Ni kommer lära er så mycket nytt under er tid på Youthhood. Ni kommer bekanta er med människor som inte lever, kanske få inblick i en ung flickas privata känslor, eller förundra er över de fantastiska klädsamlingarna och bara vilja ta med allting hem.

Därför, till detta framtida arbete, vill jag ge lite tips.

· Ta inte med saker hem. Det kommer bli ett ramaskri och du kommer troligen bli av med jobbet, inte alls en god idé.

· Ta dig tid i samlingarna, och tid att skriva! Det kan ibland kännas väldigt tungt att ha det där lilla extra man behöver göra utöver allt skolarbete som kommer i svallvågor. Försök ändå att verkligen ta dig tid till att skriva blogginlägget och göra det med inlevelse. Det är inte alltid lätt att ha inspirationen, men det är du som valt detta för att du tycker det är roligt. Glöm inte det!

· Våga satsa lite. Välj bara ett föremål ibland utan eftertanke och fundera ut en koppling till temat när du kommer hem. Det kan bli riktigt kul!

· Ät de goda mackorna du får.  Med lite fika i magen orkar man vad som helst, och det finns där för dig på Raspens köksbord. Inget Nej-tack-det-är-bra här inte!

· Ha så himla kul nu när du har den här chansen. Ja för här är den. Ditt sista år på gymnasiet, eller dina två sista. Det är tiden du kommer få vara på youthhood så se till att ha det superkul. Det är kanske världens skönaste, bästa extrajobb och det kommer inte komma tillbaka!

· Använd museicykeln. Det är en fantastisk liten cykel det där med stora fartmöjligheter i långkorridorerna. Säger bara en sak: Akta föremålen. Åk cykeln med försiktighet – men prova den! (Inte för att jag stött i något föremål, men det är nog lätt hänt)

Hoppas tipsen vart dugliga och att du kommer ha det lika bra som jag haft det under dessa 1,5 år!

Kram,

Sara

Hej framtida bloggare och kollegor!

Hoppas ni haft en bra sommar och förberett er för det helvete som är framför er! Nej, nu skämtar jag bara lite. Lite tips då, här är en liten lista:

- Glöm aldrig mobilen i rockarna, det blir jobbigt att gå tillbaka

- Kom alltid hungrig, för mellanmålet är underbart!

- Gå alltid från jobbet med ett leende på läpparna (den enklaste)

- Ha alltid en idé om vad du vill ha för tema, de andra kanske har idétorka

- Leta alltid efter något som inte är uppenbart till temat, förutom de gångerna du inte har någon aning om vad du ska ta för något

- Skriv inläggen då du känner att du har tid, stressar du så blir det inte bra

Det var några tips, men det allra viktigaste av de alla var det näst sista. Att leta efter nya föremål gör det hela mycket roligare då det finns överraskningar runt varje hörn - bara man letar bakom varje hörn. Om du tänker att du ska ta en stol, ta då en rolig stol. Ta den så kallade "stolen på bilden" som ett exempel, jag trodde det var en pall, men det var det icke! Det är nämligen ett sybord vilket var en rolig överraskning! Så till temat sittplatser hade jag skrivit om ett sybord, vilket uppenbarligen inte är en pall!

Ja, välkommen in. In de stora salarna fyllda med saker och in i blogg-gänget (ofta fyllda med fika)! Nu är det er tur att ta på er bloggar-strumporna. Er tur att vandra korridorerna fram på jakt efter ett spännande föremål ni kan binda till veckans tema. Er tur att gå på skattjakt.

För skattjakt tycker jag verkligen att ni ska gå på. Under mitt sista besök på Youthhood bestämde jag mig för att bara fota gömda saker. Saker som inget givit uppmärksamhet på länge. Som de här strumporna till exempel. I en låda gömde de sig, en gång i en svunnen sekelskiftesvärld burna av Cecilia af Klercker men nu gömda i en låda. Se de här föremålen och ge dem den uppmärksamhet de förtjänar!

Så mitt tips till er nya bloggare är att leta och gräva i museets lådor och vrår, skatter finns där man minst anar det! Ha så roligt!

Hej våra fina nya bloggare.

Det är meningen att jag ska tipsa och i ärlighetens namn är jag en galet bra tipsare, jag är liksom tipset självt i kroppslig skepnad!

Ni är grymt välkomna och jag slussar in er med dessa visdomsord:

Ni är med i youthhood för att ha kul, för att upptäcka saker om er själva och om er omvärld som ni inte trodde kunde rymmas i era kroppshöljen.

