsert med Movits!
Ett utav mina favoritband. Som har slagit igenom med sin svenska jazz-hiphop i både USA och Japan.
När jag var i Borlänge för att festivala mig förra sommaren anlände jag till scenen en timme innan spelningsdags och förväntade mig en gigantisk folkmassa framför scenen.
Det var jag, min pojkvän och tre personer till framför scenen. Varför inte liksom?
Och det blev ett utav mina bästa konsertminnen. Timbuktu dök upp på scen, likaså Promoe och Zacke.
Jag skulle döda för en ny konsert. Tyvärr är dem ju för coola för Sverige och min plånis för liten.

Movits! sjunger om arbetspenning, sjukförsäkring och skatter, socialbidrag.
Ett självklart val var skylten från sjukkassan från 1954.
Samhället är annorlunda, men ändå samma.
Det problematiserar kulturarbetarna i detta fenomenala band.
Skylten stod antagligen på försäkringskassan för att påminna om avgiften, som skatten säkerligen inte täckte på den tiden.
Det är något magiskt med samhällsproblematik.
Och något ännu mer storslaget med individer som vågar sätta sig emot.

Detta inlägg är från vår prao Caroline Shröder. Hån går i åk 8 på Breviksskolan i Oxelösund. Kanske en framtida Youthhood-bloggare?

En kristallkrona vill jag ha i mitt påsk-ägg, tillverkad år 1820(en riktigt gammal sak.).

De är ju så fina när de bryter ljuset i rummet och från ljusen förstås. Glaset dinglar lite försiktigt framåt och tillbaka när vinden susar förbi.

Den här ”lampan” kanske har hängt i något stort balrum någonstans eller...i ett litet vardagsrum.

 

Tänk att ha en sådan i sitt rum då! Det skulle verkligen vara maffigt. Man kan ju alltid undra var Ester Lindahl hade den på sin tid. Kanske i badrummet?(vad vet jag?) eller hallen? sovrummet?

 

Jag känner mig förföljd av frågor när det gäller den här kristallkronan. Men inga svar (eller?).

Jag får nog fortsätta undra...

Påsken närmar sig och förhoppnings vis kommer många av oss att få ett ägg fyllt av godis och kanske någon present. Själv gick jag runt i magasinet och funderade på vad jag skulle vilja ha därifrån. Min blick föll på detta groteska älgben. Om jag inte minns fel, trodde man ett tag att benet kunde ha använts som dryckesstop, men sen visade det sig att det hade tjänat som käppställ. Så otroligt fult och konstigt att man bara måste älska det!

Så påskharen, om du läser det här, helst av allt vill jag ha ett käpp-/paraplyställ i ägben.

Tack på förhand!

När min mamma var mindre hade de lektioner i skrivmaskinsskrivning, jag måste erkänna att jag skrattade första gången hon berättade det för mig. Fast hur kul skulle inte det vara om vi också hade det? Mellan biologin, matten och alla andra krävande lektioner skulle det vara helt underbart att bara få sitta och skriva på den här finurliga gamla maskinen.

Jag har fått ärva min mammas gamla skrivmaskin från 70/80-talet och måste säga att jag – även som sjuttonåring – tycker att det är roligt att sitta och trycka på alla tangenter och se hur pappret flyttas åt sidan för att sedan med ett ”drrrrruuuut” flyttas tillbaka. Dock fungerar inte det svarta färgbandet i maskinen, men jag har kul ändå!

Under en tid innan alla datorer och iPads var det just skrivmaskinen som skötte arbetet med bokstäverna. Jag kan inte annat än att vara lite smått avundsjuk på de som fick se den här uppfinningsrika manicken under sin storhetstid. Jag skulle tro att de fick en helt annan samhörighet med de krumelurer som trycktes på pappret vid deras tangenttryckningar än vad vi får idag sittandes framför våra egna plåtburkar. Skrivmaskinen på bilden är från 1920 och tillhör museets samling om Försäkringskassan.

