Josefssons är ett svenskt postorderföretag som grundades 1956 i Borås av Hugo Josefsson. Konkurrenten Ellos förvärvade så småningom Josefssons och under 2000-talet fasades varumärket ut. I vår och sommarnumret av Josefssons 1968 kan du hitta både dam och herrkläder samt kläder för de små. Smycken, assessorer, badkläder, träningskläder, pyjamas, underkläder och mycket mycket mer gömmer sig i den tjocka postorderkatalogen. Jag har växt upp med internet så jag har aldrig handlat kläder genom postorderkataloger. I jämförelse med att gå in på en hemsida på nätet och beställa hem grejerna, känns det krångligt.

Det går att spara på det mesta. Ett sparande som jag uppskattar är sparande på kläder. Jag älskar secondhand affärer och loppisar med gamla kläder. Jag älskar att rota i farmors garderob efter tjusiga klänningar och fina handväskor. Jag hatar att slänga kläder.

Garderoben där hemma är visserligen proppad av diverse olika klädesplagg men jag vägrar att rensa. Klänningar från när jag var tio hänger bredvid de nya jeansen. Men när jag ser klädsamlingarna i museets arkiv blir jag lugn, det finns någon som har ännu mer sparat än mig!

Det sker stora förändringar inom teknologin i världen och utvecklingen pågår ständigt. För bara ett par hundra år sedan så var det otänkbart att skriva på något annat än papper, idag används datorer, mobiler och surfplattor.

Utvecklingen går fort och inom en snar framtid kanske man inte använder papper i skolundervisning alls längre, därför är det himla kul att man sparar och arkiverar vissa saker.

Till exempel den här teckningen som är gjord av Jesper Hautsalo, han har ritat av sitt hus och sin katt!

Det är bra att sådant här sparas, i framtiden kanske man inte ritar med kritor alls.

Jag gick runt ganska länge i arkivet på Å-huset innan jag visste vilka två föremål jag skulle använda, jag var till och med kvar sist där nere och letade. Men just den här lagboken som blev godkänd 1734 var ett naturligt val när jag väl hittade den. Visst, jag kanske inte kan koppla till just lagar från 1734, men jag kan koppla till föråldrade lagar.

Det finns så många lagar i Sverige som är föråldrade och behövs dammas av och göras om eller helt tas bort. Det finns också lagar som bör läggas till. Exempelvis så är FRA-lagen en av de som bör tas bort och en samtyckeslag en av de som bör läggas till.

FRA-lagen som ger FRA (Försvarets radioanstalt) rätt att utan ditt godkännande eller vettande övervaka dig genom dina mail, dina samtal, dina sms, etc, är en föråldrad lag som gynnar ett massövervakningssamhälle, och ärligt talat ett samhälle som man stöter på i till exempel boken ‘1984’ av George Orwell.

De som är FRA-lagen säger att den är till för att stoppa terrorism och organiserad brottslighet. De säger också att så länge man har “rent mjöl i påsen” har man inget att frukta. Det inte en knivskarp gräns för vad som är rent mjöl i påsen så vem bestämmer egentligen att du inte har något att frukta?

Det kan låta som om jag är värsta konspiratören och är konstant rädd att “storebror ser mig” (vilket egentligen inte är helt fel), men med Sverigedemokraterna som tredje största partiet och en regering där högern ändå är majoritet så är inte ett övervakningssamhälle långt ifrån verklighet. Ni glömmer väl inte registret över romer i Sverige? Eller SD vilja att registrerar alla invandrare och deras barn? Med FRA-lagen så skulle det vara fullt möjligt att öka risken för de i en riskzon.

För att ändra tema från storebror och övervakning så har en samtyckeslag varit på tal ofta varit på tal under de senaste åren då fler och fler våldtäktsmål har synts i media då det blev medias nya “hot topic” att skriva om det och vilka domar som föll över förövaren.

Som det ser ut nu så är sexualbrottslagar mer utformade att gynna förövaren då det inte handlar om ett ja ska finnas där, utan ett nej. Du behöver inte säga ja nu för det gör redan lagar och förövaren åt dig. En samtyckeslag skulle ändra det och lagar skulle säga nej åt dig från början. Det finns självklart flera sätt att säga ja på men det finns flera sätt att säga nej på också, och man har alltid rätt att ändra sig när som helst under tidens gång att nej, jag vill nog faktiskt inte ligga med dig eller inte ligga just nu eller varför man nu säger nej.

