Saker och ting anses ofta vara överskattade. Men vem är det egentligen upp till att bestämma vad som är det eller ej, ja överskattat alltså? Alla har vi ju olika relationer till olika saker. En sådan sak som många kanske tycker är lite väl överskattat måste väl ändå vara prydnadssaker, så som den här lilla ljushållaren i form av en tomte. 

Det finns så mycket som hurras och predikas och upplyfts mot höga skyar i uppskattning, och okej det kan tyckas löjligt och överskattat. Men själv tycker jag faktiskt att det är lite härligt och mysigt med just överskattade ting, just därför att så många på något vis har eller får en relation till vad som av någon anses överskattat.

Det som anses överskattat av en person kan ses som det bästa i en annans liv. Man ska aldrig undervärdera gamla tomtar och ting, de kan skänka ljus till många under årens lopp, just precis som denna lilla röda tomten här faktiskt har gjort, ända sedan år 1935 då den lilla gubben först såg dagens ljus i tillverkarens hand. Skatta mer!

I livet finns många milstolpar, att bli myndig är en av dem. I Sverige blir vi myndiga vid 18 år ålder vare sig vi är redo eller inte.

Som barn är vi ofta nöjda med det lilla, och den pirrande och lite stickande känslan i magen framkallas av de minsta ting. En piggelin kunde snabbt torka tårarna och när snoret rann ner för näsan så var man den sista att bry sig om det. Men kraven höjs snabbt och en snorig piggelin på 18 årsdagen räcker inte långt.

Vad mer förutom höjda krav på välbefinnande kännetecknar ålderns verkan på oss? Inte så mycket, men After Shave är banne mig ett bra tecken på att en pojke kliver in i rollen som ung man. After Shave, har alltid en stickande doft av mogenhet som skall påminna alla oss pojkar om att uppträda som män.

Bris for Men After Shave, heter flaskan på bilden. Rakvattnet i den tillverkades 1971 av Sunlight (nutida hotell, dåtida tvålfabrik) och är en av flera föremål i museets Sunlight-samling.

Jag stiger själv in i en ny epok då jag firar min 18 årsdag nu på Måndag 31/5. Det kanske firas med en liten piggelin.

Det är skrämmande hur tiden har kunnat smita förbi mig så fort. Jag minns den tiden då man var liten, hur högt man gungade, högre, högre, och högre. Den där kittlande, pirrande känslan i magen. Jag minns alla discon och alla världsliga problem man hade med alla kärleksbestyr på den tiden. Hur man ena veckan dejtade den ena killen, och hur man den nästa pussade på en ny.

Tänk vad enormt fort tiden går. Vad som då kändes som om livet skulle gå under och att vi alla skulle dö i pest och pina känns som en petitess i jämförelse med vilka problem som kretsar omkring närmandet av myndighetsdagen då man fyller arton. Tänk om man bara kunde spola tillbaka tiden till den där dagen då gungan for upp mot skyn, dammet som dammade, solen som gassade och skrattet som tjöt i magen av lycka. 

Men det är ju inte heller helt fel att växa upp och bli vuxen och myndig och sådant där. Nej det finns ju otroligt fina minnen att se fram emot. Som den dag man står framme vid altaret redo att taga sin käresta, den enda rätta. Då vill jag ha en minst lika fin klänning som denna från 1700-talet, buren av Ulrica Christina Löwen. Sen när den där dagen då jag fyller arton kommer, då hoppas jag på den där känslan som man får när man gungar riktigt högt under en klarblå himmel. Frihet.

 

En sak jag har märkt under de här månaderna jag har hunnit vara myndig är att pengarna bara försvinner! De finns liksom inte längre.

När man fyller myndig brukar man ofta få fina grejer, och ganska mycket cash om man har tur. Plånboken känns som en guldklimp och det är dags att upptäcka nya grejer. Som att.. gå på krogen. Dum idé dårå. Andra saker man måste prova är att handla saker på internet själv. Och då försvinner väl en hel del pengar. Frågan är ju om en 18-åring verkligen ska ha rättigheten att göra dessa grejer, det är ju ruinerande!

Den här plånboken är från 1700-talet, och när den skänktes till museet fanns det delar av växter i den. Frågan är ju varför? Den kanske inte användes som plånbok alls, eller så lade man ner blommor som doftar ljuvligt för att man ska påminnas av pengars värde. Jag hoppas på det andra, för det skulle vara jättegulligt.