Ni är med i youthhood för att ni ska kunna hitta konstiga saker som ni inte hade en aning om ens fanns. Till exempel en burk lutflingor som Alma Fast skänkte år 1974 under rubriceringen textil och skovård, även klassifikation 2: tvätt. Och bara tänka: AAAAAH, vad är ens det häääär? Jag känner mig såååå ung!!!! Wohoooooo!! Undrar vad vi kommer att lämna för spår efter oss??? Hjälp mitt liv är inte evigt!!

Jag ser fram emot mysiga fikastunder, inspirerande samtal, roliga upptäckter och ja:

en ny era av youthhood börjar snart. Vi ses!

Jag var sällan nervös eller spänd i början. Nog för att vi som jobbar tillsammans inte kände varandra och att man hade lite personlig press på sig att skriva så det låter intressant, men det var aldrig jobbigt att ta sig hit och komma på veckans tema. Jag tror det beror lite på att jag är duktig på att formulera mig och alltid har haft lätt för att skriva, det är lite utav min trygghet. Och jag höll ganska hårt i den från början, tror jag. Vilket jag inte ens skulle ha behövt, på grund av att det inte är jobbigt eller svårt. Det är verkligen inte det. Så ni som ska börja blogga här istället för mig i höst, om ni är nervösa, andas ut! Det är verkligen inte jobbigt.

Mitt tips till er är att vara så fantasifulla som möjligt, ha ett öppet sinne och tolka föremålen på vilket sätt som helst! Jag drar ofta personliga paralleller vilket jag tycker är lättast, och så fort man hittat ”sin grej”, så är det verkligen hur roligt som helst att skriva dessa inlägg. Ibland behöver man pressa hjärnkontoret lite för att få fram några rader, men de flesta gånger går det som på räls. Ni kommer hitta ”er grej” ni också, och även om det tar tid så se till att ha kul på vägen.

Detta är en lärobok från 1942. Hermods språkkurs, Tyska språket II. Och Youthhood är inte alls som skolan. Det är inte som att sitta hemma med glosor från språklektionerna eller som att sitta och behöva skriva en uppsats till morgondagens inlämning. Det är roligt att skriva och jag hoppas inte att någon av får känslan av att det är jobbigt och tidskrävande.

Det finns inget bra eller dåligt eller rätt eller fel, och det är det som är så positivt med Youthood – det finns inget facit! Allt du skriver ner fungerar hur bra som helst på bloggen. Ha ingen press på dig själv, ingen annan här har det!

Hejhopp, här kommer mitt bästa tips till de nya bloggarna!

För att gå rakt på sak; hitta guldkornen!

Det finns så otroligt många föremål inne i föremålsarkivet och ibland kan det vara svårt att filtrera bort sådant som du inte anser passar till veckans tema. Eller åt andra hållet, det kan vara svårt att filtrera bort sådant som passar för bra till temat. Att välja en blå klänning till temat blått kan ju, ur min syn, vara lite tråkigt och förutsägbart men att välja en tavla på en kung kan ju vara lite mer idérikt, hans blod sägs ju vara blått och allt men färgen blå kan inte uppfattas med något av dina sinnen.

Den ovanstående paragrafen beskriver väl mer om hur jag tycker man kan vara lite rolig och varierande i sina val av föremål (visserligen har man alla dagar då man väljer närmaste blå klänning) och inte så mycket om dem där guldkornen. För det är guldkornen det handlar om. Det är guldkornen som är tipset. Att hitta dem där dolda skatterna (ej bokstavliga skatter) är en härlig känsla och är värt den tid det kan ta att hitta dem.

Den här tysktillverkade papperskniven (som det ironiskt nog står ”London” på) är vad jag skulle beskriva som ett guldkorn. Den är liten och söt, väl bevarad och vackert dekorerad. Den är något som kanske inte först skulle fångat din blick men som efteråt gör dig så glad att du fann den.

Leta mellan hyllorna, titta bakom den första raden och dra ut lådorna. Skattjakten började så fort fikastunden var över, så sätt igång och leta!

En artonhundratalets linkäpp får stå monument för vitsen, det skojiga, det underbara med youthhood.

För inte bara är youthhood en spira av rött, gult, grönt, vitt och grått. Med en krona, mönster i relief med hjärtan och trianglar och dylikt.

Youthhood är berättelser om ungas tillvaro i relation till sin egen livshistoria och till den mycket större, sörmländska och slutligen, världshistorien. Youthhood är spekulationerna om framtiden, ilskan över samtiden, existentiellt och emotionellt berikande tänkande blänkande.

