När jag ser den här… saken, liggandes på en hylla och inte göra så mycket mer än det är det två saker jag ganska direkt relaterar till.

Jag låter fantasin flöda iväg till något liknande en gammal sciencefictionrulle, mer specifikt Kenny Starfighter (ganska självklart eftersom denne var en av mina absoluta favoritserier som liten).  Jag ser hur en scen spelas upp då Kenny på något sätt förvandlar sina motståndare till grönt slajm genom att trycka på någon inbyggd knapp. Varför jag relaterar till Kenny Starfighter är väl lite också pga. den lite retro-looken.



Mitt andra alternativ känns väl lite rimligare då jag chansar på att det var en termos för kaffe- eller chokladälskare. Vore detta fallet skulle jag väldigt gärna vilja ha en, ja menar hur ballt vore det inte egentligen? Alla kompisar drar upp sina tråkiga Inter Sport, militärgröna termosar, medan du, drar fram en asball retro-termos i blått och mörkbrunt! Aha, ni fattar.

Nej, men ärligt talat. Vem försöker jag lura? Det är klart det är en dammsugare! Den kommer från en gård utanför Eskilstuna och såldes till Sörmlands museum efter användarens död för 500 kronor. Jag hittade den på en hylla på Sörmlands museums föremålsarkiv Raspen, och om jag ska vara ärlig såg jag direkt vad det var eftersom den låg inlindad i dammsugarslangar.

Hade ni däremot sett den på riktigt, utan slangar och allt, hade termosen kunnat borträknas eftersom, ja, en dammsugare och en termos har ju en viss storleksskillnad. Men visst är det spännande att låta fantasin vandra iväg och föreställa sig att ett föremål skulle kunna användas till något annat?

Är det en fisk? Är det en fågel? Det kanske är en avancerad tortyrmaskin?
 
När jag först såg den här underliga mackapären trodde nämligen att det var just en tortyrmaskin. En väldigt obehaglig sådan också. Men! Fel av mig! Den här grejen hjälper nämligen till att fixa till en viss sak som man får av ett väldigt fint djur! Kan du gissa vad?
 
Om du nu gissade att saken var tagel och det fina djuret var häst så hade du dunderrätt!
Det här är en liten (stor) tagelmaskin och med hjälp av den producerar man tagel, som används till exempelvis madrasstoppning och stråkinstrument. Men den verkar ganska komplicerad och jobbig att använda, och jag tvivlar att de använder såna här längre.
 
Ibland bugar och bockar vi för industrialiseringen, för nu slipper vi använda potentiella tortyrmaskiner och kan ändå sova på sköna Hästenssängar!

Ni vet när man ser en grej och det enda man tänker är ”va?”. Att man verkligen inte kan komma på vad det är för något eller vad saken har för syfte överhuvudtaget. Så kände jag lite när jag såg denna grej.



Nu i efterhand tänker jag att jag antingen måste vara riktigt dålig på att dra snabba slutsatser eller bara är allmänt seg.

Många knasiga tankar for i alla fall genom mitt huvud. Allt från att det var ett alien-ägg från yttre rymden till en medeltida fotboll. Men ack så fel jag hade.

Svaret är att det är en kanonkula. Jag måste ha alldeles för vild fantasi för att inte se det uppenbara. Man vet inte vart denna kanonkula kommer ifrån, bara att den upphittades utanför Griskär av en fiskare på 20-talet.

Tyckte att mina förslag var lite roligare…

Ett ord som ”bling bling”, eller egentligen är det två ord som upprepas. De orden av samma ord är i alla fall otroligt diffust för min del. Men ”bling bling” kan idag vara det stora emblemet man har runt halsen. Men sammansättningen ”bling bling” känns rätt nytt ändå.

Det här är en taffel, inte ett piano. Jag trodde det var ett piano men det är en taffel.  Skillnaden är att de är lite mindre än de stora fortepianona. Just detta är i mahogny, lister av mässing, två stora löstagbara elfensbensknoppar och kom till museet 1940 på grund av flytt ifrån stan.