I alla fall, det där är ju bara två av de saker som känns som det inte ändrats sen 1734 och som bör, egentligen MÅSTE, ändras. Nu ska jag gå och vara rädd för storebror någon annanstans.

”Dom som tillhör min familj är min mamma, min pappa, min lillebror och så jag. Vi bor på landet. Fast det finns många hus för dom har byggt jättemycket men det gillar inte vi. Vi bor i ett rött hus med vita knutar. Vi har en ganska stor trädgård och en grusuppfart. Vi har haft en hund men han dog. Min pappa jobbar på företagsbilen. Min mamma jobbar som frisör på World Class. Men hon ska börja plugga till lärare. Min lillebror och jag går i skolan. Min mamma är 35 år, min pappa är 38, min lillebror är 6 och jag är 9.”

Josephine Thunell

Och sen två fina ritade bilder med små kommentarer till, plus ett foto av huset… ja ni kanske ser själva.

Detta är ett av bidragen till ett projekt kallat ”Min familj” där barn från olika delar av Sverige har fått illustrera och skriva kort om sin familj. Alla bidrag sparades och finns nu bibehållna i Sörmlands Museums arkiv. Det är ungefär som när man sparar barnens teckningar och visar dem efter 10 år, fast i större omfång. Roligt tycker jag.

Tänk sedan när människor om 500 år (meningen är nog iallafall att teckningarna och texterna ska sparas så länge) står och tittar på teckningarna av barnen och deras familjer från vår tid. Kommer de känna igen sig? Kommer de se på oss som vi ser på stenåldersmänniskor idag? Josephines familjeförhållande som hon beskriver det i texten är vad man skulle kunna kalla ganska normalt för oss idag. Troligen kommer det inte vara det om 500 år.

Det är viktigt att spara saker tror jag. Vi mår bra av att veta vad vi kommer ifrån och hur våra förfäder levde. Sedan är det ju extremt intressant också. Vi ägnar så stor tid åt att gräva i framtiden att vi ibland glömmer att nästan alla nya fenomen har sin grund i forntiden.

Tema sparat alltså. Vad kan då passa bättre än Svenska Folkböcker av P.O. Bäckström? Det är en bok med en massa nedtecknade (läs sparade) folksagor. En samlingsvolym faktiskt (sparat igen). Dessutom har sparats i här i arkivet på muséet. Sparat sparat. Eller kanske till och med sparat sparat sparat. Sparatception.

Det här med att spara saker för framtiden har alltid fascinerat mig på något sätt. Vare sig det rör sig om egyptiska mumier, tidskapslar, blommiga plåtbrickor från 70-talet, internet-fotspår som aldrig försvinner eller leksaker som man helt enkelt är för sentimental för att slänga bort. Jag är personligen fett-sämst-i-hela-världen-på-riktigt-jag-svär på att slänga grejer.

Men vem vet? Kanske kommer någon av alla de grejer jag har valt att inte slänga hamna på ett muséum någon gång i framtiden. Kanske kommer de hjälpa nästkommande generationer att förstå lite bättre hur vi levde i början av 2000-talet. I sådana fall är det ju faktiskt bra att jag sparar så mycket saker som jag gör. Men det är skillnad på att spara och att ha stökigt i sitt rum. Jag ska typ grundstäda det i sommar. Slänga ut allt på gräsmattan, dammsuga allt och sedan ställa in det igen.  Jag lovar. Jag kanske till och med möblerar om.

Det här med att berätta vidare saker är också intressant. Historiska händelser och sagor. Vissa saker berättar vi vidare för nöjes skull. Som Bröderna Grimms sagor till exempel. Andra saker är vi skyldiga att fortsätta berätta om. För att de inte ska hända igen.

Tyvärr verkar många ha glömt hur viktigt det är idag.

Det här med minnen är också intressant. Försvinner våra minnen bara när vi dör? Kan man ärva minnen? Kan man spara minnen? Kommer man kunna göra det i framtiden? Eller kommer dagböcker och blogginlägg alltid vara det närmaste vi kan komma en annan persons tankar?

