Man pratar ganska ofta om folks egna "ljus i mörkret". Det kan egentligen vara vad som helst som gör en glad, typ kläder, polkagrisar eller elektriska lampor.

Ljus i mörker (vad jag har förstått är detta mörker helt enkelt livet, känns sådär positivt) är väldigt fina. Egentligen borde man skriva en bok om det.

Men vi på youthhood skriver blogginlägg istället! Ett av mina, relativt många, ljus i den kompakta dimman som utgör en tonårings ångestfyllda liv på 2000-talet, är musik. Och fina små saker.

Därför blev jag glad när jag hittade det här fina lilla miniatyrpianot från 1950. Det har säkert varit någons lilla gnista en gång, och vad passar då bättre än att det blir en symbol för min?