Elfenben, det var det som fick mig att tänka ”bling bling”. Det känns verkligen som att det var och är en slags bling bling. Man sätter det i piano, tafflar, glas nästan överallt. Dessutom är det helt olagligt nu. Men det bryr man sig inte om. Det är svårt att få tag i och framförallt var det statushöjande i de olika societetskretsarna som fanns förr.

”Bling-bling är hiphopslang för juveler och andra uppseendeväckande accessoarer. Termen kan även användas om en livsstil som kretsar kring dyra konsumtionsvaror.”

Så förklaras uttrycket bling-bling i ett av våra kändare uppslagsverk. Hur som helst lyckades jag hitta ett föremål som utan tvekan kan klassas i kategorin bling-bling. Det är inget mindre än en köttkvarn som tillverkats på 1900-talet. Den är ca tio centimeter stor, men ack så bling.

Köttkvarnen är i mycket gott skick och tillhörde en Ingrid Larsson från Nyköping. Hon måste ha varit rädd om sin köttkvarn för den blänker än idag.

En överviktig amerikansk rappare med vad som ser ut som flera kilo halsband. I en överpimpad low rider sitter han ovanpå baksätet med tre tjejer i bikini på vardera sida. I bakgrunden dunkar någon meningslös kärleksförklaring till raplåt som rapparen snyggt mimar med i. Kanalen är MTV!



Detta är vad jag tänker på när jag hör ordet bling bling. Stora glänsande smycken fästa på feta halskedjor. Men i Sörmlands Museums föremålsarkiv Raspen finns inga sådana smycken, inte vad jag hittat i alla fall. Men förutom diamantprydda halskedjor, vad är då mer bling än en kristallkrona?

Hundratals centimeterstora kristaller hängande i ett välplanerat och symetrisk mönster kan inte bli annat än vackert. Jag kan inte låta bli att relatera kristallkronor till musikalen ”Fantomen på Operan”. Ni som sett den förstår nog att jag tänker på den gigantiska takkronan som fantomen använder till sin hämnd i slutscenerna (ska inte avslöja vad som händer för er som inte sett den). Men maffig film måste jag säga.

Denna bild visar ett brudskrin som lånats ut av prästens fru vid bröllopssammanhang. Inköpt av Sörmlands Museum år 1926 via en auktion. Här är det guldtrådar och slingrande glittertrådar som pryder brudens huvud, bukett och allt därtill.

Egentligen förstår jag inte varför bruden ska utsmyckas så mycket, det ska vara en jättemaffig ring som har världens sten och sen så ska du ha de vackraste smyckena på dig. Givetvis kan jag förstå om du har bokat en kyrka och sen kommer det ett antal hundra personer, för du vill ju ha ett minne för livet då du gifter dig, skilsmässan kanske inte är ett kärt minne dock.

I vilket fall som helst så tycker jag att dessa smycket är otroligt fina, men jag skulle nog inte vilja ha en hel smyckesuppsättning till bröllopet.

Det skiner, glänser och glittrar. Det är det första jag tänker på när jag tänker bling bling. Jag tänker också på pengar, eftersom ordet "dyrt" är något som också dyker upp i min hjärna.

Men en annan sak som jag har tänkte på är att blinget inte behöver vara det som skiner och glänser. Det kan vara vilket fynd som helst, det behöver inte ens ha kostat någonting. Det behöver inte vara en pryl heller, kanske är det ett husdjur?

För det som vi kallar bling kan ju vara något som lyfter upp ens personlighet, något som folk runt omkring tänker "åh, den där är så sjukt fin och den passar just henne!" om. Något som är lite typiskt en själv kanske. Det är så jag har tänkt på det.

