Om jag inte är helt fel ute kan ett starkt beroende räknas som en sjukdom, tänk typ drogberoende eller dataspelsberoende..? Jag antar att ett beroende av skräckfilm inte riktigt kan klassas som en sjukdom, om det inte är extremt, men nu förstår ni var jag är på väg va?

För mitt beroende ligger nämligen i skräckfilm, något som för många känns helt ofattbart, för varför skulle man vilja bli skrämd? Hm, ja varför kan jag inte riktigt svara på, men förmodligen på grund av adrenalinkicken. För det finns något visst med att sitta och spänna alla nerver i kroppen i ett mörkt rum för att sedan få utlopp för skräcken och bli riktigt jäkla rädd. Sen är det ju självklart otroligt underhållande att se alla kompisar skrämda till vanvett under filmens gång.



Och för att hämma beroendet kan jag bara tacka CSN-kortet som tillåter oss som har det att hyra filmer för inte mer än sju kronor styck. Underbart om ni frågar mig! Men det finns en hake. Det finns så otroligt många dåliga, och faktiskt rent usla skräckisar så det är nästan tragiskt. Men sen finns det självklart de där guldkornen som till exempel Dead Silence, SAW, Them, och The haunting in Conneticut. Alla dessa kan jag verkligen rekommendera, och den sista (The haunting in Conneticut) hade jag tänkt lägga upp en trailer till, men jag måste säga att filmen är galet mycket bättre än den verkar på trailern. KÄNSLIGA TITTARE VARNAS!
 


För att förklara, det är ett hundhalsband på bilden, men jag använde det eftersom jag tyckte det såg läskigt ut och påminde mig om ett tortyrredskap ur en SAW-film. Som tillägg är att ”spikarna” på halsbandet är ett vargskydd för hundarna, ganska ballt egentligen tycker jag ändå. Gjort av läder och järn och skänktes till Sörmlands Museums samlingar av A. H. Myhrman.