Dagens boktips: The Giver av Lois Lowry. Den handlar om minnen och hur viktigt det är att komma ihåg.

Den här hatten är tillverkad av Dandy 1920. Det är en svartfilthatt av ylle och den har en rosett runt kullen. Den är ofodrad, så man blir nog kall om huvudet.

Hatten i sig är inte vad jag vill prata om. Vad jag vill prata om är vad den påminner mig om. Högern.

Visst så hade ju i princip alla hatt på den här tiden men jag kopplar lätt hatt, speciellt sådana här hattar eller liknande, till rika eller överklassen. Ska man vara helt ärlig så är det sällsynt med adel eller överklass i vänster (Olof Palme var t.ex. ett av de undantagen).

Senaste åren så har högern varit vid makten och det är folkpartiets stora kärlek Jan Björklund som varit skolminister. Jag tror inte att jag träffat någon som går i skolan som tycker att skolan har fungerat bra under den tiden han regerat.

Självklart är inte Björklund ansvarig för skolan som är kaos efter dessa år, men jag kommer fortfarande att skylla allt på Björklund då han är högsta hönset.

Jag vet att jag någonstans läste citat från åttonde klassare där de pratade om att de är extremt stressade och absolut INTE vill at fjärdeklassare (10-11 åringar) ska uppleva samma sak. Det i samband med när det var hetaste snacket om att fjärdeklasser, då kanske, skulle få betyg. Jag kan inte mer än instämma.

Precis som jag inte tror på att tvingad fysisk aktivitet hjälper någon eller motiverar någon, så tror jag inte heller att hårda betyg motiverar någon. Jag har inte satsat på högsta betyg då jag började med E-A betyg, för det är helt omöjlig att få A om man inte dedicerar sitt liv till ämnet. Inte ens i engelska, ett ämne jag är riktigt duktig i, så har jag fått högre än B.

Jag är trött på att människor som inte går eller jobbar inom skola tror sig veta bäst och vad som är bäst för oss så går i skolan. Visst Björklund gick i skolan någon gång, men det är annorlunda nu från då. Låt oss vara!

När jag gick i nian fick vi nya skolbänkar. Det var ingen som tyckte om dem. Visst, det gick att vinkla bänkskivan, men annars var det inte så mycket bra med dem. De rev sönder folks kläder, vi var många som gjorde illa tårna på dem, gångjärnen gick sönder och bänkarna vi hade innan var typ 76 gånger snyggare. Vi klagade. Vi skrev listor över vad som var fel med dem. Men ingenting hände. Nu efter att vi har slutat har jag faktiskt fått veta att de har köpt in nya bänkar… Fast de verkar ännu sämre… Skolan (Mikaeliskolan) är fett bra dock. Börja där vet jag. Om du är sju år. Inte för att jag tror att så många sjuåringar varken läser det här eller har speciellt mycket att bestämma när det gäller val av grundskola. Men, men… Detaljer.

Där har ni i alla fall ett exempel på skolpolitik på liten skala. Går vi sedan lite högre upp i ”skolpolitikens näringskedja” så har vi en grej som liknar vårt lilla problem med skolbänkarna. De liknar åtminstone varandra på så sätt att de som faktiskt blir påverkade av situationen ogillar den men har i princip ingenting att säga till om. Ni vet vart jag är på väg med det här, va?

Det stämmer, det nya(-ish) betygssystemet. Hörru, Jan Björklund, nu är det visserligen inte du som är utbildningsminister längre och jag vet inte om det var du eller någon annan som kläckte den där briljanta idén, *host, host*, men tack i alla fall! *Host, host*. Jag har personligen inte speciellt mycket att jämföra med eftersom jag aldrig fick betyg i det gamla systemet (vi började få betyg först i nian på min skola), men som jag har förstått det var det inte heller det bästa eller mest rättvisa, så det kanske var dags för en förändring. Dock hade det varit schysst om någon hade sagt till de som bestämde att det skulle vara en bra förändring. Mer press på eleverna! Mer pappersarbete åt lärarna! Hurra! Hurra! Hurra!

Det kanske inte var bättre förr, men skolbänkarna (och kanske betygssystemen) var i alla fall det.

Den här bänken har golvskydd i plast, krok för att hänga skolväskan på och en lackad träskiva till lock. Den skänktes till muséet av Västra skolan år 1997. Samma år som jag föddes.

