Den här lilla asken är söt, sockersöt till och med. Jag tror inte att någon är villig att argumentera emot det, asken har liksom allt som krävs för att det där viktiga första intrycket – den där allra första tanken – ska vara ”vilken söt ask”.

Guld, glas och rosa är tydligen en vinnande kombination när det kommer till sockersöthet, det får mig att tänka på rosa och fluffiga cupcakes med glittrigt strössel på, och den guldiga lilla noten som agerar stängningsmanick gör ju inte direkt asken mindre söt.

Så, sammanfattningsvis så tycker jag att denna ask är söt som socker.

Min naturhjärna har lite svårt att greppa en del av alla abstrakta grejer, typ som sockrets betydelse bortom det där vita joxet som ligger på kanelbullen. Jag ser disackariden sackaros, that’s it. Men de som inte har min trångsynta hjärna, de kan se så mycket mer. Sockret är något som är oskyldigt, det är rent men det är också en lockelse – för vem tusan vill inte smocka i sig ett par sockerbitar lite då och då. Lockelse åsido, sockret är något man vill bevara. Sockret är något man skulle vilja stänga in i en liten ask för all framtid, för att bevara det i sin helhet.

Den här asken, med den enligt mig mycket speciella benämningen nipperask, tillhörde Gerda Tigerström (vilket förresten är ett sjukt coolt efternamn). Gerda hade dock varken den abstrakta eller den konkreta varianten av socker i denna söta ask, den är nämligen till för att förvara smycken i och det var antagligen även det hon gjorde.