Jag har en sak i mitt rum men jag vill inte ha den där. Men jag måste för att all min dyrbara tid inte ska få sväva bort i någon slags fysiskt inaktiv drömvärld.

Det är samtidigt tur att den finns för annars skulle jag sova bort mer tid än vad jag redan gör. Väckarklockor är som syskon, man kan bli väldigt trött på dem men man klarar sig inte utan dem.

Det värsta med min väckarklocka är att den har en förskräcklig ljudsignal. Ljudsignalen är så aggressiv att jag ibland kan vakna upp och tro att jag tjänstgör inom det militära. Klockan har följt med mig i ungefär fyra år nu och jag har valt att inte byta ut den, då den onekligen gör sitt jobb.

Klockan på bilden var den enda väckarklockan som fanns i museets samling och det har jag, personligen, full förståelse för.

Det blev väldigt mycket tänder på sistone, undrar om det är något slags tecken? Borde jag gå till tandis och kolla mina svaga tänder snart? Kanske är en bra idé, det är ju inte precis så att jag vill ha en sånhärn liggandes på mitt nattduksbord när jag vaknar varje morgon.

Jag antar att de flesta har haft den där jätteläskiga mardrömmen där tänderna ramlar ut. Speciellt framtänderna. En jätteviktig skönhetsgrej som inte så många tänker på varje dag, men som helt plötsligt känns jätteviktig när man råkar ut för hål och andra läskiga grejer. Bara gula tänder kan framkalla komplex, tro mig jag vet.

Så ta hand om tänderna gott folk, inte så fresh med löständer precis.

Egentligen säger väl bilden tillsammans med temat ganska mycket? Jag vill inte ha en två meter hög plasthäst i mitt rum! Inte för att jag egentligen inte gillar hästar, fast det gör jag ju egentligen också, men fatta vad mycket onödig plats den skulle ta!

Hästar är enligt mig lite för oförutsägbara för att jag skulle kunna må bra av att vistas nära dem. För alla har väl hört att man inte ska stå bakom en häst för att det då finns en möjlighet att den sparkar bakut. Hmm jag håller mig till katter tror jag, de gör inte så mycket förutom att ligga och chilla och äta. Hästen på bilden användes i alla fall i en av Sörmlands Museums utställningar, men mycket mer än så vet jag faktiskt inte om den...

Men självklart har jag ju en annan anledning att ha lite småfobi för hästar. Det är faktiskt så att jag gått på ridskola ett antal år och självklart fanns det också en anledning att jag slutade. På den årliga ridavslutning på vad som då blev mitt sista år skulle vi rida utklädda som spöken. Problemet var bara när vi inledde sista varvet då mitt skynke vände sig bak-och-fram vilket resulterade till att jag inte såg någonting och att hästen då kände att jag blev rädd. Och här kommer det oförutsägbara in, då hästen började skena medan jag inte såg ett dugg. Som tur var lyckades jag hålla mig kvar utan att skadas, men psykiskt blev jag vilket då lett till att jag idag är rädd för hästar…

Som sagt, katter passar nog mig bättre…

Vad vill man inte ha i sitt rum? De två mest logiska sakerna borde väl vara grejer som är helt onödiga, som till exempel en traktor, tror inte den skulle fylla någon funktion i mitt rum. Och den andra är nånting läskigt, vilket inte ens behöver en förklaring.

Någonting som alltid skrämt upp mig mycket är att ha porträtt av folk som tavlor. Det är bara obehagligt, känns som om man alltid har någon som kollar på en.

Precis som den här tavlan. Den är för det första svartvit, vilket gör så att mannen på bilden ser ännu mera läskig ut. Sen att mannen också bara stirrar ut på ingenting gör så att det automatiskt känns att han stirrar på mig.

Nu vet jag ioförsig ingenting om mannen på bilden, det enda jag vet är att tavlan kommer från försäkringskassan. Vem vet, han kanske var en riktigt schysst snubbe och inte alls läskig.

Ja, det är tema snuskigt. Ja, jag valde ett par brudhandskar. Ja, det finns en koppling, men den är långsökt.

Ett par brudhandskar i vitt skinn med insatta bruna bitar och röda kanter. De är broderade med rött och grönt silke och inte snuskiga någonstans. Men när jag är ordet snuskigt så tänker jag alltid på att det finns människor som är snuskigt rika, eller onödigt rika. De människorna kan jag avsky samtidigt som jag kan fascineras av hur orättvist och ojämnt fördelat saker och ting är.

