När jag såg den här lilla väderkvarnsleksaken var min första tanke: ”Exterminate!” Okej, låt mig förklara lite närmare innan ni avfärdar mig som helt galen. Jag är väldigt förtjust i den brittiska sci-fi tv-serien Doctor Who och från sidan ser den här lilla oskyldiga leksaken nästan precis ut som en av Dalek, en av Doktorns äldsta fiender (som ofta ropar just: ”Exterminate”).

Eftersom det här är mitt första inlägg på bloggen kanske jag borde berätta lite om mig själv. Jag heter Arvid, jag är 16 år gammal och går första året på teaterlinjen på Nyköping Strand Utbildningscentrum. Jag spelar trumpet, jag lajvar och jag är intresserad av en himla massa saker, t.ex. Doctor Who.

Jag har alltid tyckt om historia och efter att jag började titta på Doctor Who (som till stor del handlar om tidsresor) och efter att jag började lajva så har det intresset växt. Mitt intresse för historia är i sin tur en av anledningarna till varför jag valde att börja skriva för youthhood. Den andra anledningen är helt enkelt att jag gillar att skriva, något jag hoppas kunna bli ännu bättre på genom den här bloggen.

Förutom att den lilla väderkvarnen lämnades in till museets föremålsarkiv av Alma Fast 1974 finns det inte så mycket information nedskriven. Vem vet, antingen så visste ingen speciellt mycket om den, eller så kanske det är en undercover-Dalek.

Nu är det dags att säga hejdå till några av våra bloggare som tagit studenten och far iväg mot nya mål! Tack så mycket Frida, Lilja, Marika, Oscar och Nils!

Tack för att ni valt att dela med er av era personliga tankar och funderingar till eftervärlden. Ni kommer att bevaras i Sörmlands museums arkiv för framtiden.

 

Och det finns ingen finare beskrivning än den Lilja skrev här i bloggen den 24 september 2012:

 

Tack igen!

P.S På måndag får ni lära känna våra nya bloggare...

 

Jaha, nu har det alltså blivit dags att säga hejdå till de stora bloggarna och önska dem all lycka till i framtiden. Och att det har varit så roligt att få jobba med dem och dela så mycket tankar och idéer med dem. Så otroligt roligt!

Men nu är det dags att välkomna in de nya, och önska dem all lycka till med det vi jobbar med nu. Att dela tankar och idéer med dem istället. Jag tycker det ska bli riktigt roligt, är väldigt exalterad över att få jobba med nytt folk och få ännu mer erfarenhet genom detta. Denna målning som ni ser på bilden. Den är färgsprakande, djup, detaljrik och väldigt vacker. Så mycket blandade känslor och det är nog därför ag tyckte den passade in så bra i detta inlägg. Samtidigt som det är tråkigt att säga hejdå så är det kul att säga hej. Det är en målning gjord utav Eric Hallström, så otroligt vacker.

Så jag vill önska er alla ett stort lycka till, samtidigt som vi står med öppna armar och välkomnar in de nya. Stort lycka till!

 

 

 

Nu till hösten säger några av oss bloggare ”Hej då” och några nya säger ”Hej”. Det kommer bli mitt andra år som bloggare för Sörmlandsmuseum och jag ser framemot att lära känna de nya skribenterna. Förhoppningsvis tar de med sig många nya tankar och ideer. När jag bläddrade tillbaka i blogginläggen till de första som skrevs för en massa år sedan slår det mig att de är väldigt olika de vi skriver idag men samtidigt så lika.

Ungefär så tänkte jag när jag såg den här bilden över Nyköping. Naturen och landskapsformen är den samma men byggnaderna och gatorna är heltanorlunda idag. Känner du igen dig?

Bilden är ett nytryck från pappersbruket perioden år 1950. Konstnärem heter Elias Fredrik Martin och bodde i Nyköping. 1981 hittade man tavlan osignerad i museet. Om du vill veta mer om den så går den även att hitta i boken Nyköpings Historia på sida 121.

Jag tänker att målningen symboliserar en bra blandning mellan lite nytt och lite gammalt. Precis som vi i Youthhood gör.

