Musik för mig är något större än en melodi med en bra text till. Musiken hjälper mig att skapa magi med min pensel. När jag hör min absoluta favoritlåt vill jag inget hellre än att hoppa omkring, studsa upp och ner, helt enkelt bara vara glad. När man lyssnar på sitt perfekta blandband, med alla sina favoritlåtar får man en väldigt speciell känsla. Man känner basen i bröstet som dunkar, man känner lycka.

Med den lycka som skapas inombords flyger fantasin iväg och jag ser bilder framför mig. Bilder av saker som jag vill måla, uttrycka mina känslor på pappret så att jag en annan dag kan titta på bilden och tänka tillbaks till den dagen då jag var så lycklig. Liksom en magiker som med sin höga, siden hatt drar upp en kanin, så flyger min pensel över pappret. Det finns inga gränser för fantasin när man har en bra inspiration, sitt perfekta blandband.

Jag gillar låtar som har lite "beat" i sig, lite "umpf" så att säga. När man vrider upp volymen och ökar basen så ska man känna i hela kroppen att ”det här gör mig glad, nu vill jag upp och studsa”! Men ibland vill man inte vara glad utan bara låta sig själv vara ledsen. Även då kan musik vara till hjälp och ge något riktigt skönt att lyssna på.

För mig är mina känslor en inspirationskälla och musiken förstärker känslorna, resultatet: en väldigt snygg "teckning". En anledning till att jag valde denna "trollkarls-hatt" från 1800-talet var för att den symboliserar magi på ett klassiskt sätt. Och för att göra detta inlägg extra speciellt kommer jag att lägga upp en bild som jag själv ritat, på min målar/rit-blogg, som är inspirerat av detta inlägg.

Några låtar som jag inspireras av:
Robyn - Hang with me
Florence + The Machine - Shake It Out
Leddra Chapman - Summer song
One Republic - Good life

Namnet på min blogg: http://ffridaericsson.bloggplatsen.se/

Om jag vann en miljon skulle jag slänga mig på cykeln och genast åka till närmsta sportaffär för att införskaffa mig ullkläder från kåwe! Smidigt, luftigt, lätt och framför allt modernt. Efter att ha sett denna reklam tror jag att du skulle göra det samma.

För vem kan väl motstå det leendet och den mortotsfärgade hyn? Inte jag i alla fall, köper det på direkten. Min frestelse efter funktionella yllebyxor till nästa frilufsutflykt är definitivt väckt.

Nej, kanske inte. Men erkänn att han är söt. Eller hur? Tänk om fler reklamer idag vore lika hurtfriska som den som på 60-talet fanns på Börjes Herrekipering!

Sanningen är att jag faktiskt inte vet vad jag skulle göra med 1miljon kronor. Genom hela mitt snart 18-åriga liv har jag alltid haft saker jag mycket gärna skulle vilja köpa, men som veckopengen inte har räckt till om jag så skulle ha sparat i 8 år. Ett badhus, ett slott, den största legolådan på Albins (leksaksaffären i Trosa), en egen Mac, en kamera mm mm. Men nu känner jag mig ganska materiellt tillfredsställd. Efter lite extrajobbande har jag tillslut lyckats samla ihop till saker som jag alltid velat ha (dock inte badhuset och slottet vill jag bara tillägga).

Så om jag nu fick 1 000 000 skulle det nog inte finnas en konkret sak att handla. Jag skulle istället börja planera de grymmaste resorna till platser som jag alltid velat besöka. Antagligen skulle jag bjuda med en vän eller två, tre, fyra, fem...

Vänta! Jag kom på en pryl jag vill ha. Ett par äkta, fina Ray Ban solglasögon. Perfekt kompanjon på mina planerade äventyr också.

De här fina glasögonen kommer från flygflottiljen F11 Nyköping och har kanske burits under någon spännande flygning.

Det finns nog en miljoner saker jag skulle göra om jag fick en miljon. Jag skulle självklart köpa allt jag önskar mig, och prioritet nummer ett skulle vara att förnya min kamerautrustning. Jag skulle skämma bort nära och kära, renovera om i mitt rum, kanske köpa egen lägenhet till och med, och fram för allt skulle jag resa.