Sedan är det ju så förbannat kul att ta sparkcykeln med flak genom de hundrameterslånga gångarna i supersnabb fart och bara njuta av livet iklädd vit rock. Ömsom nervös över att råka krascha in i föremålen, omsöm kickad av leken.

Jag har jobbat på Youthhood sedan hösten 2011. Det är en himla lång tid när jag tänker efter, men tiden går snabbt när man har kul, eller hur? Jag har nästan aldrig tänkt på det här jobbet som ett jobb egentligen. Nog för att vi har bestämda tider då vi träffas och att ett lönebesked kommer i slutet av varje månad, men det känns ändå inte som ett jobb. Och det tror jag beror på att det är så lätt på något sätt, så socialt och trevligt. Det är inte jobbigt och jag tycker inte det är tidskrävande, och jag känner mig sällan stressad på grund av det, till skillnad från skolan och mitt andra jobb som timvikarie.

Här träffas man och umgås med människor i samma ålder, man diskuterar vad man ska skriva om, fikar, skrattar och sedan fotar vi innan vi åker hem och skriver. Detta är mitt intresse, det är någonting jag tycker om, att skriva. Och om jag kunde skulle jag välja detta som heltidsjobb, och jag tror jag skulle stortrivas.

Så, ett föremål som beskriver något som är roligt? Inte jobbigt eller tråkigt, utan lätt och glatt. Glatt. Som färger. Färgglatt, helt enkelt. Och vad är inte färgglatt om detta underrede till en skål? Denna är mestadels gul med körsbär som dekoration i färger som grönt och rött, och jag tycker denna var ganska rolig när jag såg den faktiskt. Det var Anna-Lisa fast som fick denna utav sin pappa i julklapp julen 1923. Denna är färgglad och rolig och Youthhood för mig har varit roligt och glatt!

Vad som har funnit en stor plats i mitt hjärta är sakletandet.

Likt Pippi i sällskap med goda vänner, har jag på tisdagar gått hylla upp och ner för att hitta det märkligaste, finaste, fulaste och mest spännande föremålet.

Ett föremål med en lång, stormig historia eller ett föremål med bara ett ynka litet årtal till hands.

En har fått ta del av en stor verksamhet, fått inblick i hur man arbetar för att förmedla historia, samt fått möta eldsjälar som brinner för att bevara just ditt arv och dina berättelser.

Det allra roligaste är dock att ha fått göra detta tillsammans med sex andra underbara tjejer!

Här är vi, tillsammans på bilden i skepnad av svarvade trädockor med olika landskapsdräkter. De är hemslöjdade, glada och fina.

Precis som jag, Rebecca, Marika, Lilja, Alexandra, Frida och Lina.

Låt oss gå samman och minnas saker som vi egentligen inte minns. Låt oss återskapa minnen av personer som vi aldrig har träffat.
Vi kan tillsammans se på detta hjärtformade dräktsmycke och se en kvinna i folkdräkt dansa över en äng i midsommartid. Det spelar ingen roll om vi någonsin sett henne på riktigt för i vår fantasi är hon klar som kristall.
Vad tror du att hon åt till frukost den där dagen innan hon begav sig ut på ängen?
Hade smultronen redan mognat så att det var dem hon strödde över filen tillsammans med socker?
Var det hennes mamma som under tvång fick henne att sätta på sig dräkten, eller var hon tillräckligt gammal att bestämma själv.
Det roligaste med Youthhood är att få fantisera ihop små historier kring föremålen som en hittar i magasinet. Ibland finns det små ledtrådar, kanske namnet på tidigare ägare eller produktionsåret. Andra gånger är det helt upp till en själv att komma på.
Och att få använda sin fantasi är alltid stimulerande!

När jag gick in bland alla föremål tisdagen den 4:e juni hade jag en plan. Jag skulle gå in där och välja ett matrelaterat föremål, jag skulle skriva om hur gott och trevligt det alltid är att fika medan vi diskuterar och bestämmer teman. Jag skulle skriva om hur alla berättelser och föremål har mättat min hunger efter historia under den tid då detta ämne har varit frånvarande från mitt skolschema. Men så hände något oväntat, mina ögon fastnade på en rosa fåtölj och alla tankar på mat och tillhörande föremål försvann ur mina tankar som istället vandrade vidare till ett annat tema. När det var dags för att ta foton och undersöka denna fåtölj på närmare håll fick jag mig dock en överraskning, och ett gott skratt, och fåtöljen fick en ny symbolik i mina ögon – för visst sjutton symboliserar den det bästa med Youthhood!

