Radion.

 

Det är den där irriterande apparaten som låter varenda morgon innan jag ska till skolan.

 

Det är rösterna som pratar oavbrutet, oavsett hur mycket jag anstränger mig för att skapa en telepatisk kontakt och få dem att sluta. 

 

Det är det där ljudet som inte tystnar förrän jag samlat ihop tillräckligt med energi för att sträcka på armen och trycka på avstängningsknappen – och då är det ju redan försent; jag är vaken.

 

Okej, den manick som jag beskriver är ju mer en alarmklocka än en radio men det är ju liksom en radio i min alarmklocka. Likt detta leksakspiano från 1950 så är båda apparaterna, trots deras skilda funktion, till för ljud och musik. Och numera även för babblande röster.

 

Så ja, radion kan vara en rätt irriterande sak.

 

Men det kan faktiskt vara rätt mysigt där på morgonen, när man har tur och det varken är reklam eller prat som stör ens välbehövliga skönhetssömn. Då när fun. eller Maroon 5 spelas och man ligger kvar ett par minuter extra och bara njuter. Då är det riktigt härligt att bli väckt av den där irriterande apparaten.

 

 

Jag lyssnar egentligen inte så mycket på radio, men gjorde rätt mycket förr. Nu är det mest Spotify och sådan musik som jag gillar som spelas ur mina högtalare.

Dock har jag någon grej för radio i bilen. Om jag får bestämma så väljer jag att lyssna på Rix FM när jag sitter i bilen, och även om det finns chans för Spotifylistor eller annan musik så väljer jag ändå radion. Har ingen som helst aning om varför, och det är ju lite konstigt egentligen, men utan Rix FM i bilhögtalarna känns bara fel. Blandad musik att sjunga med i varvat med lite snack känns rätt för mig i bilen helt enkelt.

På bilden ser ni en liten radio som inköptes av Ruth Andersson runt 1954 och är tillverkad av Telefunken. Den stod på maken Ivars sida i makarnas sovrum på övervåningen, men när grannarna kom togs den ner i finrummet. 

 

 

Radio, vad finns det att säga? Jag har aldrig haft mycket intresse av radio. Är det musik som jag letar efter så lyssnar jag helst endast på den musiken som jag vill lyssna på. Är det prat jag vill lyssna på så startar jag en konversation. Är det nyheter jag vill veta läser jag tidningen. Och är det sagor jag vill lyssna på så hittar jag på egna. Radio har aldrig givit mig mycket glädje. Förr när jag var liten så lyssnade jag inte ens på radio, jag hade egna musikskivor och en livlig fantasi vilket var allt jag behövde. Fastän jag inte är så förtjust i radio så skulle jag inte vilja att den försvann, det kan vara trevligt att vakna upp till att några pratar istället för ett alarm som tjuter "EEH, EEH, EEH" eller när man inte har någon att lyssna på, så har man ändå alltid möjligheten att bara slå på radion.

Vissa människor har en stark koppling till radion, andra inte. Men något jag tror alla håller med om är att det känns skönt att alltid ha något att lyssna på, för det finns radioprogram för alla smaker så ingen behöver känna sig ensam i de mest tystlåtna stunderna.

När jag valde föremål till detta tema var jag inte så kreativ, jag valde denna tratt-grammofon från 1900 och även fast detta inte var en radio så är det såhär en gammaldags radio ser ut i mitt huvud. På 1900-talet var radion en mycket viktig apparat, den kunde berätta en hel del för alla människor som ägde en radio. Det som gjorde radion så viktig på 1900-talet var allt krig som pågick, information om kriget, propaganda som spreds genom radio osv. Men eftersom det även var så svåra tider med mycket död och hemskheter var nog en tratt-grammofon det bästa man kunde äga, eftersom musik ger glädje till alla!

 

 

Handmålat virke anno 1813 i form av fästmöskrin. Dekorerat med ett livets träd och inrett med ytterligare små lådor i lådan och alla lådor kan öppnas och stängas och träder blommar året om, lådan ekar året om. Radion ekar året om. Radion är en låda.

 

När jag lyssnar på radion blir mitt huvud en låda och radiolådan öppnas och teleporteras in i min huvudlåda.

