En sak som skrämmer mig otroligt mycket är porslinsdockor, deras isande blickar som bara stirrar ut en, dömer en inte för någonting utan bara är där, som en förstenad miniatyr av en liten flicka med blomsterprydda kläder, som ser så söt ut eller?

Är det bara jag som tycker att dockor kan verka levande? Denna flicka har till och med huggtänder som är redo att bita ihjäl mig.

I vilket fall som helst så gör jag en lång resa kort och det börjar med att jag fick en liten porslinsdocka i födelsedagspresent för jag så gärna velat ha en, för liksom vilken liten flicka vill inte ha en docka?

Jo, jag ville ju faktiskt ha en och det slutade med att hennes ansikte vart övermålat. Jag var livrädd för henne, jag gömde henne senare i min och min mors gemensamma garderob, vilket jag tyckte var skitsmart gjort, men en dag så stod hon där, som återuppväckt från det döda, på min bänk som ett spöke, jag menar det var jätteäckligt.

Blev dock konfronterad av min mor vem det var som hade gjort Michelles ansikte svart av nagelack – tjaa, inte var det jag i alla fall.


Matilda Thorén