När kylan kommer så känns nästan allt hopplöst. I allfall för mig. Jag får lättare en negativ syn på allt när det börjar bli kallt ute. Ska jag någonstans känns det jobbigare att ta sig dit, inte för att det är längre än vad det brukar vara, utan för att det är kallt. Det är kämpigare att ta sig till skolan, trots att det bara är en tio minuters promenad, men mörkret och kylan sätter sig i vägen på något sätt.

Det har precis varit höstlov, och nu börjar skolan igen. Vid halv fem är det kolsvart ute, och det gör mig bara trött. Och större delen av det här året har jag tillbringat i sängen. Vilat, kollat på tv och chillat på internet.

På musset finns det en gammal säng med höga fina gavlar och krans till sänghimmel. Sängen är från 1840-talet, den har dock ingen madrass, men hade den haft det skulle det vara ännu mer lockande att bara slänga sig i den trots att den är så gammal. Det kan lätt kännas så efter en lång onsdags för- och eftermiddag.

Att sova kan vara det bästa sättet att överleva kylan. Det är varmt (om man har sängkläder och sånt) och man blir inte direkt trött av det. Så köp en godispåse, hyr en film, och chilla galet hemma i sängen.