Jag har aldrig varit ”utomlands”, men det finns så himla många delar av världen jag skulle vilja se. Jag skulle vilja åka till bland annat Australien, Paris, Tokyo och USA. Jag vill upptäcka världen och andra matkulturer och fylla mina minneskort med exotiska, varma och härliga bilder.

Jag tänkte att min nya kamerautrustning, min nya bikini och alla mina nya kläder (jag lär köpa en del av den där miljonen) skulle kunna ligga i några väskor liknande dessa på min färd genom världen. Den bruna resväska tillverkades under 1940-talet och köptes i en väskaffär i Finland och den grårandiga resväskan är köpt under 1960-talet av familjen Palmberg.

Hur många stackars lycksökande människor har inte suttit framför en sådan, med den kittlande känslan av att ”nästa gång kanske jag vinner”. Och när den än en gång stannar på 2 citroner och 1 apelsin, så sjunker hjärtat långsamt i bröstkorgen. Men ändå stoppas ännu ett mynt in och hoppet tar inte slut för ”Snart är det jag.. jag känner det! Snart har jag miljoner”

Det är så lätt att bygga upp ett hopp och förväntningar av alla möjligheter att vinna pengar, som enarmade banditer och trisslotter. Jag har många gånger börjat skrapa en trisslott med den där lilla nervösa klumpen i magen, för man kan ju faktiskt vinna pengar. Trots att den där sista summan sällan är miljonen utan den enda femtiolappen, så finns det tillfällen då turen är med alla.

Den underbara känslan att vinna.  Bara tanken att få vinna en hel miljon är helt uppjagande och jag kan börja måla upp bilder om vad jag skulle vilja göra och köpa med så mycket pengar.  Dator, tv, skidor, resor! 

Men… trots dagens tema så känner jag mig mer inspirerad av de stackare som försöker så hårt men aldrig någonsin vinner. Nämligen; Användarna av den enarmade banditen på bilden ovan. Den omhändertogs av polisen från en klubb i Eskilstuna, och hur många som än känt den kittlande känslan framför denna har gjort det helt förgäves. Den är nämligen illegalt riggad och inga vinster delas ut. 

Vi får bara hoppas att de inte spenderat alltför mycket tid och lyckokyssta mynt på denna lilla bandit.

Det som gör mig motiverad i skolan är mina framtidsdrömmar. När jag är pensionär och mina barnbarn hälsar på mig vill jag berätta för dem vad jag har upplevt, vilka länder jag varit i och vad jag har lärt mig. Därför ska jag gå ut gymnasiet, åka som aupair till USA, resa, plugga, skaffa grymt jobb, bli rik och resa ännu mer.

Jordgloben är från 1779 och jag har valt den för att:
1. Den är fin! I framtiden skulle den gärna få pryda mitt hem.
2. Jag vill resa. Till alla världsdelar, uppleva andras vardag och lära mig nya saker.

Jag har alltid tyckt att skolan har varit ok, ibland roligare och ibland tråkigare. När jag nu endast har halva min gymnasiegång kvar är jag taggad på att ge järnet för att få de betyg jag vill ha, för att sedan resa, plugga vidare osv.

Varför gör jag det här? Är väl en fråga som många har ställt sig när man sitter där i en hög av läxor. Jag har i alla fall ifrågasatt mitt ambitiösa studerande många gånger.

Några kanske svarar ”för att jag måste” eller ”mamma tvingar mig”. Mina föräldrar har alltid uppmuntrat mig och mina syskon till att lära oss saker, men de har alltid framhållit att man ska göra det för sin egen skull. Det svaret tycker jag är så himla bra och jag har alltid haft det som anledning till mitt eget studerande.

Jag pluggar för att jag vill känna mig allmänbildad, få olika perspektiv på världen och för att kunna välja vad jag vill göra i mitt liv. För det är ju faktiskt så, med kunskaper och bra betyg är det mycket lättare att läsa vidare det jag bestämmer mig för att läsa efter gymnasiet och senare få det jobb som jag vill ha.