Väskan. En assecoar som jag alltid har varit förtjust i. Jag har ägt ett x-antal väskor, jag vågar inte ens räkna hur många. Det är lite som med örhängen, det är något som jag känner mig tom utan och som jag har lätt att bära upp. Mitt bling helt enkelt.

Som liten var det här min absoluta favoritutsmyckning. Speciellt när den var extra prålig, kanske helt färgad i silver med massor av små diamanter. Man trodde ju också såklart att diamanterna var äkta.

Nu känns det mer som att diadem har försvunnit ut i glömskan och mer hör hemma i sagoböcker eller på 80-talet. Fast sanningen är att diadem härstammar från antikens Egypten. Då bars de som ett värdighetstecken. Ofta var det en kobra som reste sig framme vid pannan på dem som hade äran att få låta ett diadem pryda deras huvud.

Men som sagt, nu stöter man inte på många som bär diadem längre. Fast som alla vet går ju modet i vågor. Så om några år kanske alla går runt med en riktigt gyllene orm runt hjässan.

Att kunna stanna upp ett speciellt ögonblick och föreviga det. Att aldrig låta just den stunden försvinna ut i intet. Att alltid kunna titta tillbaka och minnas.

Med kamerans hjälp så gör vi detta möjligt. För varje foto vi tar så förevigar vi något, det är i alla fall min grundtanke med ett fotografi. Och det är magi på hög nivå.



Kameran på bilden är en spegelreflexkamera. Det var Ivar Schnell från Nyköping som köpte denna kamera år 1935. Han köpte den för ca 100 svenska kronor vilket jag tycker låter som en bra investering.

Allt skrivande om kameror fick mina tankar att flyga tillbaka till alla originella skolfoton. Mina tankar riktas främst åt fotograferna som alltid jäklas med att säga krokodilbajs, precis innan de tar själva fotot. Det sorliga är att jag skrattar när de gör så.

När man tänker på magi brukar det oftast poppa upp en liten bubbla i huvudet som innehåller häxor och troll, Harry Potter och trollstavar, mörka makter och lite blå ljussken. För mig är magi något helt annat.

När jag tänker på magiska saker så tänker jag på sånt som gör att mitt liv blir lite lättare, ljusare och finare. Magiska saker är silverglitter och stora örhängen, långa nätter med fina vänner, riktigt bra musik och det bästa av allt: cyklar!

Det är nämligen så att den som utvecklade hjulet, och byggde ihop den första cykeln, i alla fall gjorde mitt liv lite mer magiskt. Ända sen jag var liten har jag tyckt att en av de bästa grejer som finns är att få slippa gå, och istället trampa fram på en fin cykel.

Den här söta cykeln tillverkades år 1890, men den verkar vara lite jobbig att glida fram med på Storgatan.



Cykeln är en riktigt magisk grej, den underlättar mitt liv!

Här har vi något riktigt häftigt. Tennsoldater från slaget vid Lützen 6/11 1632! Det som jag tycker är så häftigt är att kunna få dessa små killar att bli så levande. Snacka om ett pilljobb och hålla på att måla dessa. Men det finns ju personer som klarar av att gör det.

Kommer ni ihåg Barnen i Bullerbyn? De gjorde ju också små tennsoldater. Jag skulle nog lätt kunna tänka mig att göra lite tennsoldater för att ha någonting att göra på min fritid.

Jag har haft en dröm. Det var länge sedan jag hade den nu, men jag hade en återkommande dröm för ungefär ett år sedan.

Om du fick tre önskningar, vad skulle du önska dig? Är en fråga som är ganska kul att ställa. En gång drömde jag att jag fick tre önskningar. Och att jag önskade mig en plånbok, med pengar, som aldrig tar slut. Tre önskningar i en och samma sak. Och gissa vad jag fick? En plånbok med hundralappar som aldrig tog slut, det var bara att häva upp hundralapp efter hundralapp. Fascinerande.