Som vanligt när jag ska skriva något komplext och invecklat och bredspektrat...
Så infinner sig även ett lika svåröverskådligt föremål på bilden ovan.

Ett urverk.

Rektangulär järnställning med utställda fötter, kugghjul av mässing, trärullar,
krok med delad spets för pendel, mässingsaxel med rund skiva.

Jag har fått ägna hela min gymnasietid, tre år av mitt liv, på en arbetsplats
som jag fullkomligt älskat.

Vi har skrattat, diskuterat, funderat och lärt oss tillsammans.

Jag har fått skriva.
Skriva kreativt och fritt.

Jag har.

Mitt i allt det tunga som har varit.

Fått ett andrum, iallafall en plats, ett sammanhang där jag har kunnat leva ut
sidor av mig som jag mår bra av.

Utan mitt jobb på Youthhood hade gymnasiet varit betydligt svårare att ta sig
igenom.

Och nu har jag äntligen lämnat.
Jag har tagit studenten.

På min mössa står skrivet fri till slut.
Nu är jag fri.

Det är både förlösande och svindlande.
Men det kommer att gå bra.

Jag vill tacka alla fina kollegor.

Tacka Sörmlands museum för ett fantastiskt initiativ.
Och så vill jag tacka vår fantastiska Karin Andersson för allt hon gjort för
oss.

Och tacka för allt gott fika!

Det här blir det sista inlägget som arkiveras i mitt namn i museiarkivet.

Det ska bli spännande att någon gång återvända till de texter som jag
producerat.

Kanske som en gammal gråhårig kvinna på besök i arkiven.
Vem vet?

Och till er framtida bloggare: ha det så himla kul nu!

 

 

 

 

Vi ska värna och akta traditioner men det är reformer som för samhället framåt. Fyra stycken lämnar men bara för att nå nya mål i deras utveckling. Det har varit ett trevligt år och det tackar jag för, samtidigt som jag ser fram emot att få lära känna fyra nya stycken, förhoppningsvis mycket trevliga, personer.

 

Att bli av med någonting som funkar är alltid tråkigt men det finns också andra fall där det gamla inte längre är bra och det är nödvändigt att något nytt kommer in för att göra bättre. Flera exempel på detta agerande finns i politiken där t.ex. alltför många länder inte följer de stadgor som är skapade av FN för att ett välbefinnande ska finnas hos varje lands innevånare.  

 

Ett annat exempel där det är bra att fösa ut det gamla och välkomna det nya är möbler som inte längre passar in i hemmet och samtiden och fyller därmed inte längre sina funktioner, att vara snygga och praktiska. Soffan på bilden ser dock trevlig ut men ändå har den fått turen att fraktas från sitt tidigare hem till att glänsa i Sörmlands Museums samling. Soffan är knappt två meter bred och är gjord av björk. Den är given till Sörmlands Museum av Klara Broberg.

 

 

Jag ska ut.

Jag är en av de gamla.

Och det här är mitt hejdå.

 

Det här är det sista jag skriver som skribent för Youthhood.

 

Mitt 50e inlägg den här omgången.

Mitt 120e inlägg totalt.

 

Jag är inte redo för att säga hejdå, inte redo för att ta bort rubrikerna jag lagt in på Word med Youthhoods typsnitt. Jag är inte redo att säga hejdå till mina underbara kollegor, vår omtänksamma samordnare och alla härliga människor man möter nere i föremålsarkivet.

 

Men det är dags, och jag är redo – även om jag själv kanske inte är medveten om det.

Redo att ta nästa steg här i livet, för att gå vidare.

Det är dags att ta in de nya.

 

Och det känns vemodigt.

 

Men jag har lärt mig mycket under min tid här, och det är jag säker på att de som kommer efter mig och de andra studenterna också kommer att göra. Lite klyschigt säger jag att jag sparar alla dessa erfarenheter och upplevelser i en liten ask, och tar med mig denna ask var jag än går.

 

Och till detta vore asken med en elefant på locket perfekt, för elefanter är kloka, stadiga och har ett bra minne. Attans att tillverkaren Reinhold Nilsson inte kan göra en ask likt denna till mig.

 

Jag vill inte riktigt avsluta detta inlägg, men det är dags.