Något jag inte är avundsjuk på är dock det som hände om ett misstag gjordes i slutet av texten … Då var det nämligen bara att börja om igen på ett nytt papper.  Det gällde att hålla tungan rätt i mun och koncentrera sig på varenda bokstav. Klantig som jag kan vara är jag dock väldigt tacksam för en knapp som finns på våra modernare ”skrivmaskiner”, nämligen delete.

Av listade anledningar ovan, även om det är så gott som omöjligt att lyckas införa skrivmaskinslektioner, skulle jag vilja ha en skrivmaskin i mitt påskägg. Eller möjligen fungerande färgband till mammas gamla. Så, mamma och pappa, jag vet att ni har ett tillräckligt stort påskägg där hemma, leta fram det!

Jag är just nu ägare av en android-telefon, en HTC Wildfire sedan början av september 2010 som just nu börjar nynna på sin sista refräng,tack vare min oaktsamhet samt den dåliga programmeringen eller något sådant teknisk. Den är bucklig, har en spricka över skärmen och laddaruttaget fungerar inte till 100%. Den hänger sig, avslutar program och laggar och är seg. I mitt påskägg vill jag ha en ny fungerade telefon, och det skulle inte sitta fel med en iPhone 4S, om inte femman.

Denna telefon från 1978 som Carl-Arne och Rikard Lindahl designat talar för min påskäggs-önskning ganska bra, och trots att den är gammal så tycker jag den är söt och jag gillar den turkosa färgen.

Jag är trött på att ha rutin.

Jag är trött på att räkna veckodagar och se dem flyta förbi på bussresan mellan Trosa och Nyköping.

710, 554. Samma människor.

Och samma ”Oj är det redan fredag?”

 

Jag vill ha drama, teater.

Jag vill se en film på bio.

Jag vill gå på en konsert.

Bara någonting som inte är läxor och vardagsprogram på min grå tjocktv. 

 

Jag vill se någonting som etsar sig fast på näthinnan.

 

Den här teatermodellen är från mitten av 1700-talet. Ett litet tittskåp.

Martin Engelbrecht är mannen som gjort den. Modellen är vacker, trots att människorna i den verkar ha en våldsam vapenintrig i något som liknar en balsal. Nåväl.

Kanske tyckte Martin om drama, kanske gjordes den för att han precis som jag ville uppleva något, eller för att han precis som jag önskar, upplevde något som etsade sig fast.

 

Det var längesen det hände. En riktig kulturkick.

Men nu känner jag att det är dags.

Nu vill jag se något,

med innebörd

med känsla

av människor för människor.

 

Så ge mig ett drama i påskägget så håller jag munnen tyst och ögonen stora för ett tag framåt.

Nu innan de målade äggen är gömda och maten är äten känner jag inget behov av något.

Veckans tema var riktigt kluringt, vad vill jag ha i mitt påskägg? Men när jag hittade denna modell av ett fregattskepp kom jag på vad jag ville ha i mitt påskägg... EN BÅT! Inte en sådan här liten modell av en båt, även fast denna lilla båt var väldigt charmig. Det känns som att den skulle sjunka om jag ställde mig på den i vattnet. Den är inte heller så väldans ny utan stod på en kaffeservering i Oxelösund på 1970-talet. Fast en stor båt kanske är lite mycket att be om, så ett par biljetter till en kryssning funkar lika bra för mig som inte ens kan köra en båt...

Man kan verkligen säga ”stackars båt” om denna söta båt. Varifrån den här båten kom är okänt. Båtens tillstånd är inte på topp heller då färgen flagnar vid färvärvet. Det kanske inte var så illa, men den här båten tros ha tillverkas på 1800-talet och stod först på kaffeserveringen (var den var innan är okänt) och sedan stod den i slottskolan på 2:a våningen fram till 1990-talets mitt då den kom till museet.

Jag, som inte kan så mycket om båtar, kan i alla fall säga att det är en väldigt stilig båt. Nyss skrev jag att det var en "liten" båt men den är faktiskt ganska stor för att vara en modell, hela 1220 mm på längden och 1050 mm på höjden! Inte direkt ett skepp som skulle få plats i en flaska.

Köp, käka och kör hårt nu på påsken när det gäller godiset, vi har ju typ bara 20 olika högtider per år då vi får äta godis så pass på!