Sen finns ju även bekräftelse-aspekten. Om jag har tränat hårt inför ett prov, blir nöjd och sedan får uppmuntran från min lärare i form av ett bra betyg och positiva kommentarer så är det klart att det ger mitt ego en knuff och jag blir glad.

Så mitt svar på frågan blir därför: Jag pluggar för att jag hellre vill gå ut skolan och känna att jag lärde mig något än att gå ut efter att bara ha suttit av 3 år och inte ha en aning om vår historia, omvärld eller hur man kommunicerar på ett annat språk.

Jag studerar för att om jag vet saker så kan jag också vara kritisk, jag kan sätta mig in i politik, miljöfrågor och ifrågasätta saker i samhället. Och självklart pluggar jag även av den enkla anledningen att jag gillar att lära mig saker, kunskap är kul!

(Den stiliga fåtöljen på bilden ovan, modell Triva liten Eva är formgiven av Kristin Hörlin-Holmquist 1950. Den ser så skön och snygg ut. Jag skulle älska att studera i denna stol!)

Innan jag förklarar varför jag pluggar tänkte jag ta och berätta för er om vad jag pluggar. Jag går andra året på Ljud och Bildskolan där jag läser Medieprogrammet med foto som inriktning, och redan här tror jag att de flesta av er förstår varför jag valt den linjen och inriktning jag valt.

När det blev gymnasiedags för mig hösten 2010 och när LBS öppnade här i Nyköping kunde det inte bli mer än rätt för mig. Hittills har jag lärt mig hur mycket som helst och jag utvecklas enormt hela tiden. Jag älskar att fota och det har blivit mer än ett intresse för mig de senaste åren, och tack vare fotokursen som snart börjar nynna på sin sista vers så har jag fått upp ögonen för fotografering på ett annat sätt än tidigare. Jag har också själv börjat inse hur duktig jag faktiskt är på det jag gör.

Sedan jag startade min egen blogg 2009 har även mitt intresse för blogg/webbdesign vuxit fram, och jag har blivit rent ut sagt grym på bloggdesigner under dessa tre år att det absolut är något jag kan tänkas hålla på med i framtiden. Jag förstår mig på alla koder och tycker om att stöta på problem jag sedan försöker klura ut hur jag ska ta mig ur. Så när jag börjar trean i höst blir det webbdesign som inriktning.

När jag tänker efter så känns det som att det på något sätt är menat att det är sådant här jag ska hålla på med, det har legat framför näsan på mig hela tiden och möjligheter för mig att kunna utvecklas inom dessa områden har hela tiden funnits.

Tänkte därmed låta denna läderklädda plåtkamera från 1950-talet representera mitt fotointresse och denna beigea hårddisk från 1986 får tala för mitt webbdesignintresse. Denna dator var den första som Sörmlands Museum lagrade i magasinet.

En gång i tiden hade jag ett mål med mitt studerande. Jag var nästan säker på varför jag spenderar alla timmar i skolbänken, lyssnar på lärarnas malande och lämnar in rapport efter rapport. Studierna kändes som ett måste för en säkrad framtid, trygghet, valmöjligheter. Med goda studier kommer bra arbeten som ger bra löner som bidrar till ekonomisk trygghet. Jag har alltid fått höra att bra betyg och studier är viktigt. Lärare har viskat i våra små öron att: ”Gå natur, annars blir det ICA.” ”Lär er kinesiska eller så får ni sy nike-skor.” Inte världens mest peppande framtidsord, så på något sätt kändes studiernas vikt hela tiden.

Den där säkerheten har dock med tiden blivit diffus och linjerna blivit suddiga.  Allt eftersom jag sett människor utan varken hel gymnasieutbildning eller högskoleutbildning, som ”klarat sig” hur bra som helst och är lyckliga, har jag ifrågasatt studierna på riktigt. Det viktigaste av allt är väl att ha någon nära och att må bra? Det har väl alltid vart viktigast, men nu känner jag det verkligen själv. Och jag tror inte att ett MVG hjälper mig till lycka.