 

Jag säger hejdå till Youthhood, men inte hejdå till Nyköping.

 

För hit kommer jag komma tillbaka, det kan ni vara säkra på.

 

 

 

Det här är det sista inlägget jag kommer göra på Youthhood-bloggen. Jag kom sent in i spelet – jag rekryterades så sent som för ett år sedan. Under denna tid har jag dock lärt känna mina medbloggare och njutit av att läsa deras tolkning av varje veckas tema.

 

Jakten på nya historieintresserade skribenter har redan inletts – och kanske slutförts. Hursomhelst kommer de att tas väl om hand av de av dagens bloggare som blir kvar för att välkomna dem. Det sägs ju att det alltid är bra med förändring, så detta utbyte, denna uppfräschning, av bloggare kommer med allra största sannolikhet bli väldigt lyckat.

 

Men när nyhetens behag har lagt sig och de nya ansiktena blivit en del av gänget, önskar jag ändå att de som blir kvar från dagens samling bloggare, Veronica, Vendela och Nils, någon gång ibland kommer tänka tillbaka. Vi som lämnar dem, Lilja, Marika, Frida och jag själv, önskar jag gör samma sak var vi än befinner oss i landet (eller världen!).

 

Skrivmaskinen på bilden tillverkades mellan 1920 och 1950 och användes av Försäkringskassan i Nyköping. Den skänktes sedan till Sörmlands Museum när, antar jag, man gick över till datorer. En nödvändig och smart övergång, men av någon anledning ville de ändå bevara skrivmaskinen för eftervälden. Kanske som ett minne om en tid då det fanns en maskin enbart avsedd att skriva med. Ett nog så viktigt minne i denna multitaskingens och stressens tid.

 

Jag tror generellt det är viktigt att gå vidare mot nya mål och upplevelser, men jag tror även att det är av yttersta vikt att vi kommer ihåg var vi varit och vad vi gjort. För det är med goda minnen bakom oss som vi inspireras att i framtiden skapa nya. Att se tillbaka kan ibland få dig att gå framåt. Så in med de nya! Ut med de gamla! Men kom ihåg oss – på samma sätt vi kommer komma ihåg er.

 

Tack och adjö. Nästa rad är er.

 

 

Just nu är det tomt i huvudet, att ens tänka på att inte få vara med som bloggare längre var för inte så länge sedan otänkbart och nu ett faktum. Jag har svårt att finna ord efter dessa tre år, kanske är orden slut, kanske har jag använt alla mina ord i de tidigare inläggen. Länge hade jag tänkt ut vad jag skulle skriva till just detta inlägg men nu när det är dags är det bara tomt.

 

Allt måste ta slut precis som att allt har en början, det är lidandet men även lyckan vi får av tiden. Med mitt slut kommer någon annans början, med min ledsamhet kommer någon annans lycka. När man säger det såhär så känns det inte lika sorgligt längre.

 

I mitt första inlägg på bloggen så började jag såhär:

"Nu har det redan börjat bli mörkt väldigt tidigt på dagen och väldigt ljust sent på dagen. Den tiden då man tänder mycket ljus och lindar in sig i filtar.

Den här årstiden är den bästa. Även fast det blir mörkt så finns det så mycket saker som är roliga, så mycket ljus i den mörka vintern! Känslan när man ser snön falla för första gången är obeskrivlig, när man ser ut genom fönstret och ser små, vita prickar falla ner från himlen"

 

När jag läser detta inlägg tycker jag att det beskriver lite vad som händer just nu, även fast Youthhood tar slut för mig så betyder det inte att bra saker inte kommer att komma även fast det känns sorgligt att "sommaren" är över. Vem vet, tack vare tiden så kanske jag kommer tillbaka som seniorbloggare men nu lämnar jag över till de nya. Tack för min tid här på Youthhood, det har varit något jag aldrig kommer att glömma och något som alltid kommer att finnas i arkivet.

 

 

Ett fotbollsspel som det ovan tillverkat på 60-talet har vi alla säkert sett någon gång. Dessa 22 plast- eller träspelare ska sparka bollen i motspelarnas mål. Trots att just detta spel som sagt är över 50 år gammalt har inte särskilt mycket förändrats till dagens spel: spelet är på en grön plan, det är samma teknik med stänger som styr spelarna och spelarna är av manligt kön. Det sistnämnda är ett symptom på en sjukdom i samhället.