 

Vilken roll skulle du helst gjutas in i?

Antingen blir du en pest eller kolera.
På en av bilderna syns en värja daterad 1685.
På bilden näst intill ser du en gul väska med texten ”CUTIE CLUB” daterad 1980.

Fram till 2007 var det obligatoriskt för alla män att göra värnplikt..
1987 fick Svenska kvinnor möjlighet att inneha samma positioner som en man inom militären.

Denna amiralitetsvärja har säkerligen vart i en mans ägor.
Jag kan tänka mig honom i Stormaktstidens Sverige stolt över att kunna säga att han skyddar Östersjön, omgivet av Svensk mark, från fiender. Hans värja var på den tiden glänsande och kaveln lindad i flätad tråd.
Men hur kan jag uttala mig om huruvida denna man var glad över att äga denna värja och försvara sitt land?
Kanske skulle han hellre ha en brödkavel och möjligheten att istället få fläta sina döttrars hår?

Är det inte spännande att kvinnor fick äga hans forna titel drygt 300 år efter detta? Nog hade väl kvinnor också skyddat sitt land innan dess det råder det för mig inga tvivel om, men de hade inte möjligheten att äga alla titlar inom militären.
Innan den möjligheten kom för kvinnor tillverkades en väska i hårdplast med texten ”CUTIE CLUB” som MaryAnn Fargo köpte. Väskans inre värld ger möjlighet till lek på Highschool med en docka i ljust långt syntethår.
Jag hoppas att hon fick vara med i denna söta klubb.
För istället för att vara starka och veta vad delarna på en värja heter har kvinnor ofta kravet på sig att vara söta. Det är inte alltid kul att vara med i den söta klubben och ha ett sötkrav.
Precis som det inte är kul för Stormakts Amiralen att ha tuffhetskrav.

Idag är värnplikten frivillig för både män och kvinnor.
Och MaryAnn har tröttnat på ”CUTIE CLUB”
Idag finns det medicin och vaccin mot pest och kolera och jag hoppas i framtiden på ett skydd mot dessa könsmallar också.

Skulle du vilja förvandlas till en 7 cm hög plastdocka och leva resten av ditt liv i ett dockskåp? Varje dag skulle du äta låtsasmat och omflyttad i huset av en liten 3-årings hand.

Denna mycket fina dockskåps-soffa lekte Julia von Mecklenburg med under slutet av 1800-talet. Den har en handmålad guldutsmyckning på ryggen och är dekorerad med guldband. Hade 4-åriga Lina fått syn på denna hade det varit en föremål för många drömmar.

 

Alternativet är att bli kittlad med den här dammvippan från 1800 i evigheters evighet? Vippan har i sitt tidigare liv spenderat sin tid på Leck’s Textil i Gnesta.

 

Svårt val, ingen av dem är ett öde jag gärna skulle vilja ha!

Om du fick välja mellan…

70-tals klänningen:
denna ärmlösa klänning är stickad i vitt och rosa med tre vita knappar fram. Den användes av Maj-Britt då hon jobbade i Oxelösund inom kommunen och ”fick inte ha långbyxor på jobbet”. Den är antagligen köpt på Wilsons i Nyköping eller Dahlins damekipering i Oxelösund, vilket var Maj-Britts favorit affärer. Klänningen är ifrån 70-talet.

fulsnygga hatten:
den här hatten är gjord av strån och fodrad med vitt siden, på hatten finns även blommor av tyg i olika färger. Hatten ägdes av Ann-Marie de Dardel som 1928 föddes i Stockholm dock har hon själv aldrig använt den. 1967 skrev Ann-Marie ett brev ”härmed översändes 3 nycklar som tillhör koffertarna” och i en av dessa koffertar låg hatten som Ann-Marie även nämner i brevet, ”damerna som använde dessa kläder var födda 1834, 1863 resp. 1886”.

… så om du fick välja – den chockrosa, men charmiga, klänningen eller den fulsnygga hatten som kan vara runt 150 år gammal?


