Våren närmar sig och då brukar kroppen producera så kallade vårkänslor. Känslor som ofta är positivt laddade och strakt knutna till sol, utomhusvistelse och asfaltslukt.

Jag har bara ägt en kikare i mitt liv, som jag fick en gång när jag fyllde år. En tid då det som hörde till det allra viktigaste, var ens egen födelsedag. Hur som helst så gick kikaren sönder ganska snabbt, och jag har inte kikat så mycket i kikare sedan dess. Därför blev jag positivt överraskad när jag hittade en kikare bland samlingarna.

Den här kikaren har ägds av en kvinna från Oxelösund. Hon fick den när hon var fem år. De vuxna hade kikare och då skulle hon också ha. Hennes pappa var jaktvårdare och han spanade ofta efter fågel och fartyg. Hon ville göra allt som hennes pappa gjorde, därför fick hon denna kikare.

Hennes kikare gick i alla fall inte sönder, utan den ligger hel och ren i säkert förvar. Vart min trasiga kikare befinner sig idag är svårt att säga. Men jag tänker på den ibland, när våren sakta vinner över vintern.