Sen har denna plånbok dykt upp gång på gång i olika drömmar, antagligen under mina fattigaste perioder av det året. Kommer ihåg att det var mycket frustrerande, men att det var jäkligt underbart att drömma om. Ibland önskar man bara att man kunde ta till lite magi och faktiskt fixa fram en sådan plånbok i verkligheten.

”This is where the magic happens”. Som de alltid säger när de öppnar dörrarna in till sina gigantiska sovrum på “Mtv Cribs”. Självklart är det där magin sker, eftersom det är där sängen oftast står. Och vad är mer magiskt än att sova liksom. Hehe.



Tyvärr fanns det inga fakta om denna säng. Fast det man vet om sängar i allmänhet är att de förekom i Egypten och främre orienten cirka 2000 år före Kristus. I norden upptäckte man även sängar på gamla skepp.

Men egentligen, vad mer behöver man veta om sängar än att de är helt magiska?

 

Sävsundet är det sund som skiljer Sävö och Långön ifrån varandra. Här bodde det och bor det människor. Själva sundet är och har varit väldigt trafikerat. Numer används stugorna för studiebesök, naturskola och enkla vandrarhem.

Ett svartvitt fotografi innehåller många gånger mer information än en färgbild. Rent tekniskt är det inte så men, det jag menar är att det ibland utstrålar och bildar en känsla som en färgbild inte kan göra.
    Bilden kommunicerar med oss på olika sätt och många gånger gör en svartvit bild det lättare att förstå saker. Lättare att se olika drag eller förstå budskapet.

Däremot är det mycket svårare att få till ett svartvitt fotografi. Det sätts högre krav på hur man väljer gråtonerna och på vilket sätt man exponerar för att få rätt uppfattning om den.

Det är roligare att föra en dialog än en monolog. Att dela information, föra vidare och lära är viktigt. Kommunikation är grunden till allt detta.

Språket har förändrats, och förändras hela tiden. Inte pratar vi likadant som de gjorde på 1800-talet. Av någon konstig anledning har jag inbillat mig att de pratade mycket mer propert förr. Men att alla pratade välvårdat på 1800-talet kan inte stämma. Det är bara en slags drömbild jag byggt upp. Att prata har länge varit ett sätt att kommunicera.



Vissa har svårt för att prata och andra pratar för mycket. Vanligtvis brukar de som pratar för mycket hamna i mer trubbel än de tysta. De glöms ofta bort. Läkerol har hängt med länge och på senare år med ett fint budskap. Att få oss att kommunicera. Men glöm inte, att säga ingenting alls kan ge starkare signal än tusen ord.

Klart slut.

Året är 1968. Chicago, USA. Efter mordet på Martin Luther King utlöses kraftiga strider på de amerikanska storstädernas gator. När King dog såg många svarta ungdomar det som droppen som fick bägaren att rinna över och protesterade öppet på gator och torg.

Jag har hittat en artikel som handlar om just detta. Om hur svarta ungdomar blir kränkta och förnedrade på alla möjliga sätt. Visst, jag är ju inte helt efter, jag känner ju till om apartheid och så, men jag har själv liksom inte fattat i vilken utsträckning det var. Och det jag själv tycker är så sjukt är att de är de vuxna, som ska vara dem vi ska rätta oss efter, var de som var bovarna i dramat.

För varför skulle de vita välbärgade affärsmännen säga emot när de kan använda den svarta befolkningen som billig arbetskraft? (Ni får ursäkta om mitt skrivspråk, med svarta och vita, kan antydas som rasistiskt, det är verkligen inte meningen, det blir bara lättare att skriva så eftersom det är så artikeln är skriven).

Kampen stod mellan den äldre generationen som inte ville ha några förändringar och den yngre generationen, med både svarta och vita, som ville sätta stopp för rasdiskrimineringen en gång för alla. De vita ansåg att de svarta hörde hemma i den fattiga slummen, och även om amerikanska lagar satte stopp för saker som åtskiljda spårvagnar beroende på hudfärg, fortsatte det.