Jag har ett lite kontroversiellt förslag. Det kanske kommer låta konstigt men mitt förslag är att politiker som fattar beslut om skolan kanske någon gång i framtiden skulle kunna lyssna på vad eleverna faktiskt tycker. Vi ungdomar är dem enda som vet hur det är att gå i skolan år 2015. Våra erfarenheter och kunskaper om den nya läroplanen och betygssystemet är unika och enormt värdefulla men trots det får vi, de riktiga experterna, inte vara med och bestämma om skolan. Det här är helt absurt! Tänk om vi skulle vägra att konsultera kärnkrafts forskare när vi fattar beslut om kärnkraft!

I de undersökningar som gjorts om elevers åsikter om betygsålder har resultatet varit tydligt. Elever vill inte ha betyg från årskurs 4, de flesta tycker att även årskurs 6 är för tidigt. Även lärare är rörande överens i denna fråga. Men trots detta fortsatte vår förra utbildningsminister att gapa om disciplin och betyg från tidigare åldrar. Samtidigt sitter Sveriges elever i sina klassrum och suckar åt alla missriktade satsningar. Stolarna på bilden har inte stått i några klassrum. De är tillverkade 1950 av NK:s Verkstäder i Nyköping. Stolarna är gjorda av mahogny och har skumgummi i sitts och rygg. Designern heter Kerstin Hörlin-Holmquist.

Ett av de största problemen med svenska skolan är de många reformer som genomförts. Sverige är ett av de länder i världen som genomfört absolut flest skolreformer. Kommunalisering,  byte av åldersindelning, läroplaner och betygssystem, lärarna och eleverna har knappt hunnit lära sig det nya systemet innan det kastas ut genom fönstret och nästa ska börja användas.

Bara för att du har gått i skolan en gång i tiden betyder det inte att du vet någonting om skolan idag. Sen de flesta föräldrar själva gick i skolan har både läroplan och betygssystem hunnit bytas några gånger. Kunskap om skolan är en färskvara! Därför måste vi ta tillvara på elevernas åsikter om skolan, de enda riktiga experterna.

Herdarnas syn. Originalmålningen gjordes av Julius Kronberg men det här är bara en skolplansch från 1800-talet. Tråkigt men sant. Den är vacker och välgjord dock. Precis som det mesta inom religionens värld. Det är väl tron som gör det. Tro är porten till skönhet. Om man inte blir tillsagd att tro såklart. Det var nämligen det som hände i skolan.  Någon trodde på något, någon annan ville ha makt och helt plötsligt skulle alla barn lära sig att tro på Gud. Jag skulle vilja påstå att det är en förolämpning mot människor som faktiskt är kristna.

Det var inte för länge sen som vi hade religionsbaserad skola i Sverige. Vi fick sjunga psalmer på morgonsamlingen och lära oss om frälsaren och synderna. Inför maten var det bordsbön och på söndagar så var det gudstjänst.

Idag, några årtionden senare är vi fria att tro vad vi vill i skolan. Och det här inte enda som har förbättrats. Det var inte länge sen som man agade barn i skolan. Idag får vi gratis undervisning och mat. Vi får stöd med ämnen som vi har svårt för och lärarna bestämmer bara det mest nödvändiga.  Så är det faktiskt. Det finns många klagomål på skolan men det är viktigt att vi inte glömmer det som har förbättrats. Det är viktigt att vi inte glömmer att vi får tro vad vi vill, för tro är porten till skönhet.

Den blomstertid nu kommer. Snart är det sommarlov. Eller, ja. Ganska snart. Man kan redan se en massa blommor i alla fall. Vissa blommor har ju redan blommat ut. Körsbärsblommorna i Kungsträdgården i Stockholm till exempel. Jag och Moa var där häromdagen och det såg lite trist ut, speciellt eftersom jag hade väntat mig en massa hängande rosa blommor. Men här hemma blommor körsbärsträden för fullt. Och scillor, vitsippor, vårlökar och en massa andra sorter. Egentligen borde ju Den blomstertid nu kommer byta namn till Den blomstertid har varit här ett tag och kommer att fortsätta ett bra tag till. Fast det kanske skulle bli lite svårt att sjunga nu när jag tänker efter.