Har man inte fötts rik så kan man alltid försöka gifta sig rik. Kanske ett par brudhandskar i vitt skinn inte vore så pjåkigt ändå!

Det är många människor som är så otroligt känsliga mot olika sorters snusk. Folk mår dåligt eller blir äcklade av lite damm på byrån eller en matfläck på köksbänken. Men det finns faktiskt saker som vi gör för att vi tycker det är fint och häftigt, och då glömmer vi kanske bort att det är lite snuskigt.

Jag tänker på sparade tänder. När min gammelmormor gick bort fann vi ett halsband där hon hade förvarat min mormors första tappade tand. Hur fint är inte det? Den där lilla lilla tanden som ser ut som ungefär som en bit pärlsocker. Men hur snuskigt är det inte? Okej nu har den där lilla tanden förvarats där hur länge som helst och är nog helt ofarlig. Men ändå.



Här är en gammal tand. Det är det enda jag vet. Och att det inte är en människotand, men ganska lik faktiskt. Jag tror den kan tillhöra ett litet skogsdjur som en hare eller något.

När jag gick i sjuan drog jag ut alla mina innersta kindtänder, det var mjölktänder som hade klämts fast som inte hade någon chans att ramla ut, som de egentligen borde gjort år innan. De var i så pass dåligt skick att de nästan var helt ihåliga. Det var stora hål som gjorde att tanden bara bestod av ett tomt skal och en rot. De här tänderna har jag kvar i en liten ask hemma för att bli påmind om att aldrig slarva med tandborstandet. Asken är en liten genomskinlig sak och när man öppnar den luktar det förbannat illa, DET är snusikgt! Varför sparar vi kroppsdelar egentligen? Det är ju inte så att vi samlar våra naglar i små askar precis. Eller?

Den här lådan är typexemplet på någonting som är svinäckligt, supersnuskigt, ja helt avskyvärt, men ändå väldigt bra. Ser du vad det är, eller ser du bara massa äckliga bitar med målat blod på?

Det här är en "sår-låda". I den ligger det hur många olika lappar som helst som föreställer olika sår. Nej, den här lådan är inte en före detta psykopats efterlämningar, utan faktiskt väldigt användbar. Den här har använts på en sjuksköterskeskola, och den är helt enkelt till för att lära sjusköterskor hur olika sår ser ut. Snuskigt, men rackarns bra.

Hellre en låda full med sår än som i förritiden när man skar i döda människor!

Sur, klumpig, och bläig. Jag har antagligen haft en dålig start med mjölken. Under en stor del av min skoltid har jag prompt vägrat att dricka den mjölk som skolan serverat. Jag tyckte att den var för varm och att den hade tagit smak av kartongen den var paketerad i. Det är först nu när jag blivit äldre som jag faktiskt har börjat gilla mjölk, även om jag är supernoga med ”bäst före datum”.

Den måste vara väl kyld och super fräsch. Jag kan till och med öppna en ny kartong även om det finns en halvfull kartong som öppnades dagen innan. Sådan är jag, jag tycker att mjölkprodukter är lite snuskiga, och avstår gärna från dem. Fast hade någon bjudit mig på lite grädde från den här supergulliga gräddflaskan från 50-talet, då hade jag nog inte tackat nej! Åtminståne inte till själva flaskan.

En text är aldrig likadan för olika mottagare. Det är vad jag tror. Vissa finner dolda budskap, andra inte.

Det svenska klädmärket Cheap Monday är känt för att haft dolda djävulsbudskap i sina kläder. Även deras dödskallelogotyp, har ett uppochnervänt kors i pannan. Detta skapade stor debatt för några år sedan.

Med viljan av att skapa debatt och lite PR till Sörmlands museum så bestämde jag mig för att gå på jakt efter dolda budskap bland alla saker på Sörmlands museum. Jag hittade ett så kallat brudskrin. Locket är prytt med ett målat motiv av ett kärlekspar i skogsmiljö. Till höger om paret kommer en man gåendes, han håller i något slags vapenliknande föremål vars form påminner om en gigantisk sax. Från föremål i hans händer skjuter sig en ormtungsliknande stråle fram. Denna stråle är röd och ser därför mycket oroväckande ut.

Motivet visar något som mycket väl skulle kunna vara en tolkning av ett svartsjukescenario, ett triangeldrama. Men vad har ett sådant motiv på ett brudskrin att göra? Fast kanske är det bara jag som tolkar motivet på detta vis. Kanske har jag min fantasi pressat fram detta budskap. Kanske är mannen till höger en godhjärtad man, kanske är den röda strålen från hans föremål en kärleksstråle. För visst symboliserar färgen röd likväl fara som kärlek.