För att hindra de svarta från att göra en ekonomisk karriär var svarta ungdomar tvungna att köpa skolmaterial då vita fick gratis. Men det var som sagt efter Martin Luther Kings död situationen hettade till ordentligt och gatuvåld mellan partiska vita poliser och skolungdomar uppstod. ”Jag har ingenting att leva för i det här samhället […] Här är man död innan man hunnit börja leva. Därför är jag inte rädd för att dö för mina åsikter”, sa en femtonårig kille i en intervju. ”Kanske kan min död bli till någon nytta”.

Och nu, kära läsare, kommer kopplingen till veckans tema, kommunikation. Allt vi gör, hela tiden, är en sorts kommunikation. Hur vi rör oss, vad vi säger, vad vi gör, vad vi skriver… Författaren till den här artikeln, Benny Möller, har som jobb att informera och kommunicera med allmänheten genom att skriva om nyheter i tidningar.

Det praktiska med detta är att jag, mer än 40 år efter artikelns publicering, med lätthet kan fördjupa mig i de svarta ungdomarnas gatustrider. Vi människor är i konstant behov av nyheter och information, vilket gör att kommunikationen är livsviktig för oss.

It don't matter if you're black or white…

Vad är det vi har för att kunna kommunicera med varandra nu förtiden? Internet och telefoni t.ex. Här har jag valt en bild som för mig påminner om hur folk hade det förr i tiden. Som här ute på landet kanske?



Tänk er att en dag så var budkvinnan eller mannen tvungen att ta sig från gård till gård för att kanske lämna en liten ask med konfekt och ett brev för att visa sin uppskattning att paret Svensson, Nilsson och Grankvist dykt upp på ens 57års dag, kuuul säger jag.

Nu finns det ju ett enkelt svar som heter Internet och mailadress. Eller varför inte postlåda där du så snällt stoppar in en bunt med tackkort och en snäll brevbärare hämtar det med sin säck, precis som tomtefar. Jaja, nog om detta, det enda som jag har att säga är att det var nog betydligt billigare att kommunicera än nu i dagens samhälle.

När jag flyttade ut hit, ut på landsbygden utanför Nyköping, så kände jag mig otroligt isolerad från omvärlden ett tag.

Jag flyttade ifrån vår storstad efter fyran på mellanstadiet, och eftersom jag flyttade hit på sommarlovet så blev det en ganska ensam sommar som väntade mig. Den lilla byn utanför Nyköping som jag nu bodde i var inte så folkrik, och jag var inte den som ville tränga mig på de få ungdomar som redan bodde här.

Tystnad är något som jag aldrig riktigt tyckt om, jag har faktiskt ganska lätt att få panik om det är helt tyst, om jag inte ska sova vill säga. Och jag vet inte riktigt varför, men på ett sätt så gjorde kanalen P3 på radion att jag inte kände mig lika ensam.

Och så är det fortfarande, det finns faktiskt trevliga program på radion med trevliga röster och inte bara hitlistor och skrikande idioter. Och även fast man kanske inte lyssnar på typisk innemusik så kan man faktiskt hitta riktiga fynd om man ägnar lite tid åt radio ibland. Så snälla folket, låt det inte dö ut och sånt!

De stora stegen som förvandlade apor till människor ska ha varit att vi 1: lärde oss prata 2: att vi började bygga små hus för att sen leva där och 3: skriften. Kulturhistoria är ett rätt intressant ämne ibland, faktiskt.

När människor började skriva saker till varandra (typ sådär massa tusen år sedan) var det mest för att förenkla handeln mellan olika städer, länder eller vad saker var då. Områden kanske. Så om en man ritade en ko på ett ark betydde det med all sannolikhet att den snubben var ganska sugen på en liten ko till middag.

Sen dess har tekniken utvecklats rätt massivt. Nu sitter vi här och mailar youtube-klipp eller länkar på roliga bilder till varandra över msn.

