Vi har alla våra små mörka hemligheter. Min alldeles egna mörka hemlighet är inte så mörk, utan mest gulbrun med svart man.

När jag var liten var jag nämligen en av den där värsta sortens små människor, en liten brud med tofsar, ständigt stalldammig tröja, bruna ridbyxor och stålhättade skor. (Skorna var inte till för att sparka folk i huvudet med, utan mer som skydd mot gigantiska hästhovar.)

Varje dag efter skolan åkte jag direkt till stallet, och slet som ett djur med mockning och sopning (det var där min städfobi föddes). Jag red min fina, fina ponny Rasmus, och sen min andra pålle vid namn Laurella. Jag tränade och tränade för att bli en skicklig ryttare, och när jag tittar tillbaka kan jag inte fatta hur jag orkade med allt det där. Men kärleken till hästarna var gigantisk.

Nu ligger mina gamla hästprylar som jag vårdade så ömt i en hylla i ett museums arkiv, och tur är väl det. Hästperioden var fin, men är väldigt mycket över. Fast mina minnen om vackra kvällar med barbackaridning och strandgalopper kommer nog alltid finnas kvar.