Kameran som får plats i min handflata.

Jag fotograferar den med en kamera som dinglar i ett band på min mage och väger mjölkpaketet.

En liten, liten, liten souvenir som tillverkades 1957.

Om man köpte den så mindes man kanske att framkalla bilderna från sin egentliga, brukbara, kamera när man kom hem.

Och så öppnade nano-kameran liksom dörren till andra minnen.

Jo, jag tänker att även om pyttekameran faktiskt inte har ett fungerande objektiv så framkallar synen av den andra bilder än de som tryckts på faktisk materia.

Så minns man plötsligt alla ögonblick som man inte fotograferade under sin resa.

När man ramlade i en stentrappa, drack en sprakande läskedryck eller simmade bredvid en anemon.

Jag skulle egentligen inte vilja ge den här kameran epitetet söt.

Men eftersom att det angivna temat var sött så känner jag mig tvungen.

Vi kan väl säga såhär;

Storleken är bedårande söt.

Vad den här souveniren egentligen betyder för de resande är nog mer än sött.

Pyttekameran har ju fångat så mycket mer än en rulle och en summa pengar i souvenirbutiken.

Den har fångat livet.

Souvenirer kan vara gräsligt knäppa. Eller söta. Eller livsfångare.

Som ett bevis på att: jag gjorde det, jag var där.

Kameran användes under en utställning som museet hade med en samling souvenirer.