 

Denna sjukdom är givetvis större än att enbart gälla fotbollsspel. Jag har uppfattningen att hur mycket mer jämställt samhället än blivit på 50 år så är den atletiska kroppen fortfarande väldigt sällan en kvinnokropp. Allt från superhjältar till verkliga idrottsstjärnor – väldigt få kvinnliga sådana får uppmärksamhet. De kvinnliga superhjältar som finns har oftast inte särskilt atletiska kroppar, detta givetvis för att vältränade kvinnor inte anses attraktiva. Istället har de ofta smala midjor, stora bröst och en väl accentuerad rumpa. Detta tvärtemot män, som ska vara oerhört vältränade för att se attraktiva ut.

 

Denna diskrepans mellan könen beror av en ond spiral där det tidigt graveras in i allas hjärnor att kvinnor ska se ut på ett sätt, och män på ett sätt.

 

För att lösa detta måste vi för det första acceptera att människokroppar ser olika ut. För det andra måste vi se till att hylla vältränade kvinnor lika mycket som vältränade män. Detta innefattar reklam, leksaker och ja, fotbollsspel. Detta skulle ge unga tjejer förebilder att se upp till och kanske vara ett steg på vägen till att bryta den onda trenden av stigmatisering gentemot atletiska kvinnor.

Normer.
Normal.
Normalitet.
Ord som jag tycker klingar hemskt dåligt och tråkigt i det lilla örat.

Tänk att det ska vara så svårt med det andra.
Mångfalden.
Diversiteten.

Tänk om mångfald kunde vara norm.
Tänk om frihet kunde vara norm.
Tänk om ordet norm inte fanns.

En fågel med nedsänkt huvud och hophållna vingar i blått glas.
Formgiven av Tyra Lundgren.
Låt fågeln höja sitt huvud.
Låt de hophållna vingarna slå ut.
Låt ingenting någonsin hålla dig tillbaka.

 

 

Det finns otroligt många normer i vårt samhälle och jag lyckades faktiskt hitta ett föremål i arkivet som representerar många av dem. För att barn ska tycka att det är lite roligare att äta har tillverkaren Wallin valt att göra speciella bestick för barn. På paketet från 1983 kan vi se en enligt normen snygg kvinna. Hon har på sig rosa, precis som alla kvinnor ju har. Hennes hud är ljus och håret är blont, midjan är lika smal som ett hennes ben men brösten dessto större. Hon är helt enkelt vad vi i Sverige skulle kalla en snygg person. Hon är skönhetsidealet och hon till hör den hudfärg som är norm.

 

Vidare kan vi se en man på paketet. Mannen ägnar sig inte åt att balansera på en häst utan han gör såklart något mycket manligare, han visar upp hur stark han är. En vältränad muskelknutte med tyngder i varje hand. Besticktillverkan har alltså lyckats pricka in även det kön som är norm, det manliga könet.

 

Vi kan även hitta en stereotyp på paketet. En västerländsk rasistisk stereotyp av en kines. För att det inte ska vara någon tvekan om att personen bryter mot normen har tecknaren gett kinesen en trekantig stråhat, två sneda ögon och ett skägg. Det går nästan att höra tecknarens nöjda skrock ”oj vad lustig han belv”.

 

Vissa normener är bra, de hjälper oss att organisera oss. T.ex. normen som säger att vi står i kö, tar av oss skornana eller hälsar på varandra genom att skakahand. Andra normer, de som är kopplade till vår identitet och säger åt oss hur vi ska vara är farliga. Normer kring kön, läggning, funktionalitet, ålder, etnicitet, könsidentitet och trosuppfattning skapar grupper. De skapar ”normgrupper” som gynnas och får priviligier och de skapar grupper som bryter mot normen, som missgynnas, fryses ute, i frågasätts och diskrimineras. Normer kring identitet skapar falska dikotomier. Ett ”vi och dom tänk” som inte skulle behöva finnas. Jag vill helt enkelt spräcka alla normer som skadar oss. För att göra det är jag övertygad om att det första steget är att stanna upp och ställa sig själv frågan: ”vilka normer tillhör jag”.