Tålamod, tålamod ... Ni ska få höra (läs: läsa) vad det är som gör den här fåtöljen så speciell och symbolisk, vad det är som skiljer den så från den alldagliga fåtöljen som kan återfinnas i såväl föremålsarkivet som i de sörmländska hemmen.

Genom hela den här texten har jag använt mig av fel benämning när det kommer till föremålet på bilden, för fåtöljen visade sig vid närmare undersökning inte alls vara en fåtölj utan snarare en bekväm stol för dig att uträtta dina behov ifrån; en pottstol. Det var helt enkelt så att innan toalettens tid använde man sig av pottor, att huka sig ner över en liten potta var tydligen något som inte var alltför populärt hos den övre klassen som istället använde sig av flådiga pottstolar ovanför sina pottor. Problemet löst och det var det, pottstolen räddade deras värdighet.

Det är det här som jag tycker så mycket om med att blogga för Youthhood, att man aldrig riktigt vet vad man beger sig in på när man kliver in i rummen med alla föremål och tittar sig omkring. Att man inte vet vad föremålen döljer för hemligheter, att det är en del av mitt jobb att tänka till och föreställa mig föremålens liv. Och att föremålet du ser inte alltid visar sig vara det du först tror, att du ständigt blir överraskad. Överraskningarna är, enligt mig, det bästa med Youthhood.

Att stå bredvid James Bond nummer fem med en krona på huvudet låter ju inte helt fel. Kan nog säga att jag är lite smått avundsjuk på 1965 års Mälardrottning Stina Leander. De är båda så vackra och jag får intrycket av att allt var frid och fröjd då på mitten av sextiotalet, jag vill bara hoppa in i bilden och uppleva världen ur deras ögon.

Min första tanke när jag såg den här bilden var att det var tal om en skönhetstävling, att kvinnan med kronan just blivit utsedd till vinnaren av tävlingen och att den stilige mannen vid hennes sida i bildögonblicket ska be henne om hennes första ord som Miss Sverige/Sörmland/Nyköping, eller ja nu efteråt vet jag ju att det var ”Mälardrottning” hon tidigare blivit utsedd till.

De flesta har någonting de är bra på, någonting som de kanske till och med är så bra på att de vinner priser inom det området. Du är schackmästare på skolan och får en medalj av choklad. Du är så schysst i ditt fotbollsspelande att du får Fair Play-priset. Du är så driven att du får ett stipendium på tiotusen svenska kronor. Eller så är du så vacker att du får en krona på huvudet och en fin titel som alla glömt året därpå. Jag vill inte att de som tävlar eller har tävlat i tävlingar likt den Stina Leander vann ska ta illa upp, de har kanske arbetat hårt för att ta sig dit och vem är jag egentligen som trackar ner dem då. Jag kan bara inte förstå mig på behovet av att tävla om vem som är vackrast, eller något åt det hållet. För utsidan är inte allt, det finns så mycket mer och det skrämmer mig att så många känner behovet av att gömma sig bakom en fin utsida. Att de känner att deras utseende är deras bästa egenskap.

Det där är bara min uppfattning och jag kan ha helt fel om anledningarna till varför folk tävlar med sin utsida som sitt tävlingsredskap, jag hittar helt enkelt inte någon annan anledning. Eller jo, de kan ju tycka att det är kul, men på något sätt har jag svårt att se det på det sättet.

Mina fingertryckningar på tangentbordet har dragit iväg och jag inser nu i efterhand att det kroppsliga i veckans tema inte riktigt passar in i min text, att det blivit mer om skönhetsideal än om kroppsideal. Men när man tänker efter är de två väldigt lika och den ena kommer ofta hand i hand med den andra.

Nuförtiden talas det överallt och hela tiden om just kroppsideal.

Du ska vara size 0 (dvs. ingenting), du ska vara naturlig, du ska vara lagom, du ska vara allt, du ska vara inget, du ska vara dig själv.

Oavsett hur vi bör, ska eller inte vill se ut så kan vi faktiskt inte påverka det eftersom vi är uppbyggda av arv och gener.

Vi kan inte hjälpa vår kroppsbyggnad eller våra ansiktsdrag. Vi kan inte hjälpa att vi föddes med råttfärgat eller kolsvart hår. Vi kan ändra hur mycket små ytliga detaljer vi vill men vi kan aldrig ändra grund och botten.

På bilden ser vi ett korsningsschema av en ko, en mall för sannolikheten att en avkomma blir en viss färg, får ett visst mönster eller en viss byggnad. Denna princip, detta schema, uppfanns av Gregor Mendel. Han ses av vissa som fader till genetiken.