Vi har alla en liten låda, eller ett litet ställe där vi förvarar våra hemliga prylar. Jag kan slå vad om att de flesta har ett litet kassaskåp hemma, eller en liten plånbok som ligger gömd någonstans i huset som innehåller saker som vi vill dölja och som vi vill ha för oss själva.

Jag har minnen från när jag var liten, då hade jag ett kassaskåp där jag la allt av värde som jag ägde. Till exempel tänder som jag hade tappat, som jag snodde tillbaka från ”tandfen” och la i en liten låda längst in i kassaskåpet. Tänder, kanske inte så mycket av värde egentligen, men det var ju tufft att kunna skryta för kompisarna om hur många tänder man hade tappat.  Jag hade även halsband och andra dyrbara saker som jag hade fått. Jag tyckte att det var skönt att ha ett ställe där man kunde lägga saker som ingen annan kom åt, där mina grejer fick vara ifred.

Den här lilla lådan med en tok grym elefant på är gjord av flera olika träslag. I lådan finns det två lådor, som är perfekta att gömma hemliga prylar på. Den här lådan är en hemliga-prylar-döljar-låda.

I vissa fall kan jag inte få nog av hemligheter. Det är hur kul som helst att ha en hemlighet som man döljer för hela världen tillsammans med en kompis. Men att själv inte få  ta del av en hemlighet som "alla andra" vet om kan kännas förjävligt.

So, what's your story? Så brukar jag tänka varje gång jag ser ett porträtt med en avbildad homo sapiens. Det gjorde jag även när min blick gled över det porträtt ni ser här på bilden. För visst undrar man? Vad är ditt öde och varför? Tavlan är ett porträtt målat av överstelöjtnant Olof Johan Södermark. Kvinnan som porträttet ska föreställa hette Maria Charlotta Herrström och var gift med brukspatron Anders Herrström.

Tavlor har en mystisk aura kring sig. En aura av en historia som hamnat i glömska eller aldrig förståtts annars än av konstnären själv. Ett porträtt är mer än en bild och ett kort. Det uttrycker och gömmer så mycket mera. Genom att se på ett porträtt ser man den människa som konstnären avbildat genom konstnärens egna ögon och inte genom kameralinsens skarpa pixlar. Vi vet inte allt som håller sig dolt under ytan på en oljeduks täta vävnad, vi ser inte historien om vilka felsteg som har tagits längs med vägen.

Din mamma vet om du mår dåligt, dina kompisar vet direkt om du har en hemlighet. Säger du till chefen att du träffade Lasse Berghagen på bussen och därför är försenad till mötet förstår han säkert att så inte är fallet. Men en som verkligen lyckats med att dölja något för många andra måste väl ändå vara Mona Lisa, Da vinci's lilla porträtt, ni vet? Hon ler ler och ler. Och sen då? Ja hon smilar vidare. Det finns inget som kan dölja saker så bra som ett porträtt. Man kan aldrig veta vad den personen tänkte på i just den sekunden han eller hon avbildades och vad dess uttryck vill säga. Man kan bara gissa, dold symbolik och gömda gåtor lurar i många historiska mästerverk, de fängslar oss, får oss att vilja veta mer. De förstummar oss, bjuder in oss, visar oss en hel värld. Men samtidigt göms där något. Något som aldrig kommer att bli funnet varken av dig eller mig. Det dolda förblir dolt.

Finns det någonting mer hemlighetsfullt än ett lås eller nyckelhål som saknar nyckel? Förmodligen ja, men nycklar är lite magiska på det sättet att det måste finnas hur många miljarder nycklar i världen som helst, och alla är olika och går till olika lås… Eller? Alltså jag har funderat över det här. Hur många kombinationer kan det finnas? Borde det inte kunna finnas en nyckel kanske till ett cykellås i Indonesien som skulle kunna fungera till mitt skolskåp, hypotetiskt sett? Men visst är det fantastiskt om man glömmer den tanken och tänker hur många dolda saker som är förseglade med lås för att endast några få ska ha tillgång till det…

Den då största hemligheten av alla. Så stor att alla nycklar i världen aldrig kommer räcka till för att fullborda din kunskap om den. Någonting varje av ca sju miljarder människor har en personlig del av som aldrig är exakt lik det någon annan har. Jag pratar ju självklart om det mest underbara och vackraste som finns, den perfekta klyschan – Kärlek! För att hitta nyckeln till någons hjärta finns ingen precis nyckel då allas nycklar omformas samtidigt som vår personliga utveckling.