 

Jag hoppas att det var precis vad barnen i familjen Alderstrand gjorde när de åt med dessa bestick.

  

 

Det finns många normer jag skulle vilja utrota ifrån vårt samhälle, bli av med förgått och aldrig låta dem bestämma hur vi såkallat ”bör” göra. Jag avskyr normer, jag tycker inte det finns något rätt eller fel hur vi bör bete oss eller göra. Men de värsta normerna jag vet är de som säger vad en tjej bör göra, som en kille inte bör göra. Och tvärt om. Som om man måste könsfördela beteenden och det tycker jag är helt fel.

Något som är typiskt killar, är att inte kramas. Precis som detta tåg är typiskt killar, enligt mig. Detta tåg är gjort utav trä och är ifrån en utställning men gavs in utav Klockbergets förskola. Så en norm jag skulle vilja slå sönder är detta med att tjejer kan kramas tusen gånger om när de träffas, lika så när en kille och en tjej träffas – men så fort killar och killar kramas så blir det helt plötsligt något ”fel”. Det är en rätt löjlig och lite gömnd norm, men den finns där. Och folk reagerar på det.

Jag tycker att killar ska få kramar hur mycket de vill, hur många gånger de vill utan att det ska anses vara homosexuellt eller töntigt. För mig är det en självklarhet, men det är det inte för alla. Så därför är det en av alla normer jag skulle vilja slå sönder. Om, och om igen.

 

Det finns många normer runt om i världen som jag vill slå sönder och inte veta av längre, men i detta inlägg fick vi välja en och jag väljer att slå sönder "Den perfekta människan". För mig känns det som att alla ska sträva efter att bli så perfekta som möjligt, bäst betyg, snyggast, snabbast och bäst, helt perfekt ska man vara. Att sträva efter mål är bra men att sträva efter att vara perfekt är inte ett mål eftersom perfektion är en omöjlighet. Ingen kan någonsin bli perfekt, skulle någon lyckas med att bli perfekt så skulle personen vara mer lik en docka än en riktig människa. Idén om perfektion är skadlig och ibland dödlig, människor som strävar efter perfektion svälter sig själva, opererar sig, stressar ihjäl sig och tillslut skadar sig själva.

 

Nu släpper jag den perfekta människan och låter hen falla i golvet och krossas likt en porslinsdocka. Dockan på bilden är en souvenir från Skansen och gavs till museet av Nordiska museet i Stockholm.

 

 

 

 

 

Det finns gått om dåliga normer i samtliga samhällen på jorden. Många av dessa har blivit kvar i samhället från en annan tid då värderingar såg helt annorlunda ut. Dessa gammalmodiga normer missgynnar bara folk istället för att gynna någon. I fokus idag ligger främst könsnormer som säger att det är förbjudet med vissa typer av förhållanden eller sätt att leva. Dessa har kommit upp i en tid där t.ex. värderingarna mellan man och kvinna såg olika ut än i dag eller när man inte hade mycket vetenskap om kroppen.

 

Många av dessa gamla könsnormer är idag inte gynnande för samhället men de lever kvar om man försöker blunda för dem. Att ta i med hårdhandskarna för att slå ut de som brukar normerna är inte heller rätt och kan dessutom missgynna motståndarna i och med att agerandet kan göra så att de oetiska normerna sprids i motprotest.

 

För att de ska försvinna är det istället bättre att bygga upp nya normer som motsäger de gamla för att sedan de nya ska konkurrera ut de gamla och därmed bidra till ett samhälle med bättre värderingar.

 

Det är så man bryter upp en norm, man behöver inte något hårt som kofoten på bilden, vilken är från år 2000 och tidigare funnits i förvar hos polisen efter att de tillvaratagit den från kanske en brottsling.

 

 

 

 

Att vara född i Sverige innebär inte bara växlande årstider, vackra skärgårdar och sjönsjungande dansband. Med vår kultur kommer även vissa sociala normer som man ibland inte förstår vitsen med. Och det är förunderligt svårt att bryta dem och inte ses på som ett missfoster om man inte är naturligt pratglad och självsäker.