Denna sannolikhet har gällt för alla oss innan vi slumpartat blev som vi ser ut.

Vi styrs bara av en enkel mall som vi inte kan påverka. Så ideal, ja, vad är det egentligen? Att försöka uppnå någonting omöjligt som slumpen skapat?

Som alla har hört, har alla skavanker på sin kropp som man upprepande gånger får höra att man ska lära sig älska. Men något som man ser som något dåligt och fult är väldigt svårt att "lära" sig älska. Hur kommer det sig att man från början inte tycker att man själv är helt perfekt om man har fått höra upprepande gånger genom hela sin uppväxt hur perfekt man är precis som man är?

För mig är det så att om en person som säger hur vacker man är väldigt många gånger, nästintill hela tiden, så förlorar ordet sin mening. Men får man höra det av den mest oväntade personen så känns det i hjärtat. Kanske är det så att ens föräldrars ord förlorar sin mening efter ett tag? Eller kanske är det på grund av alla kroppsideal som samhället säger är det perfekta och enda rätta!? För länge sedan var idealet att vara stor för det visade att man hade det bra ställt, idag när mat inte är något problem ska man vara smal, två extrema kontraster mellan två helt olika samhällen. Istället för att följa idealen borde man fokusera på att bli nöjd med sig själv, vare sig det är att ändra lite på sina vanor eller acceptera hur man ser ut är det aldrig lätt men när man sedan känner sig nöjd är det en stor lättnad.

Detta är en oljemålning på två stående nakna pojkar, målad av Rolf Trolla. Vad budskapet är i bilden finns det ingen information om, man får helt enkelt tolka det själv. Det tavlan säger mig är att pojkarna är tillräckligt nöjda med sig själva för att kunna stå nakna och duscha med varandra.

Egentligen tycker jag att sådana här teman är jobbiga. Jag har så mycket jag vill säga och få ur, och det är jobbigt att ha så mycket åsikter och bara kunna skriva ner några utav dem. Men egentligen handlar det om två saker – att oavsett vad vi gör, blir vi aldrig nöjda och vi måste få samhället att se på oss på ett annat sätt än vad det gör. 

Vi känner oss alla i obalans ibland, och det finns så många dagar som vi önskar att vi såg ut på ett annat sätt. Och jag vet att det ibland inte spelar så stor roll vad mamma, pojkvän eller bästis säger – för så länge inte jag är nöjd med mig själv, så spelar det ingen roll. Men blir vi någonsin nöjda med oss själva? Jag tror inte det. Detta är något dumt påhitt livet har, att man aldrig blir nöjd. Vad det än gäller. Därför finns det egentligen bara ett alternativ för oss, och det är att acceptera situationen. Och det är väl där skon klämmer, för det är ju så mycket enklare att försöka göra allt för att bli som man vill, än acceptera att man är bra som man är. Och jag tror nog det alltid kommer vara så.

Därför är det viktigt att vi på något sätt får media att ändra bilden av hur vi ska vara. Det är ju därifrån vi får alla våra påhitt om att våra lår är för stora, att bristningar är fult och att vi ska vara solbrända. Vi matas ständigt av reklamen och jag hoppas verkligen att människor längre fram slipper dessa ideal. Att det tydligt visas att oavsett storlek eller hudfärg så är alla bra precis som vi är.

Jag tycker faktiskt att dessa svarvade, handmålade trädockor från 1970-talet beskriver idealet rätt bra. Man ska vara nätt och smal med former och kurvor, precis som en docka, faktiskt. Och jag hoppas alla inser att idealet av att se ut som en docka inte är okej. Vi alla är fina, som vi är!

Runt omkring oss påverkas vi hela tiden till att få vissa kroppsliga ideal. Det är genom reklam, vänner och media. Hur vi än gör så finns de alltid där. Efter en stunds fundering kom jag fram till vilket kroppsidal som de allra, allra flesta av oss har. Vilken sorts reklam som kanske inte tilltalar de flesta av oss, men som ändå riktar sig till oss alla. Jag pratar såklart om bra munhygien. Rena tänder, en mintdoftande andedräkt och ett vitt leende. Gamla och unga. Kvinnor och män. De som bryr sig och de som inte bryr sig, alla vill vi lukta gott ur våra munnar.