Men fortfarande är studier något jag vill syssla med. Bara att min syn på studier förändrats. En bild av en ekonomisk trygg framtid har bytts ut mot en bild av valmöjligheter och allmänbildning. Man lär sig så mycket av att sitta i skolan, både socialt och studiemässigt. Trots att jag glömmer bort derivatans definition eller vad Osmos är, kommer jag alltid ha en allmän grund som hjälper mig lite på traven i livet. Och med det får jag en större chans att syssla med vad jag vill i livet, för att det ska bli så kul så möjligt.

Så jag pluggar för min goda framtid (som får symboliseras av en modell av Jättunahemmet i Flen som senare blev flyktingförläggning) men av andra skäl än tidigare.

När jag blir stor vill jag bli...

Förr hade jag en hel del fortsättningar på den där meningen, exempelvis: arkeolog, väderkvinna, veterinär, stridspilot mm. Men idag står jag helt förvirrad och stressad över att jag inte har någon aning om vad jag ska fortsätta med när jag slutat skolan. Jag vet bara en sak: jag vill bli så rik att jag kan göra allt som jag någonsin önskat mig!

Det låter kanske ganska korkat, men om man drömmer om att åka till sydpolen och träffa pingviner så måste man ha ganska mycket pengar. Jag studerar det jag gör av en anledning, det är en bred linje som gör det lätt för mig att studera vidare. Efter att jag läst vidare så kan jag bara välja ett jobb som ger mycket pengar. Om jag sa att jag gick på min linje för att det är roligt så skulle jag ljuga. Det är inte speciellt roligt att ha ett prov i veckan, ganska ofta 2 prov i veckan och ibland 3 stycken på en vecka.

Helst av allt så skulle jag nog vilja bli hemmafru en del av mitt liv, typ som denna adelskvinna på bilden. Det är ett porträtt av en kvinna som heter Christina Beatrix von Ungern-Sternberg. Namnet säger mig att hon va rik. Min åsikt om henne är att hon ser ut att vara väldigt vacker och snäll, en sådan hemmafru som jag gärna skulle vilja vara.

Min dröm är ju lite patetisk men också lite komisk när jag tänker efter. Men egentligen, vad är det för fel i att vilja ha pengar så att man kan utföra sina drömmar? Det är nästan exakt som att säga: jag vill ha en man så att jag kan ha 10 barn. Det är ungefär samma sak.

Något som jag hoppas på, är att allt mitt slit i plugget kommer att ge mig något i framtiden. Kanske jag ångrar mig och väljer att börja måla oljeporträtt som denna målning från 1660-talet och tjänar en hel del på det, eller så kanske det går åt skogen? Men som en liten slutsats: jag studerar för att kunna uppfylla mina drömmar.

Jag har aldrig varit mycket av en skidåkare. Den ända gången jag på rak arm kan komma på att jag ens har åkt skidor var i den pyttelilla backen bakom huset där pappa bodde när jag inte var mer än 6 - 7 år. Jag kommer i allafall ihåg att jag snabbt gav upp efter att jag ramlat ett antal gånger på väg ned för den några meter långa backen. Och efter det har jag hållit mig till pulka, stjärtlapp och bob.

Något som jag dock sällan gör är att åka kälke och jag valde precis en sådan till veckans tema. Det är en fin barnkälke utav trä och metall och klädd i röd plysch. Just den här typen av kälke tillverkades mellan 1880 och 1910 och gavs till museet av Fru Nan Sandahl.

Jag minns när jag redan som väldigt liten tittade på Saltkråkan och såg när de med sina kälkar och sparkar åkte över både snö och is. Jag fick lust att själv pröva på det, för de såg ju så roligt ut! Men det var inte förrän jag var lite äldre som jag fick prova på att åka spark över en frusen sjö och jag måste erkänna att det faktiskt inte var så kul som jag väntat mig. Men nu har jag ju i alla fall gjort det, och jag kan återigen hålla mig till pulka, stjärtlapp och bob.