Rätt opersonligt egentligen. För det finns nästan inget mysigare än att hitta ett brev i posten. Då menar jag ett brev från en vän, eller nåt liknande, som är handskrivet. Det är bara så fint att veta att någon har tagit sig tiden att skriva ett brev, fixa frimärken och sedan postat det. Men, jag kanske är lite knäpp.


Detta vykort är skrivet 1937 och är adresserat till Signe Carlgren.

Life is like a box of chocolate. Men sommaren är fan i mig trippelnöten i Aladdinasken. Omtyckt och helt underbar.

Min sommar blev lyckad. Anledningen till det var att jag inte planerat speciellt mycket och var allmänt spontan. Att vara spontan är väldigt populärt. Så det kunde inte bli annat än spännande och överraskande.

Varje sommar tycks alltid överträffa den andra. När jag var liten kunde jag äta äpplen och sparka boll så var min sommar komplett. Nu krävs det lite mer för att jag ska vara nöjd. Men det som sommaren är allra bäst på är att skapa minnen. Och för varje år som gått, så har sommaren bara levererat mer och mer minnen att lägga i lilla minnesbruken.

Den här sommaren. Sommaren 2009 kan för min del bara beskrivas på ett sätt. Fantastisk. Men om jag nu ska räkna upp varenda liten sak jag gjort i sommar kommer det inte låta så fantastiskt, utan det är på nåt sätt helheten som gjort att det bara blivit skitbra!

Men en överblick funkar ju sällan för att förstå detaljerna, så jag kör på en resumé av guldkornen från lovet. Precis innan vi på Youthhood gick på sommarlov skrev vi ju ett varsitt inlägg med rubriken ”mina förväntningar på sommaren” ( http://youthhood.blogg.se/2009/june/mina-forvantningar-pa-sommaren-en-sommar-me.html#comment).

Och när jag nu i efterhand läste det här inlägget inser jag att nästan alla mina förväntningar uppfylldes under sommaren, och många saker har varit bättre än förväntat. Som översikt var det nog bara vädret som var sämre än förväntat, för mycket regn och kalla dagar för min smak.

Men för att börja resumén från början, eller i alla fall nästan, var det ju Danmarksresan. En resa där vädret som tidigare varit ganska kass blev riktigt bra och jag fick största delen av min solbränna där. Annars utlovade väl den resan inte speciellt mycket mer än de vi gjort tidigare år, men vädret har ju stor betydelse. Väl hemma följde en regnig vecka ute på familjens segelbåt och efter det två veckor hemma som tillbringades så mycket som möjligt med kompisar.

Sen, nu är vi inne i mitten av juli, var det dags för det som jag såg minst fram emot, sommarjobbet. Jag jobbade som sagt som funktionär på golftävlingen SAS Masters vilket i och för sig är ett väldigt kul och spännande sommarjobb eftersom det är så omväxlande.

Sen till sommarens höjdpunkt: Emmabodafestivalen! Ja, jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om den, men nu ska jag försöka hålla mig kort (går väl sådär ser jag nu när jag kollar på de tiotal rader jag redan avverkat), men det var ett sånt minne som kommer att sitta kvar ett tag, oförglömligt och riktigt jäkla skitbra va det!

Ingen rast ingen ro, från Emmaboda tog vi festivalbuss mot Göteborg och ännu en anslutningsbuss mot sommarstället. Och som alltid är de veckorna väldigt sköna, med mycket stek på klipporna och mycket bad.

Resterande veckor av augusti har tillbringats hemma i Nypan med kompisar innefattande filmkvällar, chill och bad. Som en liten spontan avslutning bestämde sig jag och en kompis Linn att åka på en endags metalfestival i Nykvarn sista helgen, vilket var skitkul också, bra band där också såsom Adept, Sonic Syndicate, Dead by April och Millencollin.

