För hundra år sedan var det inte direkt normalt att duscha varje dag, schampo var inte någonting man skulle ta med sig till en öde ö och deodorant var nog mångas dröm, men ännu inte en miljardindustri. Nutidens extrema besatthet av att ständigt vara fräsch som en nyponros är inte alltför gammal.

Jo, under bland annat 1800-talets romantik var parfym en besatthet på många av de europeiska hoven, men fortfarande går ryktena om att det var med en fruktansvärd stank som omgav societeten, illa dolt av lite jasmindoft.

Så hur kommer det sig att vi nu idag är så besatta av att få bort precis allt smuts från våra kroppar, hur gick det till när svett blev synonymt med arsenik och hur blev balsam närmast en mänsklig rättighet?

Vi har till och med gått så långt att vi har låtit djurschampo och djurhygienartiklar bli en helt normal grej, och i varje sann hästflickas ryktlåda (take it from someone who knows, denna hästschampoflaska som nu står i magasinet har en gång tillhört mig och min första häst Rasmus).

Visst tycker jag att alla ska vara någorlunda fräscha och inte lukta illa, men har vi inte gått lite för långt i vår jakt på fräschör?