Och när den länkningen sker så öppnas en helt ny värld. Ett helt annat universum.

Det strömmar in i kroppen och sinnet projicerar bilder av orden som flyter in i öronen och radiovågorna blir vila.

Röster som susar i vågor genom luften och når mig med oanade budskap, allmänbildning, skratt och ro.

 

Där händer det. Jag trycker en metallspets in i min mobila telefon och pressar in små minilurar i öronen och får kontakt med någonting som jag omges av hela tiden. Tänk att radiovågorna har så mycket att berätta för mig.

 

Allra helst lyssnar jag på P1. Favoriterna just nu är Nordegren och Epstein, Public Service, På minuten och Spanarna. På sommaren är det såklart Sommar i P1 som avlyssnas så ofta som det går. Sedan är jag tokig i alla slags radioteatrar och övriga följetonger med noveller och litteratur.

 

Tack radio för att du finns. För att du är världens bästa låda.

Jag tänker mig dig radion som detta skrin.

Du har anor, du har stil, du har rymd, du har allt.

Det känns väldigt passande att du är just ett fästmöskrin i detta nu, ett som användes 1813 vid ett frieri.

Nu friar jag till dig radion.

Följ mig genom allt.

 

 

Denna lilla sockerdosa kan du fylla med det du
vill, något litet och fint som får plats.

Hemsyster Andersson föredrog socker när hon gick på hembesök hos familjerna.

Socker var en lyxvara då under andra världskriget i Sverige.

 Familjerna hon hälsade på hos hade
kanske inte råd med sockerlyxen. Kanske var det vad som behövdes för att
överhuvudtaget kunna dricka.

 Kaffesumpen återanvändes nämligen, för
kaffe var det ransonering på.



Greta Andersson, var det jobbigt att leva så?

Jag tänker mig hur du går från hus till hus.

Från fattig till rik, med händerna knutna i fickorna.

En hand med en svettig sockerdosa i, för kaffe är tryggt.

 

 

När jag tänkte på socker tänkte jag också på en ask. En kopparask med strö eller en pappersask med sockerbitar.

 

Lilly Wikströms ask är ingen klassisk sockerask, och vad hon använt den till egentligen är för mig okänt. Kanske har hon förvarat smycken där? Pärlemoörhängen och ringar med diamanter.

Eller alla tänder hon tappat sen hon var sju? Noga sparat och räknat för att hålla reda på det.

Kanske har hon där gömt sitt första kärleksbrev, eller ett minne från en avliden släkting.

 

Jag minns själv hur jag hade alla mina finaste småsaker i askar när jag var liten, och tanken på att Lilly kanske har gjort samma sak är sockersöt för mig!

(Sen är ju bara namnet Lilly sött!)

 

 

Den här lilla asken är söt, sockersöt till och med. Jag tror inte att någon är villig att argumentera emot det, asken har liksom allt som krävs för att det där viktiga första intrycket – den där allra första tanken – ska vara ”vilken söt ask”.

 

Guld, glas och rosa är tydligen en vinnande kombination när det kommer till sockersöthet, det får mig att tänka på rosa och fluffiga cupcakes med glittrigt strössel på, och den guldiga lilla noten som agerar stängningsmanick gör ju inte direkt asken mindre söt.

 

Så, sammanfattningsvis så tycker jag att denna ask är söt som socker.

 

Min naturhjärna har lite svårt att greppa en del av alla abstrakta grejer, typ som sockrets betydelse bortom det där vita joxet som ligger på kanelbullen. Jag ser disackariden sackaros, that’s it. Men de som inte har min trångsynta hjärna, de kan se så mycket mer. Sockret är något som är oskyldigt, det är rent men det är också en lockelse – för vem tusan vill inte smocka i sig ett par sockerbitar lite då och då. Lockelse åsido, sockret är något man vill bevara. Sockret är något man skulle vilja stänga in i en liten ask för all framtid, för att bevara det i sin helhet.

 

Den här asken, med den enligt mig mycket speciella benämningen nipperask, tillhörde Gerda Tigerström (vilket förresten är ett sjukt coolt efternamn). Gerda hade dock varken den abstrakta eller den konkreta varianten av socker i denna söta ask, den är nämligen till för att förvara smycken i och det var antagligen även det hon gjorde.