En riktigt bra sommar helt enkelt, och jag kan bara hålla tummarna för att sommaren 2010 blir minst lika bra, om inte bättre…

Förväntningarna var stora för min del. Jag visste vad jag skulle göra och jag visste hur det skulle gå till. Mycket var förutbestämt men det fanns också mycket tid till annat.

Det här var mitt sista riktiga sommarlov. Sen byter det namn till semester och existerar endast fyra veckor om året, inte 10 som vanligt. Självklart känns det svinskönt att ha gått ut gymnasiet och börja med ”riktiga” livet som många påstår. Men det känns ännu mer pissigt att mista riktigt nära vänner som flyttar.


Foto: Victor Soldeus

Bilden jag har valt tänker jag motivera! Det är ett av världens bästa och mest innovativa band, Neurosis (Steve Von Til). Jag fick möjligheten att se dem med ett annat av världens bästa band, AmenRa. Om inte nog med det var det på min födelsedag.

Kort och gott har sommaren vart mycket trevlig, det är synd att klaga. Dessutom ger jag fingret åt byråkratin och kallar det sommarlov om jag vill.

Viktor, Jag, Gunnar och Antonia på världens varmaste Peace & Love. Bilden är tagen av min kära väl Louise, och det här var nog den minst suddiga bild jag kunde hitta från den perioden av sommaren.

Den här sommaren har vart helt och hållet oförutsägbar. Den har inte riktigt varit som somrarna brukar vara, den har vart mycket mer.

Detta sommarlov har varit det snabbaste men mest händelserika i hela mitt liv, och det känns som att det varade i två dagar istället för 10 veckor. Även fast mitt liv har varit riktigt rörigt de senaste månaderna så kan jag nog säga att det här har varit den bästa sommaren hittills.

När jag tänker sommar 2009, så tänker jag först och främst på alla festivaler jag har varit på. Och jag är den som nästan aldrig reser iväg och gör såna saker, så för mig har det var en riktigt stor grej.

Jag har besökt Hultsfredsfestivalen, Peace & Love och Öland Roots i år, och denna kombination av festivaler är något som jag starkt kan rekommendera. Regniga Hultsfred gjorde att jag dansade i leran till Slagsmålsklubben och på Peace and Love vart jag nedtrampad av 15 personer i publiken till Hoffmaestro. På Öland Roots pussades jag till Svenska Akademien och skrek så fort jag såg en spindel.

Förutom festivalerna så har jag chillat över till både Stockholm och Göteborg, vilket har vart kul. När jag inte har varit ute och farit så har jag mest suttit vid Nyköpings fina å och varit social med mina underbara vänner. Sommaren har varit fin, och man kan fortfarande inte fatta att den är över.

Pete Doherty, MGMT, The Teenagers, Lykke Li, Hello Saferide, Promoe, Anna Ternheim, Markus Krunegård, Florence Valentin, Governor Andy, Keane, Babyshambles, Hoffmaestro & Chraa, Laakso, Frida Hyvönen och fler som jag inte kommer ihåg just nu såg jag live i somras.
 
Vilket kanske framgår lite av min ingress så har min sommar handlat en hel del om musik i år. Jag har iofs bara varit på två festivaler, Peace and Love och nu senast Popaganda, och båda har varit helt fantastiska. Hela min sommar har faktiskt varit väldigt fin, den har nämligen spenderats med dem som jag tycker om.
 
När man var mindre var sommarloven hur långa som helst, men i år var det för kort. Min sommar spenderades i sjuk hetta i Borlänge, många många fina kvällar i den fina staden Nyköping, några roliga arbetsdagar i Göteborg och en stund i Stockholm.

När jag var liten handlade mina somrar om att rida barbacka in i soluppgången, men det här året hoppade jag in i den hand i hand med världens bästa kompisar. Det slår allt.
 
Så även om sommaren hade kunnat vara lite längre, så var den fin!