Detta ideal går nästan till en överdrift. Med så många reklamer för superavancerade tandborstar och munskölj som effektivt tar bort de där animerad, bruna svavelgaserna som vi tydligen har i våra munnar, blir i alla fall jag lite rädd. Jag börjar lukta på min egen andedräkt. Blir rädd att människor kanske diskret ryggar tillbaks när jag pratar med dem. Tänk om jag stinker utan att veta om det?! Bäst att köpa den där nya tandkrämen framtagen av experter i ett hypermodernt labb ändå.
Men det är inte bara nu vi har velat ha den god doft från våra munnar den här tandborsten som möjligen är gjord i elfenben (!!) användes runt 1900. Någon i familjen Åkerhielm ville även hen ha ett skinande leende och en god munlukt.

Nuförtiden är det inte många som använder handskar, men i slutet av 1700-talet var det en populär accessoar. Dessa halvhandskar är åtminstone tillverkade under den tiden.
Då var solbränna något som förknippades med kroppsarbete som i sin tur förknippades med fattigdom och underklass. För att överklassen (och folk som försökte efterlikna överklassen) inte skulle förknippas med detta skyddade de sig mot solen och dess brännande strålar med heltäckande kläder och handskar.
Idag är det tvärt om.
En jämn och fin bränna under vintertid visar idag att en har råd att åka utomlands (eller med solarium)

Mer om detta finns just nu i en utställning på Trosa bibliotek som fått namnet ”Mode och moral på badstranden under 150 år” på Sörmlandsmuseums hemsida beskrivs utställningen med dessa ord.
”Utställningen handlar om hur vi har gått från heltäckande badkläder till inga kläder alls. Om hur film­stjär­norna visade vägen och hälsoupp­lysningen hjälpte till. 
Den handlar också om att sola eller inte sola, om när solbrännan bytte status från att vara något man skämdes för till att vara något ­eftersträvansvärt.” 
Om ni har vägarna förbi Trosa kommer utställningen finnas kvar till 7 september, biblioteket har öppet från tisdag till lördag.

Kroppen är byggd av en stomme och muskler och diverse flytande innehåll med olika funktioner.

Ibland föds kroppen utan vissa beståndsdelar eller med nedsatt funktion någonstans.

Och miraklet lyder att kroppen fungerar ändå.

Äsch, en beståndsdel mindre här eller där, jag består ändå!

Kroppen består ändå.

Men saker och ting blir väldigt komplicerade. För själva kroppsligheten är inte medveten om de styrande makterna som finns i alla tänkanden kring kroppslighet, det som blir samhällskroppen. Kroppsligheten vet inget om ideal, huvudet vet om idealet.

Därför kan det bli väldigt svårt.

Det som egentligen är en tillgång, överlevnaden i en fungerande kropp.

Blir på många vis en motgång.

För den överlevande kroppen kanske inte ser ut som den ska.

Och jag blir så arg.

Så arg på allting som fäster i tråkiga ideal.

Mest ledsen.

Ledsen för att så många människor mår dåligt över att utsidan inte verkar rätt.

Samhället säger: etiketten måste stämma med burkens innehåll.

Så fan heller! Det är ju fabriksmaskineri som scannar av burkarnas formar och etikerar med rätt lapp.

Fördomar och ideal är precis samma fabriksmaskineri.

Ett maskineri som dämpar liv.

Som kväser liv.

Som får människor som egentligen lever bestående att bara ses som överlevande istället för levande.

Titta på bilden av människokroppen ovan, skolplanschen över anatomin.

Se Elisabet Ohlsson Wallins bilder och förstå vad det är jag skriver om.

Att enkelt kunna beställa en flygbiljett, ordna visum och förboka en busstur i ett land på andra sidan jorden har inte länge varit en självklarhet. Det har inte ens varit en möjlighet.

När Marianne Indebetou år 1960 fyllde denna ask med diabilder tagna i Hong Kong och Japan var det verkligen ingen självklarhet. Charterflygen till Medelhavet hade just börjat gå, men att resa runt i Asien då var nog Marianne ganska ensam om som svensk. Jag älskar att den resan finns bevarad. Att den resande förevigad och finns på museet. Jag önskar bara att jag kunde få se bilderna. Få se vad som gömmer sig på de små, små diabilderna. Men å andra sidan är det också lite spännande att inte veta. Att fotona ligger där i asken, minnen från en resa som kanske bara ska få vara Mariannes.