 

 

Sockersött kan innebära så himla mycket egentligen. Jag är sådär tråkig och sockerberoende att det första jag får upp i huvudet är just det, sockersöta sötsaker. Typ som kakor, i mängder.

Jag har aldrig varit någon som är bra på det praktiskta, utan håller mig gärna till teori då min hjärna kan hantera det dubbelt så bra. Men ändå har jag valt ett praktiskt projektarbete nu i trean, nämligen att göra en receptbok. Jag ska själv baka, fota och designa och i vecka 6 hoppas på att jag håller min egen receptbok i handen.

Det har varit mer jobb än vad jag tror, och jag har lärt mig väldigt mycket när det gäller just bakning. Tidigare har jag inte följt recept så noga och jag har alltid i för mycket vaniljsocker än vad som står. Nu har det dock varit tvärtom, jag vispar inte när det står blanda och jag är noga med tre matskedar istället för tre och en halv. Och det bästa av allt är att jag tycker det är kul, trots att det är praktiskt och att jag egentligen inte är så bra på det.

Jag har fått väldigt bra resultat, och insett hur dåligt det är för mitt sockerberoende, haha. Har bakat en hel del goda chokladbakelser som är alldeles sådär sockersöta och underbara! Denna kavel av trä vi ser på bilden är det Roger Alderstrand i Ytterhogdal som gett till Sörmlands Museum, och han har skänkt en hel del bakredskap till museet.

 

 

Socker är något vi människor behöver för att överleva, kanske inte i så stora mängder som vi konsumerar just nu, men det behövs. För mig är socker något speciellt som gör att jag blir gladare av någon anledning. Man känner en viss känsla som inte kan väckas av något annat än godis. Den där känslan då man sitter och tittar på en riktigt mysig film eller umgås med fina människor är något att äta som innehåller socker pricken över i:t. Sockret gör just det där tillfället till något extra speciellt. Man behöver egentligen inte vara i någon speciell situation för att äta något sött, för när man än äter något sött blir situationen, på ett magiskt sätt, speciell.

Godis är något som för mig är väldigt färgglatt och kopplat till glädje. Man känner alltid glädje medan man äter godis men kanske inte alltid efteråt. För mig är glädje något viktigt, något som man ska ta vara på och minnas. Glädje är inget som ska tas för givet för en dag då du inte känner någon glädje alls kan det vara bra att ha lite undanstoppat, lite "utifall-att-glädje" som kan göra en själv lycklig när som helst. En fin liten ask att förvara sin glädje i. Det var förmodligen det som Lily Wikström använde denna underbara och fina ask till, där hon förvarade saker som hon uppskattade i livet, saker som gav henne lycka år 1957...

 

Jag är egentligen en saltmänniska. 

Jag älskar chips, är 83% av min vakna tid sugen på pommes frites och extrasaltar nästan alltid maten. Godis inhandlas sällan på lördagarna och när jag är hungrig sitter jag oftare och drömmer om mat istället för tårtor.

Men de senaste året har min bakskickliga pojkvän öppnat mina ögon (och smaklökar) för efterrätternas och sötsakernas ljuva värld! Baka är ju kul och jag har insett att kakor, chokladkadtryffeltårta, fondanter och allt med smör och socker i är galet gott! 

I skrivande stund sprider sig en ljuvlig doft av drömmar i husen, en doft som jag kan tänka mig spreds någonstans i ett hem under sextiotalets början. En kaka i ugnen, bordet dukat och kakor vackert placerade på detta flätade fat. Barnbarn eller vänner kanske alldeles snart skulle komma över på fika. 

Jag hoppas verkligen att fatets tidigare ägare använde det så, jag hade i alla fall gärna serverat er mina drömmar på det!

 

 

Kameran som får plats i min handflata.

Jag fotograferar den med en kamera som dinglar i ett band på min mage och väger mjölkpaketet.

En liten, liten, liten souvenir som tillverkades 1957.

Om man köpte den så mindes man kanske att framkalla bilderna från sin egentliga, brukbara, kamera när man kom hem.

Och så öppnade nano-kameran liksom dörren till andra minnen.