Här på bilden ser ni en bricka med en massa blommor på (om ni inte såg det själva). Den har inga körsbärsblommor eller scillor i mönstret men jag tycker mig kunna ana något som skulle kunna vara en vitsippa eller en vårlök. Lite svårt att veta säkert eftersom alla blommor är antingen orange, gröna eller lila. Brickan är tillverkad på 70-talet och är 300 mm i diameter. Den tillhörde någon okänd person som någon okänd gång bodde i det gamla körsbärsblomsfärgade 1700-talshuset i kvarteret Västertull som revs förra våren. Ni vet huset som låg i korsningen där de bygger någon vattenledning just nu. Där Däckcenter också låg förut. Tydligen bodde den legendariska slaktaren, Emma ”Fläsk-Emma” Eriksson i huset under 1900-talets första hälft men om hon inte, mot förmodan, skulle ha varit en tidsresenär så är chansen att hon skulle ha varit brickans ägare ganska liten. Antagligen var det Knut Bjuhr, som öppnade en bilfirma i kvarteret 1950, eller kanske någon som bodde där ännu senare, som bar omkring sin frukost och sitt eftermiddagsfika på den.

Fun fact: Min gudfars band, Armborst och Tulpaner, (och där har vi en till koppling till ämnet, tulpaner) har ett album som heter Försent Tesagt, något som ”Fläsk-Emma” ska ha sagt ganska ofta. Det betyder något i stil med ”du sade till försent”, ungefär som kommunen sa till muséet när de motsatte sig rivningen av 1700-talshuset.

Jag sålde aldrig majblommar när jag gick i grundskolan. Istället sålde klassen salami, julblommor, spel, underkläder, godis och kakor. Vi gjorde allt för att komma iväg på den där skidresan. Nu i efterhand kan jag tycka att det är tråkigt att vi sålde grejer vars vinst delades mellan oss och företaget som tillverkade produkten. Varför sålde vi inte majblommor istället? Då får ju klassen och en viss procent av vinsten och resten går till välgörenhet.

Majblomman är Sveriges största barnhjälpsorganisation.  De första majblommorna såldes 1907 i Göteborg. Då kostade de 10 öre styck och hela 139 000 stycken såldes. På den tiden syftade majblommans insamling till att hjälpa tuberkulossjuka. Grundaren till Majblomman heter Beda Hallberg och var verksam inom Göteborgs frivilliga fattigvård under slutet av 1800-talet och vid 1900-talets början. Vården såg annorlunda ut på den tiden och ofta skuldbelades de fattiga för den situation de var i. Beda vill hjälpa barnen och kom på idéen om att ge en liten blomma som kvitto till alla som skänkte ett bidrag

Idag kämpar organisationen mot barnfattigdom på olika sätt. Majblomman har tre kärnfrågor som de fokuserar på: Barns rätt till en avgiftsfri skola, rätt till glasögon och rätt till ett bra sommarlov. Om du vill engagera dig i föreningen så finns det flera lokalföreningar här i Sörmland, bland annat i Eskilstuna, Katrineholm, Nyköping och Oxelösund.

På tal om blommor så hittade jag den här blommiga sjaletten i samlingarna. Den är hopvikt och sydd till en trekant. Långsidan är stadgad med skumplast. Den är tillverkad 1960 och har tillhört Sonja Klangestam (1920-2011) från Taffnäs Gård i Gnesta.

Jag önskar ofta att jag bryr mig om blommor, men jag gör verkligen inte det. Blommor är inte intressant överhuvudtaget. Alla blommor som jag har haft på mitt rum har dött om inte någon annan vattnat dem eller någon sagt till mig att vattna. Det är så mycket jag bryr mig om blommor. Jag bryr mig inte ens om rosor som folk verkar tycka är så fina. Men jag tycker faktisk om den här målningen på en gul ros målad på 1870-talet av en Fru Hilda Lundqvist.

Folk kanske säger att det är så roligt att pyssla och plantera, vilket okej, det är ganska roligt. Men då kan man ju plantera något gott. Typ gräslök eller rädisor.

Eller till och med bättre, plantera saker för att rädda världen. Humlor har det ganska jobbigt nu och när många humlor dör samtidigt eller man vet att de har det tuff så vet man att det går ganska mycket utför för ekosystem och på så sätt för världen.