Nyckeln på bilden är i alla fall en så kallad kammarherresnyckel, så förmodligen var det en nyckel som tillhörde en kammarherre (vild gissning!), men undrar vad som finns bakom nyckeln, eller rättare sagt, vad som finns bakom det lås nyckeln skyddar… ja jag kan bara spekulera men formerna får mina tankar att glida iväg till Nyköpings Gästabud och den klassiska nyköpingsnyckeln. Just den här nyckeln ägdes i alla fall av Anna Lovisa Charlotta Sparre som då kanske var kammarherre, eller vad vet jag…

Dolt är veckans tema, ett ganska brett och finurligt tema. När jag tänker på just ordet dolt dyker en massa saker upp i mitt huvud. Mest dolda avsikter och sådär, dolda tankar och dolda känslor. Men sen kommer också kurragömma upp i huvudet, och den underbara leken tänkte jag prata lite med er om.

Är inte kurragömma egentligen världens tråkigaste lek? Alla har lekt kurragömma någon gång i sitt liv och det måste vara en sjukt gammal lek. Men egentligen är det ju svintråkigt. Hur kul är det att sitta gömd på samma ställe och vara knäpptyst tills någon hittar en? Jag blev alltid kissnödig och var tvungen att ge upp när jag var liten, inte superkul.

På temat dolt vill jag mest säga att 1) kurragömma är en överskattad lek, och 2) att det skulle vara super-roligt att vara en liten pyssling och kunna gömma sig i den här superfina skåpet från 1600-talet.

Jag städade häromdagen, och ni kan bara ana vad som kan dyka upp efter en storstädning (eller när man bara drar upp persiennerna). Det kan vara saker som man har letat efter jättemycket, eller saker som man helt har glömt bort att de existerar!

Som mitt drömlexikon. Jag har ett drömlexikon som jag älskar, så fort jag har haft en riktigt konstig dröm så nappar jag mitt drömlexikon och tyder den. Jag har fått veta mycket om mina dolda känslor genom detta. Inte för att allt som står i mitt drömlexikon behöver vara sant, men vem vet?

I alla fall, vart hittade jag mitt försvunna lexikon då? Jo, under soffan. Tillsammans med julklappen från min pojkvän. Det var som julafton igen!



Här är en flådig soffa med blommigt mönster som lämnades in till museet för ca 40 år sedan. Den har en sån där perfekt glipa under sig där bara saker älskar att ligga dolda i. Speciellt när man behöver dem!

Detta är väl en ganska schysst grej att ha om man är en sådan som lagar riktig mat. Man kan ju överleva med bara en micro också har jag märkt. Men själv föredrar jag spisen, och ugnen.

Spisar är ju ganska värda! Tänk på alla enkla maträtter man kan laga! Typ, hamburgare. Men det värsta med en spis är ju att den tar upp plats. Om man skulle ha en spis som på bilden, som de flesta har, så behöver man ju lite plats. Det kan ju vara lite jobbigt för oss som har världens minsta kök, om man nu ska kalla det kök, som jag och min sambo har.

Men iallafall, en spis är mycket värdare än en micro! Skaffa en spis om du inte har den, det är ganska tråkigt att värma färdigrätter i längden, det är en sak som jag faktiskt vet. Investera en spis och enjoy.

En spis, vad har ungdomar för relation till spisar? I många fall ingen alls. Och om de har det så är den förmodligen varken frivillig eller stabil.

Jag är själv ingen stjärna i köket, men jag har vunnit en kocktävling en gång. Hur det gick till förblir ett mysterium. Jag är som en konstnär i köket, har stor ambition, kladdar mycket och städar lite.

Det är väldigt hög skaderisk i köket. Varje matlagningstillfälle är en risk. Lyckas jag hålla mig undan från att bränna mig på spisen, så bränner den mig indirekt när jag bränner mig på den förbaskade maten. Spis och kris rimmar, och för mig är inte det en slump. Det är inte så att jag inte gillar att laga mat, för det gör jag, tror jag. Det är nog så att jag och spisen har fått en dålig start, vi får börja om på nytt, när jag blivit lite äldre...

Seniorbloggen har också spisen som tema denna vecka. Utan att vilja verka fördomsfull så tror och hoppas jag att seniorerna har en finare samt stabilare relation till spisar.