 

Jo, jag tänker att även om pyttekameran faktiskt inte har ett fungerande objektiv så framkallar synen av den andra bilder än de som tryckts på faktisk materia.

Så minns man plötsligt alla ögonblick som man inte fotograferade under sin resa.

När man ramlade i en stentrappa, drack en sprakande läskedryck eller simmade bredvid en anemon.

 

Jag skulle egentligen inte vilja ge den här kameran epitetet söt.

Men eftersom att det angivna temat var sött så känner jag mig tvungen.

Vi kan väl säga såhär;

Storleken är bedårande söt.

Vad den här souveniren egentligen betyder för de resande är nog mer än sött.

Pyttekameran har ju fångat så mycket mer än en rulle och en summa pengar i souvenirbutiken.

Den har fångat livet.

 

Souvenirer kan vara gräsligt knäppa. Eller söta. Eller livsfångare.

Som ett bevis på att: jag gjorde det, jag var där.

Kameran användes under en utställning som museet hade med en samling souvenirer.

 

 

Youthhood önskar god fortsättning på 2013.

Vi återkommer med många fler tankar, reflektioner, berättelser, anekdoter, funderingar... och spännande föremål från Sörmlands museums föremålsarkiv! (ni missade väl inte NK-möblerna i senaste "På spåret"?)

 

21 januari kan ni läsa oss igen!

 

 

 

Det känns lite som ett spel, alla dessa profetior om världens undergång. Ett spel om vår överlevnad. Vi drar i spaken och får se vad som händer – kommer vi att överleva även denna spelomgång?

 

21 december, 1954.

 

21 december, 2012.

 

Tja, inom området ”världsapokalypser” så är tydligen den 21 december ett riktigt poppis datum.

 

En UFO-kult vid namn the Brotherhood of the Seven Rays hävdade att världen skulle möta sitt slut den 21 december 1954. Det var kultens ledare Dorothy Martin som påstod att hon fått ett meddelande om detta från den fiktiva planeten Clarion, meddelandet avslöjade att det innan gryningen denna tisdag skulle komma en gigantisk flod och världen skulle gå under.

 

Något som tydligen inte inträffade. För en fiktiv planet är tydligen inte en trovärdig källa.

 

Och sen var det dags igen, nu ska världen gå under samma datum – 58 år senare. En gammal kalender tar slut, vilket innebär att världen kommer att gå under. Låter ju rimligt, eller hur? När min kalender tar slut så köper jag en ny, 2012 blir till 2013. När mayaindianernas kalender tar slut påbörjar de en ny, baktun nummer 13 (= en stor årscykel på 1 872 000 dygn) ger plats för baktun nummer 14.

 

Och uppenbarligen, eftersom du läser detta inlägg, så inträffade inte den här världsapokalypsen heller. Vi överlevde!

 

Jag måste ju säga att efter alla dessa profetior om världens undergång så börjar pratet att kännas lite utdraget, som ett skämt man redan hört åtskilliga gånger.

 

Det är som att dra i en enarmad bandit och aldrig vinna, om världens undergång är spelautomatens vinst.

 

(Denna spelautomat beslag togs av polisen från en klubb i Eskilstuna då det förekom illegal bookmaking, jag har inte hört något huruvida den har kontroll över världens undergång.)

 

 

Fest och party, vi överlevde 2012 och undergången!

Det här måste ju firas med en superfest!

Vad behövs då för att fixa den perfekta feststämningen?

Först och främst några partysugna och taggade kompisar.

Musik, gärna ett helt band om det går att ordna,

och dans, dans är ju en självklarhet!

Sen kan ju riktigt god mat vara en idé.

Lite girlander kanske?

Glitter gör allt festligare.

Och glöm inte raketerna!

 

Hm, har jag missat något?

Ja! Familjen Alderstrands sugrör med inbyggda skedar förstås! Ingen fest utan dem, det vet ju alla!

 

Så, ha en riktigt, riktigt fin fest!!!

 

 

 

Så här står vi. Jag och min kära vän Rebecca Bäck.
Vi överlevde.

Ni synar oss i en rokokospegel från 1700-talets mitt som också överlevt, många
fler år än oss såklart.

Men alltså; överlevt den 21a december.

Jordens undergång.

Den vackra spegeln med inläggningar av blått glas fångade oss innan
undergången.