 

De två sociala normer som jag skulle vilja att fler slog sönder, inklusive skribenten själv, är att ge komplimanger till och småprata med främmande människor.

 

Att ge komplimanger till tjejen i kassan på Ica, till busschauffören som kört dig från Sörmland till Skåne eller till killen bredvid dig på fotbollsmatchen är inte något vi gör här i Sverige. Vi ger komplimanger till våra nära och kära, till kollegorna eller klasskamraterna, till de vi träffar regelbundet – inte till dem vi troligtvis inte kommer att träffa igen, för vad finns det för mening med det?

 

Samma sak gäller småprat. Vi skämtar om att inga svenskar sätter sig nära någon annan på bussen, och det i sig är väl en ganska sorglig bild av den svenska befolkningen. Vi sätter oss inte nära någon annan, för då kan vi ju tänkas behöva småprata med dem. Fy, vad hemskt! Att spendera bussfärden med att tala med en annan person, en person du inte redan känner och kanske aldrig mer kommer möta. Vilket slöseri med ord, tid och energi!

 

Det här är två normer som jag skulle vilja ta en stor slägga och slå sönder.

 

Slår vi sönder dem så kan vi istället skapa någonting vackert av skärvorna som bli kvar. För likt Axel Edhagers tavla på bilden visar så kan många små, trasiga delar poleras och tillsammans bilda någonting mycket vackert. Så slå sönder normerna, och skapa en vacker tavla utav skärvorna.

 

Våga ge en främling en komplimang, prata med dina medmänniskor. Du kanske inte kommer få ut någonting av dessa ord, denna tid och denna energi du lägger på dem men vad gör väl det? Man behöver inte alltid ha en baktanke, ibland kan man göra saker bara för att. Det är trevligt, du kan göra någon glad, någon annan kan göra dig glad.

 

Så ta chansen och prata med varandra, ge någon annans självförtroende ett lyft.

 

Man behöver inte alltid få ut någonting ur en situation.

 

Receptklubben Mästerkocken utgav under 1970-talet ett stort antal receptkort.
Som prenumerant fick man varje månad ett antal receptkort att lägga i sin bruntonade plastlåda.
Jag hade gärna velat vara med!
Varför finns inte dylika receptklubbar idag?
Jo... för sedan kom internet...

Nåväl.
Glöm internet, uppkoppling och allt vad det heter för ett tag och koppla av istället!
Vad kan vara mer avkopplande än en picknick i det gröna?
Här kommer en lista på det jag helst har i picknick-korgen!

Liljas mysigaste picknick-korg:

Brieost
Körsbärstomater
Oliver
Surdegsbröd
Färskost
Mörk choklad
En flaska gott vin
Frukt och bär
Vaniljkesella
Grillad kyckling
Marinerad vitlök
Soltorkade tomater
Nutella

Sen är det bara att plocka på, ligga på ett lakan på valfri underbar plats och njuta av livet!

 

 

Liksom snygga kläder framför funktionella ska även teet drickas i flärdens anda på picknicken. Att ta med en tekanna av porslin på picknicken är tämligen otympligt men bidrar mycket till stämningen. Den riskeras allt för ofta att gå sönder och dessutom kan teet försvinna i många skvättar små.  Ändock är det värt att göra sig besväret för att vid smultronstället kunna njuta av tillfället på bästa sätt.

 

Jag är dock varken en hängiven te-drickare eller någon extraordinär picknick-människa men jag lockas av idén att förena inomhusserviser med utomhusbruk. Sedan spelar det självklart roll vart picknicken äger rum, platsen är en faktor för valet av dryckeskärl. Då jag tänker på att göra en picknick är en äng det mest självklara alternativet men en stor park går också bra, i båda fallen är valet av en tekanna givet. En picknick i en skog innefattar dock prompt en termos och kåsor.

 

I samlingen av teserviser finns bland annat en tekanna som Emma Åström skänkt till Sörmlands Museum. Tekannan är funnen i ett skeppsvrak mellan Landsort och Hafringe.