Vill ni rädda humlor kan man plantera många olika saker. Till exempel timjan, lavendel, solros eller smörblomma och snödroppar även om det finns många sådana vilt i Sverige.

Han ser på henne. Den blek-beigea huden, den vita klänningen med alldeles för många lager frasigt tyg, hennes högra arm, böjd för att kunna hålla buketten med röda rosor, klänningens V-ringning, den korta vita brudslöjan och det mörka uppsatta håret. Hon är vacker.

Han ser på honom. Den svarta fracken som får honom att se så ståtlig ut, hur han håller hennes hand, hans vita strukna skjorta och vita väst och blomman i vänster ficka, den lilla flugan i silverfärg.

Och blommorna såklart. Det är fullt av dem. Överallt runt de två människorna prunkar nejlikor och röda rosor, ännu mer rosor och gerbera, lupiner och syrener. Det är ett sommarbröllop.

Över hela platsen ligger en tyst förväntan, andakt.

Hon säger ja, han säger ja. Applåderna ringer i öronen. Han hör hur det ekar fler minuter efteråt. Han vet inte om han är mannen i fracken eller bara sig själv men det spelar ingen roll. Det är så vackert. Ingenting spelar roll när något är så vackert som det här.

Han ser på brudparet. På deras plastiga kläder, på deras slarvigt målade ansikten med onaturligt långa ögonbryn. Han ser hur brudens hudfärg har kommit även på klänningen och hur mannen har svart på innersidan av händerna som ligger mot fracken.

Han ser på alla andra prylar runt omkring tårtdekorationen. Plastblommorna som är precis överallt och de små minisoldaterna. Lappen med ”tårtdekoration brudpar, tillverkad 1950”.

Det måste vara blommorna tänker han. Hade det inte varit blommor runt omkring tårtdekorationen på hyllan så hade han aldrig börjat fantisera.

Han har alltid föreställt sig sitt eget bröllop med sådär mycket blommor överallt. Det är ju liksom så det ska vara. Iallafall enligt ”Bröllops Guiden” och ”Brides” och alla andra tidningar som finns på Ica.

Jag har haft den stora lyxen att bo nära min farmor och farfar under min uppväxt. Vilket inneburit en härlig dos av övernattningar, pannkakor, kortspel, promenader och bullar... massor av bullar! Både farmor och farfar har arbetat som lärare, precis som deras tre söner sen valde att göra. Jag har alltså varit omringad av lärare hela mitt liv. Detta har haft sina fördelar och nackdelar. En av förmånerna är givetvis alla de historier som min farmor berättat om sitt yrke, om klasserna och skolan. Inför det här inlägget genomförde jag en liten intervju med farmor, Gerd Carlfjord, om hur läraryrket förändrats under hennes tid som lärare.

För min farmor började resan i Norrköping. En biologilärare från realskolan peppade farmor att söka till seminariet, vilket hon också gjorde och kom in. Varför det var just lärare hon så gärna ville bli minns hon inte. Men det fanns inte så många alternativ för kvinnor som ville läsa vidare på den tiden. Antingen blev man lärare eller sjuksköterska, brukar farmor säga. 

Lärarutbildningen låg i Linköping. Det sämsta med utbildningen var kravet på att alla blivande lärare skulle kunna spela orgel. Något som min farmor nog aldrig bemästrade helt. Fast allt var inte på blodigt allvar heller. Psykologilektorn sa bland annat  "Ut och roa er nu flickor. För jobb finns det alltid."  Och menade på att det alltid kommer att finnas elever att undervisa, så betygen var inte det viktigaste för de blivande lärarna.

År1956 när min farmor var 21 år började hon arbeta som Folkskolelärare. (Det som några år senare kom att heta mellanstadielärare.) Som mellanstadielärare gällde det att veta "Lite om allt!". Så allmänbildningen kom på köpet. Det allra första jobbet var passande nog här i Sörmland, på Västra skolan i Nyköping. Under de första åren som farmor var lärare, var aga i skolan fortfarande tillåtet. En av de första sakerna hon fick höra av en äldre kollega när hon började jobba på Västra skolan var att hon alltid kunde skicka ungarna till honom om de var jobbiga, så skulle han ta hand om dem.