Den fångade Cecilia Af Klercker när den var i hennes ägo.



Jag undrar om hon poserade lika slappt som vi gjorde?



I vilket fall. Vi lever.

Snart kommer ett nytt undergångsdatum.

Vi överlever det också.



Faktum är att alla människor upplever undergången.

Flera gånger om i livet.

Hopplösheten, mörkret, fallhöjden, smärtan.



Pånyttföds.

Känner annat, andas ny luft.

Segrar sorgen, segrar slutet.

Rider vidare på den svarta vågen.

Surfar över ontet.



Kanske behöver vi bara påminna oss om ibland att allting faktiskt plötsligt kan
ta slut.

Är det därför datum på undergången förutspås så frekvent?

För att sätta ett litet potentiellt domedagsdatum för att mana fram tankar som:

Vad händer om allt faktiskt tar slut då?

Vad mycket meningslös skit jag gjort om livet ska ta slut här.

Nu måste jag göra allt jag velat, innan det händer!



Jag trodde inte på domen.

Det är så onödigt att rymma iväg med sådana tankar alldeles utan syfte.

Och se, vi står ju här, vi överlevde!

 

 

Om detta inlägg visas och ni läser detta så får vi hurra lite, eftersom vi faktiskt överlevde. Så hurra. Jorden gick alltså inte under. Och jag får ta studenten och får leva resten av mitt liv levande. 

 

Jag läser för tillfället en kurs som heter Expo, som går ut på att göra utställningar. Vi har under hösten hållit på med en utställning som passar detta tema utmärkt, nämligen ”Jordens undergång”. Vi har skrivit egna tidningsartiklar, gjort löpsedlar, designat bars och överlevnadskit, spelat in en ”videologg” och även utformat layout till tre olika pillerburkar.

 

Jag och en klasskompis har haft ansvaret för dessa pillerburkar. Vi valde att designa tre olika etiketter till tre olika ”pillerburkar”. Ja, självklart gjorde vi ju inga piller på riktigt, utan vi utformade layouten på etiketterna och satte fast på dem en tom tuggummiburk och la ner makaroner. Med själva idén var rolig att försöka utföra. ”Sista utvägen-piller” var en av dem, som då skulle ge dig en möjlighet till en sista utväg när jorden gick under. Som gjorde att du dog direkt, smärtfritt. Vi fick alltså försöka komma på allting själva, och det kändes lite knäppt att googla efter en massa giftiga medicinska termer som vi kunde skriva under ”ingredienser” på etiketten. Som var livsfarliga och gjorde att du dog.

 

”Livsfarligt att förtära” står det på etiketten på denna burk. Rödmärkt. Det var det som direkt fick mig att tänka på våra Sista utvägen-piller. Detta är dock navelpuder, som används till inget mindre än navelvård, vad nu det innebär. Det innehåller xebionol och jag tror det användes av barnmorskor. 

 

Om vårt påhittade piller fanns på riktigt, och om jorden faktiskt skulle ha gått under, så skulle jag nog använt det. Skulle du?

 

 

Om du läser detta nu, är du en av dem som överlevde 2012. Året då jorden gick under en gång varannan månad.
Om jag lever när detta publiceras är jag också en av dem.
Jag överlevde.
De första månaderna som jag knappt minns.
Den där svartsjukan och prestationsångesten som spökade i våras.
Den osammanhängande regniga sommaren då var dag flöt på som i ett töcken.
Jag överlevde dagar av gå och göm dig humör.
Överlevde dagar av galendans och tältcamping.
Överlevde museums-vandringar, shoppingturer, pretentiös film, urinvägsinfektion, spykavalkader, en vecka i Vänersborg, möten med främlingar, skolstart, tågförseningar, att krama en häst och att min bästa vän flyttade till Paris.
Jag har inte känt något behov alls att göra som Sara gör på bilden, klunka koncentrerad saltsyra. Det har nämligen överlag vart väl.

Ni slipper vara oroliga, när Sara öppnade flaskan upptäckte hon att den var tom. Raspen har fått det bruna ståndkärlet från Apoteket i Nyköping via förmedlaren Margareta Rosenlind. En gång i tiden var den fylld med just koncentrerad saltsyra.