Jag kommer ihåg en gång när jag var liten... Min syster, jag och våra kusiner var uppe hos farfar i Hälsingland. Det låg tjockt med snö på marken, solen sken och det var sådär lagom kallt. En perfekt dag för en sparkutflykt helt enkelt! Vi tog farfars gamla sparkar, packade ner varm choklad och började gå längs den väg som våra pappor brukade åka på när de var små.

Vi gick och gick och gick. Så här i efterhand tror jag inte att det var mer än 3 km, men när man är 9 år, påklädd som en Michelin-gubbe och vägen sluttar lätt uppåt känns det som flera mil. Tillslut bestämde vi oss för att det fick räcka och vi vände sparkarna nedåt.

De där två minuterna det tog för oss att svischa ner för vägen var så värda hela den jobbiga vandringen. Även då åkturen slutade i en snödriva och jag låg där på marken med snön smältande innanför kläderna så hade jag en underbar känsla i hela kroppen. Gud vad det är roligt att åka spark!

(Kälken på bilden är inlämnad till museet av Alma Fast, övrig historia kring den är ännu höljt i dunkel)

Det första som dyker upp i mitt huvud när jag tänker på vinter är kyla. Den där hemska kylan som lyckas krypa in under våra mössor, jackor, halsdukar och vantar när vi kliver utanför dörren, och som gör att vi helst av allt kurerar oss hela vintern framför en varm brasa med en varm kopp te eller choklad i händerna.

Jag har aldrig tyckt om vintern särskilt mycket, just på grund av kylan och det dåliga vädret. Jag hatar att tvingas gå ut när det blåser kallt och när snöflingorna är så små att de knappt syns och fastnar över hela mig, och när det är så vitt och dassigt ute samtidigt som jag halkar omkring på vägarna på grund av all is.

Vintern för mig är snökaos, slask, hala vägar, snö upp till vaderna och förfrusna fingrar. Så tacka vet jag vantar. Även om mössan värmer öronen och halsduken värmer vår hals så är vantarna något utav det bästa jag vet i dessa tider. Jag kan leva med kalla öron men kalla fingrar går inte.

Så vad passar då bättre till detta tema än dessa vantar? Absolut ingenting. Dessa vita handstickade yllevantar med blått stjärnmönster tillverkades 1970 av Bengt Söderblad som jobbade på firman Leck’s Textil i Gnesta under sin tid. Jag tycker de ser ganska moderna ut ändå och något jag absolut skulle kunna använda för att värma mina händer i allt snökaos.

Den svenska vintern är oerhört vacker. Inte det snöslask som kommer i november, utan de tjocka vita lagren som så stilla lägger ett täcke över skog och mark.

Så tyst.

Strax utanför lilla Trosa, där jag bor, finns det ingenting som stör tystnaden. Det är något magiskt med att gå ut en månklar vinterkväll och endast höra sina egna andetag och sina dämpade fotsteg mot marken.

Vinter för mig idag är inte samma sak som vintern var för mig när jag var liten. Då handlade allting om att leka. Så fort första snön kom drog jag på mig de älskade termobyxorna, dunjackan, kängorna och alla de plagg som behövdes för att man skulle bli ett komplett paket. Jag drog fram pulkor, snowracers, tefat, byggde mina egna banor med olika svårighetsgrader. Jag byggde snögubbar och tunnlar med mina vänner, vi blev röda om kinderna, mulade av äldre barn, och snoret rann. Men visst hade vi oändligt roligt!

Jag ser på vintern lite annorlunda idag. Nu förknippar jag den oftast med att kunna vara inne och skriva, och kanske pyssla med saker som inte hinns med på sommaren när det finns så mycket annat att göra. Skriva är det jag älskar mest att göra, där kan jag få ut aggressioner och känslor utan att andra människor blir lidande. Jag skriver på datorn och förhand i anteckningsböcker, men helst av allt skulle jag vilja ha en skrivmaskin. Inte riktigt så otymplig som Olympian på bilden, men något lätt och fint. Och det bästa med vinter och skrivande, är att då finns det tid.

