Jag tror inte att en miljon kronor skulle förändra mig nämnbart mycket.
Möjligtvis mitt liv, mina val och mina investeringar.
Men jag som person, skulle vara precis samma vanliga jag.
Inte förställd eller konstlad.
Inte extra glamourös eller så.
Jag skulle fortfarande bära samma sorters kläder.
Tänka på samma vis.

Men självklart finns önskedrömmarna.
Jag skulle hyra en nöjespark för en dag. Utan köer, gratis sockervadd och med mina närmsta vänner.
Jag skulle köpa alla kläder som jag trånar efter men är för snål för att köpa.
Skulle ge väldigt mycket till min mamma.

Jag skulle inte köpa ett par sinnessjukt guldiga skor och en diamantklänning.
Jag tror inte på materiell lycka, utombordes lycka. Nej, det gör jag inte.

Tankarna flyger kring om människan, Cecilia af Klercker, i dessa guldiga skor var lycklig när hon bar dessa på grund av skornas färg eller passform?
Eller om hon log kvällen igenom för att hon spenderade kvällen i dessa skor med ett himmelskt sällskap och givande diskussioner.

För även om, guldet och passformen var smickrande vackert på den tiden.
Så bestod ju ändå ägaren också av ett kött och blod och ett hjärta och en hjärna.
Och hur mycket man än önskar att det var just skorna som gjorde henne till den hon var.
Så är det ju inte dem som var den biologiska anledningen till hennes sinnestillstånd.

Och en miljon kronor.
Möjligheternas summa.
Dem tar också slut.
Och då längtar man återigen efter något annat.
Jag vill inte hamna i den onda cirkeln.