 

 

En varm sommardag vid stranden kan det vara bra att ha med sig något både svalkande och lagom mättande i picknickkorgen. Givetvis kan man, och bör, ha med sig diverse kakor men jag tänkte tipsa om en enkel och fräsch smoothie som tillgodoser ditt energibehov så att du orkar med ännu en simtur i vattnet.

 

Till två portioner behöver du:

· 1 dl havregryn

· 3 dl Yoghurt(jag kör naturell, men valfri går bra)

· 1-2 bananer

· 1 dl hallon

· En skvätt apelsinjuice

· (Lite is för extra kyla)

 

Ta sedan dessa ingredienser i valfri ordning, stoppa ned dem i en mixer (alternativt använd en mixerstav) och mixa, mixa, mixa. Förhoppningsvis får du då en slät, rosa smoothie som är redo att hällas portioneras upp i två flaskor och tas med till stranden i en kylväska.

 

Du kan givetvis även dricka denna smoothie till t.ex. frukost, precis som jag!

 

Kakorna som du tagit med utöver smoothien kan läggas på det fina fatet på bilden ovan för att styla till picknicken lite extra.

 

   

I min korg skulle jag ta med mig allt som är sött - och glutenfritt. Ett fat skulle jag ta med mig, ett likadant fat som på bilden och på fatet så skulle det finnas smörgåsar med rostbiff och potatissallad på, jordgubbar doppade i choklad, chokladbollar med pärlsocker på, lite kladdkaka med grädde, ananas och cupcakes som helst ska vara red velvet cupcakes, receptet på red velvet cupcakes hittar ni nedan. Sedan något gott att dricka till såsom äppelcider och en rutig filt. Sedan skulle jag även ta med mig ett supertrevligt sällskap i en annan korg och gärna lite spel såsom "Med andra ord".

 

Fatet på bilden är egentligen en kabaré som används för att lägga upp smörgåsar. Cecilia af Klercker var den som använde den under 1951, förmodligen så serverade hon underbara smörgåsar till sina gäster på denna för det skulle jag gjort i alla fall.

 

Red velvet Cupcakes:

 

Receptet gäller för 12 st

 

Ingredienser:                                                                  Topping:

    50 g Smör                                                                   2 dl smetana

    3 dl strösocker                                                           100 g Smör rumsvarmt

    4 st ägg                                                                      1 tsk vaniljsocker

    2 1⁄2 dl mjölk                                                             4 dl florsocker

    2 msk röd hushållsfärg

    5 dl vetemjöl

    4 msk kakao

    1 1⁄2 msk vaniljsocker

    1 tsk salt

    2 tsk äppelcidervinäger

    1 1⁄2 tsk bakpulver

 

Gör såhär:

Sätt ugnen på 175°. Ställ 12 stora muffinsformar i en muffinsplåt. Vispa smör och socker poröst. Tillsätt äggen ett i taget under vispning. Rör ner mjölk och hushållsfärg. Blanda mjöl, kakao, vaniljpulver och salt och rör ner i smeten. Rör ihop vinäger och bakpulver och blanda ner i smeten när det börjar bubbla. Rör tills alla ingredienser är väl blandade. Klicka ut smeten i formarna. Grädda i mitten av ugnen ca 20 min. Låt svalna.

 

Topping: Vispa smetana, smör och vaniljsocker till en mjuk smet. Vispa ner florsockret lite i taget och fortsätt vispa till en jämn, slät och blank kräm. Spritsa eller klicka ut krämen på cupcakesen. Garnera med rött kryddsocker, jordgubbsströssel eller hallon.

 

Jag älskar att sätta mig på en gräsplätt en varm sommardag med ett gäng kompisar, familjen eller pojkvännen och ta med en stor picknick korg som denna på bilden fylld med godsaker. Denna korg är gjord utav trä och gavs in utav Djupvik på en auktion. En perfekt picknick korg att få i mammas underbart goda bullar som alltid är ett måste på mina picknick-äventyr. Så gott tillsammans med saft och lite kakor. Perfekt en sommardag!