Då det har var mitt sista inlägg tänkte jag passa på att tacka för min tid. Det har varit roligt och lärorikt. Nu ser jag fram emot att läsa de nyas inlägg.
Ha det bra allihopa! /Jennie

Att alltid ha skoskav eller att alltid frysa om händerna under vintern?

Dessa två saker är det värsta jag vet. Jag hatar att gå in nya skor på grund av att man får skoskav, det är så obekvämt och just för att det gör så sjukt ont så går jag sällan in nya skor som jag får skoskav av. Det var Eva Bergman som lämnade in dessa damskor i svart skinn till museet, de tillverkades under 1960-talet. Jag undrar om Eva led av skoskav om hon gick runt i dessa på Stockholms gator, lider med henne i sådana fall.

Och när det gäller frusna fingrar och händer under vintern så vet jag inte ens var på skalan 1-10 jag ska sätta ogillar-mest-av-allt-punkten. Typ, 100. Vantar är det bästa jag vet under vintertid på grund av att det värmer mina stackars händer. Tror dessa mönsterstickade vantar som Bengt Sörblad använde under 1970-talet i Gnesta gjorde hans vintrar lite lättare.

Så, pest eller kolera? Att alltid ha skoskav eller att alltid frysa om händerna under vintern?Jag vet inte. Alltså. Jag tror nog jag väljer att alltid ha skoskav faktiskt, det är väl något man vänjer sig vid till slut. Jag hatar att frysa.

Alla har någon gång gjort ett val i livet. Rätt så många, om jag skulle gissa.

Troligen tusentals.

Vilket pålägg man ska ha,

Vilken festival man ska åka till,

Vilken inriktning man ska gå på gymnasiet.

Stora – och små val.

 

Men inte alltför ofta behöver man välja mellan alternativ, där alla innebär ofrånkomligt otrevliga konsekvenser. 

Så om detta kan tyckas svårt, undrar jag ändå;

 

Hur skulle just du välja nu?

 

Smaskens

Vi alla gillar goda ting att knapra på i livet.

Och du kanske specifikt gillar inlagda sådana? Pickles? Rödbetor? .. Päron?

 

Dessa fantastiskt iögonfallande Gråpäron har badat innanför konserveringsglasets väggar i över 52 år.  Vilken ålder för några päron! Nästan som mina egna.

Från Surte vid Nödinge, som på grund av nån annans nöd lämnat ifrån sig burken, har den hittat sin väg ända fram till museiarkivet. Dock så var det nog ingen som var så nödig.

För nu står den här.

De kanske tog en smakbit? Och sen sa urk?

Eller var päronen för njutbara för att avnjuta?

 

Hur som haver så får DU erbjudandet att insupa, halsa, tugga, NJUTA av detta innehåll, under ett dygns tid.  Det är den tid det tar att känna varenda päronarom som burken kan innehava.

För att försvinna i tid och rum i harmoniska svängningar.

  

Så är du grön för päron? 

Obs; Biverkningar kan vara eventuellt illamående, sjukdomar, grönaktig hy. Ha hinken nära till hands.

 

 

Lite go musik

Rakt från Filadelfiaförlagets 60-tal, har denna EP-skiva vandrat sin väg till en arkivhylla.

- med lite hjälp från Filadelfiakyrkan,

Lennart Eriksson

Och Sven-Olof Kindstedt.

 

Å kyrkorgelns klang dög då inte åt dessa Filadelfianer, utan underskön, underbar sång från den Underjordiska Kyrkan i Sovjet var det som bjöds. Man tackar och bockar.

 

För vem vill inte höra bastanta, religiösa Ryssar klämma med sin stämma?

Vill du?

 

DU kan få höra dessa sovjetiska änglars sång i ditt huvud var dag i en veckas tid. Likt ett tinnitustjut fullproppat med baser, tenorer, sopraner, ryska. Som säkerligen både handlar om fadern, sonen och  den heliga arbetarklassen. 

 

Så är du god för ryska?

Obs; Biverkningar kan vara Paranoia, Schizofreni, Ångest, Sömnproblem.

 

Och vad i slutändan värmer ditt hjärta mest?

Vilket sextiotal?

Det svenska folkhemmets?

