Jag känner hur jag med åren börjar tvivla mer. Jag blir allt mer skeptisk till nya fenomen. Börjar jag bli trångsynt?

Som liten trodde jag på tomten, påskharen och tandfen. Dessa mytomspunna figurer förändrades sakta men säkert. Då jag med åren fick tillgång till mitt förstånd och inte lät mig luras av vuxna. Som det barn jag var så märkte jag hur dessa figurer förvandlades till obehagligt verkliga karaktärer.

Tomten blev en figur som kom en dag om året. Han kom alltid när hela släkten hade samlats inför Julen. Han kom alltid när en manlig släkting skulle köpa tidningen. Han pratade lite otydligt, lukta lite speciellt och tycktes ha nedsatt balanssinne. Tomten blev en figur med ganska dåliga egenskaper. Men det gjorde inget då hans bästa egenskap alltid kvarstod: vänligheten.

Jag skulle vilja påstå att tomten dog helt för mig då jag själv för första gången fick ta på mig den röda kostymen och det vita skägget. Jag blev den första att nyktert skildra allas vår tomte.

Påskharen var för mig en figur jag bara såg en gång och det var i samband med skolan. Denna skildring av påskharen var så dålig att jag inte ens ville tro att han fanns på riktigt. En kanin som delar ut ägg? Det är bara allmänt läskigt. Den som kommit på detta påhitt, för det är vad det är, kan inte ha varit vid sina sinnens fulla bruk.

Tandfen gav mig pengar mot tänder. Med en sådan bra uppgörelse så gav jag tusan i om hon fanns eller inte. Så länge pengarna kom när de skulle så var jag nöjd. Jag såg henne aldrig och det är jag glad för.

Att jag nu för tiden tvivlar på ovetenskapliga ting är kanske inte så konstigt. Jag vill påstå att jag har utvecklats. Men samtidigt stänger jag sakta men säkert min förmåga att vilja tro på tvivelaktiga saker. Just för att de anses tveksamma. Jag bildar sakta men säkert min egen syn på livet och skapar för säkerhets skull förutfattade meningar om saker jag inte vet något om.

Nog har småbarn mycket att lära från oss. Nog har de mycket att påminna oss om.