Ingredienser:
½ paket jäst
75g smält smör
3 ½ dl mjölk
6-8 dl mjöl
1 dl socker
Vispat ägg
Pärlsocker till gardering

Så gör du:
Smält smöret, häller i mjölk i kastrullen och låter det bli 37 grader varmt. Smula jäst i bunken, häll i lite utav vätskan och rör om till jästen löst sig. Häll i all vätska, häll i sockret, vispa omkring till sockret löst sig. Sedan arbetar du in mjölet till en smidig deg. Låt jäsa i 30-40 min och efter det bakar du ut degen till bullar och ha kanel, smör och socker på. Låt bullarna sedan jäsa i ytligare 30 min, pensla med ägg och socker och in i ugnen i 6-8 min i 225 grader.

 

När jag växte upp var höjdpunkten på varje sommar de tillfällen då jag fick träffa mina kusiner och mina morföräldrar nere vid sommarstugan och dricka jordgubbssaft och äta mormors kladdkakemuffins. Förra året fick jag världens sug efter just dessa muffins och, dåligt tålamod som jag har, så bestämde jag mig för att prova på första bästa recept jag kunde hitta – och vilket fullträff det blev!

 

Om man ska ut på picknick så är det smidigast att ha muffinsen i picknickkorgen, men är du hemma och har picknick på baksidan är det praktiskt att använda sig av en bricka. Den här brickan av keramik, vitmetall och emalj förvärvade museet 1957 och jag tycker att den är otroligt vacker, med kvinnoprofilen och hennes stora lockiga hår mot det sydländska landskapet. En bricka likt denna skulle jag vilja ha i mitt framtida hem.

 

Men nu till receptet!

 

KLADDKAKEMUFFINS

 

INGREDIENSER:

(ca 12-16 muffins)

 

100 gram margarin

2 st ägg

2,5 dl socker

1 krm salt

4 msk kakao

0,5 tsk bakpulver

2 tsk vaniljsocker

2 dl vetemjöl

 

GÖR SÅ HÄR:

1.     Sätt ugnen på 200°C.

2.     Smält smöret och låt det svalna.

3.     Vispa ihop äggen och sockeret med en elvisp.

4.     Blanda salt, kakao, bakpulver och vaniljsocker i en separat bunke. Blanda sedan ner blandningen i äggsmeten.

5.     Blanda sist ner mjölet och det smälta smöret. Vispa smeten snabbt till en slät smet

6.     Klicka ut smeten i muffinsformar (jag brukar använda de som används till bullar, inte cupcakes).

7.     Grädda i ugnen i cirka 8-10 minuter. Tänk på att tiden i ugnen varierar beroende på vilken storlek du använder på formarna

Jag brukar noja mig över att muffinsens är alldeles för kladdiga när jag tar ut dem ur ugnen, men de stelnar efteråt så låt dem inte stå inne i en överdrivet lång tid bara för att de fortfarande är kladdiga.

 

Hoppas det smakar gott och att ni får en mysig picknick!

 

 

 

Nu när sommaren, solen och förhoppningsvis ledigheten äntligen är här kan en picknick kännas lockand. Något som jag tycker är ett bra alternativ i picknickkorgen är hembakatbröd. Jag personligen kan inte baka bröd och är tyvär inte speciellt skillad i köket. Men nu har jag hittat ett recept på frallor som till och med jag har lyckats med på 20 min. Det är helt enkelt världens lättaste bröd och gott är det också. Om du följer receptet nedan kan du få en lika trevlig picknick som personerna på brickan verkar ha. Brickan är skänkt till muset år 1983 av Roger Alderstrand och tillhör samlingen Eskilstunahemmet.

Stuff du behöver:

6 st.

5 dl vetemjöl (du kan ersätta en del med andra mjölsorter)

1 msk bakpulver

1/4 tsk salt

2 msk sirap

2½ dl vatten

 

Vad du ska göra:

1. Värm ugnen till 200 C. Klä en plåt med bakplåtspapper. 

2. Blanda mjöl, bakpulver och salt i en bunke. Tillsätt sirap och vatten, rör om till en jämn deg.

3. Ta ut bollar av degen med hjälp av en sked och lägg på plåten. Forma runda med mjöliga händer.

4. Grädda i mitten av ugnen i 12-15 minuter. Servera nybakade med smör och ost.