Eller den ryska körsångens?

VARNING! Ett läskigt inlägg... ;-)

Först och främst, låt mig förklara uttrycket "pest eller kolera". Begreppet innebär att man ska välja mellan två hemska saker som är ungefär lika hemska så att det blir extra svårt att välja.

SÅ vad väljer du:
I burken som du ser på ena bilden ligger 18 stycken tandavgjutningar av gips; 11 överkäkar och 7 underkäkar. Dessa tillhörde vårdskolan i Eskilstuna och kom in 2010-03-11 till museets arkiv. På den andra bilden ser du ett rivjärn av metall, det är ett köksredskap som kom in 1983 och ägdes tidigare av Roger Alderstrand.

Så vad är det för hemskheter du har att välja mellan? De 18 stycken tandavgjutningarna symboliserar en valfri tand ur din mun som du ska slå ut, sakta och utan bedövning! Som man ser på bilden så saknar vissa käkar tänder på några ställen.

Vad är det med rivjärnet då? Jo, med rivjärnet ska du riva upp knogarna på en hand tills du blöder! Hemskheternas hemskheter! Vad skulle jag välja då och varför? Jag väljer nog att ta knogarna. För när jag får ont i munnen så påverkas hela jag, min mun är min svaghet. När jag en gång hade dragit ut två tänder så fick jag hemsk feber. Veckan efter skulle jag dra ut två till, då fick jag ännu värre feber och började vomera väldigt mycket (jag drog ut tänder för att jag skulle få tandställning). Hemskheternas hemskheter är nog att slå ut en tand!

Jag kan ge er en till "pest eller kolera" som inte är hemsk på samma sätt: Att aldrig kunna säga Ja eller att aldrig kunna säga Nej. Tänk på't!

Ägaren Christina Gyllencreutz från Strängnäs var stiftsjungfru.
Detta innebar att hon blev skickad till ett kloster, som en följd av att hon var ogift.
På så sätt tjänade hon ändå pengar, genom att konvertera till katolicismen och bli en del av ett nunnekloster.
Så Christinas lilla plättlagg kanske tillhörde hennes barndomsleksaker, kanske hade det gått genom släkten, kanske bar det också på drömmar om att föda egna barn att leka med det.

En pappmugg och en Chicken nuggets 9-pack från McDonalds.
Från 2005. Dessa och många fler skräpmatsförpackningar placerades i montrar på en utställning i Katrineholm för hälsa och vikt.

Här kommer formuleringen:
Vad skulle du välja, att i resten av ditt liv få laga mat enbart på det minimala plättlagget och få en resa jorden runt.
Eller att behöva äta enbart på McDonalds i en månad och träffa ditt livs kärlek?

Jag gillar gamla saker, det spelar egentligen ingen roll vad det är. På bilden kan ni skåda en gammeldags rökmask, den visade sig vara aningen anonym så jag vet inte årtalet den användes under, men jag kan ändå konstatera att den ser äldre ut än jag själv, och att jag gillar den mer än rökmaskerna som används idag.

 

Det är så med det mesta för mig, när jag ser en bild av en vardaglig situation för fyrtio år sedan tycker jag att den är betydligt mer intresseväckande än en liknade bild tagen igår. Jag tycker till och med att mjölkpaketen var snyggare för blott 20 år sedan.

 

Besöket i föremålsarkivet som mina kära vänner Lina och Sara (bloggande här på heltid) tog mig till gjorde mig lycklig, detta Mekka för sakälskande.

 

Jag vill inte fastna under en dåtid, men jag vill heller inte bli bunden till att ständigt följa vår samtid. Jag kan störa mig något grymt på personer som är besatta av ett speciellt årtionde, som bara bär autentiska kläder för tiden och får mig att smått börja undra om till och med konservburkarna i dennes hem är daterade med klänningen.

 

Uppdateringen med samtiden finner jag nödvändig men det behöver inte vara lika med köptvång på allt nytt du ser. Det som är så underbart med föremålsarkivet är att det inte bara finns saker från en tid, det finns saker från alla tider, det finns allt. Till och med mjölkpaket och rökmasker.