Det är skrämmande hur tiden har kunnat smita förbi mig så fort. Jag minns den tiden då man var liten, hur högt man gungade, högre, högre, och högre. Den där kittlande, pirrande känslan i magen. Jag minns alla discon och alla världsliga problem man hade med alla kärleksbestyr på den tiden. Hur man ena veckan dejtade den ena killen, och hur man den nästa pussade på en ny.

Tänk vad enormt fort tiden går. Vad som då kändes som om livet skulle gå under och att vi alla skulle dö i pest och pina känns som en petitess i jämförelse med vilka problem som kretsar omkring närmandet av myndighetsdagen då man fyller arton. Tänk om man bara kunde spola tillbaka tiden till den där dagen då gungan for upp mot skyn, dammet som dammade, solen som gassade och skrattet som tjöt i magen av lycka. 

Men det är ju inte heller helt fel att växa upp och bli vuxen och myndig och sådant där. Nej det finns ju otroligt fina minnen att se fram emot. Som den dag man står framme vid altaret redo att taga sin käresta, den enda rätta. Då vill jag ha en minst lika fin klänning som denna från 1700-talet, buren av Ulrica Christina Löwen. Sen när den där dagen då jag fyller arton kommer, då hoppas jag på den där känslan som man får när man gungar riktigt högt under en klarblå himmel. Frihet.