Att man kan tända en lampa och lysa upp ett mörkt rum är idag en självklarhet. Dock var det inte det innan 1800-talet. Då var det mörkt och man tände ljus för att lysa upp rum. Istället för en ficklampa i en grotta användes en fackla. Elden var ju effektiv men strömmen var effektivare! Glödlampans uppfinnare sägs vara amerikanaren Thomas Edison som levde 1847-1931, dock fanns det andra uppfinnare som var före med glödlampan än Edison. Han gjorde bara en glödlampa med längre livstid. Det var många som hjälpte till att utveckla dagens glödlampa, dock var de flesta helt baserad på Wolfgang Junes modell så man kan egentligen räkna honom som glödlampans fader.

När jag sitter här och skriver så har jag två lampor tända, en på skrivbordet och en i taket. Båda två har glödlampor i sig och inte eld. Till skillnad från glödlampan som syns på bilden är de jag har i mitt rum mycket mindre och inte från Nyköping. Glödlampan på bilden är nämligen tillverkad i Nyköping på den dåvarande Skandinaviska Glödlampsfabriken som låg i Nyköping. Glödlampan hittades på Hamnmagasinet i Nyköpingshamn där vi på Youthhoood åt vår avslutnings middag innan sommaren. Den hittades 1998 och vi åt där 2013, tänk vad snabbt tiden går...

Då:

Här kommer en nyhet, en färsking som kan komma att revolutionera all din framtida matlagning!

Det rundade rivjärnet.

Mycket lättarbetat. Svisch och svosch så är allt du kan tänkas vilja riva, rivet.

Äpplen, morötter, potatis, korv, papper, ost, kläder, livet. Allt kan rivas med denna pryl!

Hänge dig åt den totala rivnjutningen med Rundis Rivjärn.

Den kommer att förändra ditt liv för alltid!

Nu:

Hmmmm...

Alltså, njae?

Vad är grejen liksom?

Fattar inte?

Det är ju runt?

Det ska ju vara kantigt?

Är jag gastronomiskt efterbliven nu?

Senare slår man på TV:n, möts av TV-shop och vibratorn som vibrerar bort fett och lampan som får allt kroppshår att lossna på 3 SEKUNDER!

Tänker att ett runt rivjärn kanske inte är så farligt ändå, en ganska pålitlig nyhet trots allt.

Var det bättre förr?

Diktatur eller demokrati. Höger eller vänster. Premiärminister, diktator eller president.

Där har ni en del grejer som jag inte alltid hänger med på, allt det där som har med politik att göra. Politik är något viktigt och stort och jätteviktigt och seriöst och supermegaviktigt och tråkigt. För hur viktig politiken än är så kvarstår det faktum att den är jättetråkigt. Ett gäng gubbar i kostym som diskuterar (läs: pajkastar) i långdragna samtal. Inte konstigt att man snabbt som attans byter kanal. Vem väljer inte The Big Bang Theory eller How I Met Your Mother över politik liksom?

Det där har alltid varit min inställning till politik, det är tråkigt och därmed något jag inte vill ha att göra med. När man har den där inställningen till att börja med, när man inte är öppen för att lyssna på de politiska, och urviktiga, samtal som visas på i media då är det rätt svårt att bli involverad och intresserad. Till följden av en nyhet har dock mitt politiska intresse vaknat ur sin dvala, intressent är svagt men det är numera existerande.

 Barack Obama blir Amerikas nya president!

Mina damer och herrar jag presenterar en president som lyckats med det jag tidigare trott var omöjligt; att göra politik underhållande! Eller kanske snarare att ha en ledande politisk roll samtidigt som man är humoristisk som person. Och varför tycker jag att Barack Obama är en sådan rolig typ, kanske ni då undrar. Här kommer tre anledningar till varför han är helt underbar och åh så underhållande, enligt mig.

1.     Han visade det välkända klippet från Lejonkungen där Rafiki står på Lejonklippan och lyfter upp Simba mot himlen på en fin middag i Vita Huset och påstod att det var videon från hans födelse.

2.     Han lekte med lasersvärd från Star Wars för att marknadsföra Chicagos anbud på att få vara värd för OS 2016.

3.     Vid ett toppmöte om kärnsäkerhet i Sydkorea gjorde han entré genom att åka på en skateboard.

Det var den där sista punkten som tog mina tankar till President Obama till att börja med. Det var nämligen skateboarden på bilden som fångade min blick. Innan den kom i museets ägo tillhörde den Tobias Janius som bland annat klistrat på tre stycken klistermärken på den. Han och Obama har alltså något gemensamt, de gillar/gillade att åka skateboard!

Att underhålla en hel internetvärld genom sina upptåg gör han samtidigt som han håller tal man bara vill memorera och tar upp argument man bara vill trycka upp för en viss kroppsdel på Republikanerna. Slutsatsen för den här alltför långa texten är väl kort och gott att jag tycker om Barack Obama, även om jag fortfarande tycker att politik är rätt så tråkigt.