Som nyexaminerad lärare njöt farmor av friheten i klassrummet. Hon kunde bestämma allt själv, planera dagens schema och umgås med eleverna. Att få lön kändes häftigt och barnen var väldigt tillgivna. Efter varje rast ställdes de upp på led på skolgården innan de fick gå in. Det sämsta med skolan på den tiden var antagligen lokalerna och bänkarna. Samarbetet mellan lärarna var också mycket mindre, i stort sett obefintligt. Några individuella studieplaner eller speciallärare var inte heller att tala om. I början av karriären sa eleverna ”ni” och ”fröken” istället för att som senare använda ”du” och förnamnet. Extra arbetsuppgifter som låg utanför undervisningsområdet dök också upp de sista åren. Som att beställa pennor och böcker. En riktigt tråkig och tidskrävande uppgift, enligt min farmor.

Den sista skolan farmor jobbade på var Släbroskolan i Oppeby. Hon brukar säga att hon började med en liten klass på 28 elever och slutade med en stor på 25. Klasserna blev alltså betydligt mindre under hennes år som lärare. I början kunde det vara 37 elever i en klass. Även om yrket hann förändras mycket under årens lopp var det alltid lika kul. På frågan om hon är nöjd med sitt yrkesval, svarar hon snabbt ”Oh ja mycket nöjd och inte bara med juni, juli, augusti. Utan med allt.” 

Min farfar, Sonny, är uppvuxen i Oxelösund, nu bor han och farmor ute på landet. De har en bild inramad som står i ett glasskåp från deras bröllop. Jag skrattar nästan varje gång jag ser den för han är lik sig själv, men det är fortfarande 60-tal och han ser ut som någonting hämtat ur ‘Ondskan’ (trots att den utspelar sig på 50-talet).

Mina minnen av farfar är att han alltid är smutsig, trots att det bara är om händerna. Det är ändå så att jag blir förvånad varje gång jag ser honom för ja, även farfar duschar och håller sig ren. Oftast är han oljig och svart om fingrarna när han pillat med någon del. Något filter eller liknande.

Nu är han ganska gammal, kroppen och hjärtat orkar inte riktigt med allt han vill, och han orkar inte längre mecka. Men farfar är alltid Mullemeck.

Bilden är på en elev vid Yrkesskolan i Nyköping, tagen 1964. Det är inte min farfar, men det är nästan så att det skulle kunnat vara det. Jag vet inte exakt varför farfar var min första tanke när jag såg bilden, jag har bara sett honom svetsa någon gång, men så blev det ändå. Min första tanke när jag såg bilden var farfar.

Min mormor har bott i Nyköping nästan hela sitt. Iallafall sen hon fick min mamma. Det är ganska sjukt att tänka sig att när Olle Hagelroth tog den här bilden på Stora Torget i Nyköping så var mormor 33 år. Hon födde min mamma två år senare, 1963. Om jag tittar på den här bilden så kopplar jag inte ihop den med min mormor alls. Hon hör till nu för mig och bilden hör till då. För mig är hon den vithåriga mormor som handlar på Ica Maxi. När jag ser den här bilden så tänker jag att det var så längesen. Det var då. Förretiden. Men min mormor var 33 år när den här bilden togs.

Det är fascinerande hur snabbt tiden går och hur snabbt allting förändras. Jag undrar vad mina barnbarn kommer tänka om tiden som jag växte upp i.

Inte för att det har med något att göra men jag måste bara påpeka att medan jag skriver det här så anas en viss trötthet som i många fall kan leda till en smått dålig text. På tal om text, min mormor var sekreterare. Det var tydligen en ganska lång och krånglig utbildning bara för att lära sig att skriva med skrivmaskin. Tänk idag. Det första man lär sig som unge i det här samhället är att använda ett tangentbord på telefonen.

”Mormor-Nyköping” och ”Moa-Nyköping”. Det är nog olika städer, och även om jag egentligen tycker att mormor hör till mitt Nyköping så har jag kommit fram att hon får vara med i båda. Då blir det väl ”Mormor-Nyköping” och ”Moa/Mormor-Nyköping” egentligen men det ser så kladdigt ut.

Hur som helst, poängen är:

1.       Våra mormödrar levde i vad vi kallar ”då”.

2.       Historien förändras supersnabbt.

3.       Jag är en aning sovande.

4.       Och sist men inte minst, jag älskar min mormor.