Vintern, precis som alla andra årstider i sin fulla prakt, är en otrolig inspirationskälla. Och det är så jag brukar använda den; Gå ut och känna den där magin i luften, och sedan gå in och värma mig och skriva så tangenterna glöder.  – Visserligen kan jag susa nerför backarna med en pulka idag också, men det är lugnet som känns allra mest.

Det är en underbar känsla när man ser snön falla precis i tid till jul, eller när man kommer in i ett varmt hus och känner hur man "tinar". Fast något som jag verkligen har längtat efter i vinter är att höra hur snöplogen kör och krafsar förbi mitt hus och i samband med ljudet se ett gult ljus lysa in genom fönstret som sedan snabbt försvinner. Då känner man i hela kroppen att det är vinter!

På vintern blir man tröttare, slöare, och mindre aktiv, men det finns ändå så mycket andra saker man kan göra på vintern än att ligga och sova! Utanför mitt hus finns en väldigt, väldigt lång pulkabacke som jag brukade åka i hela tiden när jag var yngre. Jag gör tyvärr inte det längre eftersom jag knappt får plats i pulkan.

Man kan också åka skidor, både slalom och långskidor, och snowboard. Jag tror att både skidor och snowboard är väldigt roligt, men jag har aldrig prövat. En gång stod jag på ett par miniskidor i backen utanför mitt hus, en meter klarade jag, sedan föll jag ner på rumpan och ville absolut inte prova igen.

Snöbollskastning är något som jag har tyckt varit väldigt roligt men endast om man använder mjuk snö!
En sak som jag även längtar till att göra nu i vinter är att åka skridskor, det är något som jag verkligen njuter av att göra! (Så länge man inte ramlar och slår sig)

Jag lärde mig att åka skridskor när jag var väldigt liten och har älskat det ända sedan dess. När mina klasskamrater buade för att skolan skulle åka iväg till rosvalla så hurrade jag. Min "kärlek" till att åka skridskor var anledningen till att jag valde dessa gamla, charmiga skridskor som Agneta Höglander en gång åkt omkring på. Idag arbetar hon med arkiv och bibliotek på Sörmlands museum.

Ha en trevlig vinter!

”Lila, det är ju en jättemobbad färg” var den första tanken som kom upp i mitt huvud när vi valde temat. Vem har lila som favoritfärg? Vem har lila möbler?  Eller vem köper en lila bil?

Men när jag sedan började uppmärksamma färgen upptäckte jag massor av fina saker som var lila. Violpastiller och syrener (lila kommer från det franska ordet för just syren) och så hittade jag ju de här otroligt fancy skorna från 50-talet i magasinet.

När jag googlade lite fick jag fram att purpur enda sedan romartiden har varit en kunglig färg. Endast kejsaren fick bära den och om någon bröt mot regeln väntade hårda straff.

Lila kopplas också ihop med magi, mystik, visdom och ett lila handavtryck var en tidig symbol för gay-rörelsen.

Så vid närmare eftertanke så är det ju faktiskt en mycket fin och majestätisk färg. Lite undanskymd men vacker.

Lila är en färg jag tror att jag underskattar rätt mycket, trots att den faktiskt är helt underbar. Jag använder mig inte av särskilt mycket lila, fastnar inte för lila kläder och färgen klassas inte som en av mina favoritfärger.

Jag är en sådan person som redan nu planerar hur mitt framtida hus ska se ut. Vilka typer av möbler jag vill ha, hur stilrent det ska se ut och vilka färger jag tänker använda mig av.

När mina ögon fastande på denna runda kudde gjord av ullgarn, ylle och silke fick jag upp i huvudet hur bra den skulle kunna pryda min framtida dubbelsäng med vitt överkast, hur bra den skulle matcha de lila gardinerna vid fönstret och hur bra den skulle passa till de lila ljusen på nattduksbordet bredvid sängen med lampan med lila lampskärm. Med andra ord så kan jag bocka av inredningen av mitt framtida lila-vita sovrum, tack vare kudden som gjordes i Nyköping under 1880-talet.

Bekvämlighet är nutidens största längtan. Men endast utan tålamod. Allting i vårt samhälle ska vara enkelt, och gå fort. Och kvalitén kommer inte alltid i första rummet.

Vad jag tycker man kan direkt se ganska stor skillnad i om man jämför Då med Nu, är handarbeten, möbelsniden, och husbyggen. Det kom jag att tänka på när jag såg den här taburetten (pallen) från 1800-talet. Först och främst ser den bekväm ut, givetvis, men titta vilket arbete som ligger bakom den.

Gobelängväv, broderier, tyger i lager och mönster. Snidade träben och i själva trästommen i botten. Någon har lagt ned ordentlig tid på att den ska vara så vacker som möjligt, bortsett från bekvämligheten. Jag jämförde den med min simpla fotpall jag gjort själv, som består av fyra träklossar fastspikad på en platta med lite vadd och ett tygstycke ovanpå.

Något annat som skiljer sig ordentligt är husbyggen. Jag har alltid hatat de moderna villorna som kommer i färdiga bitar, och alla ser lika perfekta ut inuti. Förr satte man personliga präglar i husbyggena, och i detaljsnidet runt om. Och nu bor man i mor Annas pepparkakshus.

Jag förstår inte varför allting måste vara så bråttom jämt. Varför alla ska vara så stressade. Och det gäller inte bara det jag nämnt ovan, det gäller mycket mer.

-Tar den snabbaste bussen trots att den är obekväm och kall, bara för att tjäna fem minuter.
-Slösar pengar på tråkiga julklappar som ingen egentligen vill ha bara för att ”man inte hinner”.
-Serverar äcklig mat till barn bara för att den är snabblagad.

Jag tycker man borde göra som förr, lägga ner lite mer tid och hjärta i saker och ting, och inte få halvdana resultat pga. stress. För trots att vi lever i ett stressigt samhälle så finns det alltid tid, och om jag hade prioriterat den rätt hade jag kanske fått en vacker och bekväm fotpall istället för en träplatta med fyra
klossar på.

Lila är en färg som jag verkligen inte är förtjust i, men den kanske kan vara lite fin om färgen inte är i närheten av en annan färg. Lila, enligt mig i alla fall, är en färg som verkligen inte passar med någon annan färg. Den enda färgen (förutom röd kanske) som inte passar till något annat än sin egen färg! Svart och vit kanske kan matcha lite, men svart och vitt passar ju till allt, som man brukar säga.

Denna vecka hittade jag något som ser ut som en pall, men egentligen är en taburett.  Den är gjord av sammet, ylle och trä. Den har (som ni kan se på bilden) fyra stycken ylletofsar fastsatta, och alla fyra är i olika färger. Denna taburett har många olika färger, som kanske hade passat med varandra om inte färgen lila var med!

Fastän taburetten var fullkomligt gräslig i färg så kan jag absolut inte säga att den var snyggare i svartvitt, formen och speciellt tofsarna var hemska i både svartvitt och färg! Man skulle nog kunna säga att denna pall/taburett är lite out of fashion, fast till taburettens försvar så tillverkades den år 1880.

Hatkärleken.
Lila påminner mig om smaklös inredning. Ibland om rojalitet, lite Robin Hood, lite elak prins. Jag tänker på Simon och Tomas på kanal 3. Jag tänker på tv-shop.
Magik. Surrealism. Modern konst. Skräpmedia. Jag inser när jag tänker efter, hur pass dominerande lila är, hur ofta jag ser färgen lila.

Samtidigt äger jag en lila halsduk och en lila tröja och trivs mycket bra i dessa. Paradoxalt, jag vet. Egentligen tycker jag att lila är gräsligt fult. Lila har presenterats för mig i gräsliga sammanhang.

Ett exempel är denna taftklänning från 1950. Storrutig, skrikig och allmänt ful.
En ganska klar bild av hur jag uppfattar lila.

Förlåt lila klännig, du hade säkert din charm.
Men tyvärr, jag vill inte gå på dejt med dig.