Bilden visar ett stämpelur i plast och metall som tidigare tillhörde försäkringskassan. På något vänster, som jag inte riktigt förstår, använde man sitt stämpelkort i denna när man kom och gick från arbetet.

Nuförtiden används inte dessa, utan man har mer moderna tekniker för att visa att man anlänt till jobbet.

En som dock aldrig kommer stämpla in på jobbet mer är Edward Snowden. Ni har kanske läst på nyheterna? En 29-årik dataspecialist som tidigare arbetat för en hemlig spionorganisation. Han fick tillgång till mycket känslig information som i sin tur har avslöjat USA:s massiva övervakning av befolkningens telefonsamtal samt datatrafik. Det är smärre skandal åt båda hållen.

Han ses nu som världens kanske mest jagade man och är USA:s blodiga byte - som de kommer göra allt för att sätta tänderna i.

Men han har naturligtvis gått under jord.

Existerar halvt.

Inkognito.

I risk för att visa livsaktivitet lär inte stämpla in på jobbet så mycket mer.

(Är väl medveten om att kopplingen är lite långsökt, men så är det idag)

Jag har alltid varit en musik-tjej och en väldigt stor allätare när det kommer till musik. Jag har dock, konstigt nog, aldrig varit på någon festival. Trots att jag velat gå. Det är ganska olikt mig, om man kan säga så, för jag trodde verkligen att det är någonting jag skulle upplevt i alla fall någon gång innan jag fyllt 19. Men icke. Däremot ska jag en sväng till Bråvalla den 29 Juni och se mitt favoritband, plus en himla massa andra artister, och det är något jag ser fram emot jättemycket.

En nyhet som chockerade mig är denna om att Peace & Love lägger ner på grund utav ekonomiska skäl. Peace & Love har för mig alltid varit den festivalen som man oftast pratar om och som man oftast känner igen. Jättemånga utav mina vänner har åkt dit och jag har fått intrycket av att det har varit den ”populäraste” festivalen, därav blev jag himla förvånad när de gick ut med att det inte blir någon festival i år. De sålde endast 9000 biljetter vilket är förvånansvärt lite. Jag hoppas att de kommer tillbaka igen och får ihop några ytterligare festivaler längre fram, för jag kommer nog alltid vilja åka till Peace & Love.

Vad passar inte bättre till detta musikrelaterade tema än lite musikinstrument? Tyckte detta lilla leksakspiano var hur gulligt som helst, det tillverkades under 1950-talet och det var Roger Alderstrand som gav detta till museet, och det var av hans musikaliska mormor han fick detta svårspelade piano.

Mitt rum är en ständig katastrof. Jag har en total oförmåga att hålla ordning på mina föremål mer än några timmar. Jag kan städa, damma, skura, rensa, slänga och styra upp – för att allting en dag senare återigen ska ligga som ett gosigt täcke åt mitt golv.

Golvet fryser inte. Det behöver inget täcke. Det är jag som behöver ordning!

Jag talar då inte om min blivande framtid som städpedant (det måste ju synas att någon lever i en bostad) utan jag talar om min blivande städpolis.

Hälsa på Bernt Engström allesammans, vi ska flytta ihop när jag lämnar boet. Han är av finaste papp och pekar både till höger och vänster – dubbelsidig, vilken snits. Han har varit vägvisare under Polisens dag och underhållit den köttslige Bernts kollegor.

Han visar vart skåpet ska stå,

vart folket ska gå,

men även dammet som göms i varje vrå.

Bernt ska hjälpa mig att få styr på skutan och rena lakan i sängen, hänga kläderna i garderoben och dammsuga smutsen som bildar ytlager på allt jag äger. Han ska peka, vissla och hojta tills jag gör rätt.

Jag välkomnar honom med öppen famn och nybakade bullar. Tjohejsan vad kul vi ska ha, min städpolis och jag.

Jag tycker på ett sätt inte om att fantisera mig bort härifrån, till en lägenhet någonstans med en avbildning av hur jag vill att det ska se ut – samtidigt som det är någonting utav det bästa som finns. Jag älskar att gå omkring i möbelaffärer eller affärer som erbjuder olika sorters accessoarer till huset, och om jag kunde skulle jag packa på mig allting jag vet att jag vill ha. Men jag tror att om jag tänker och vill ha för mycket, kommer mina förväntningar vara enorma när det väl är dags för mig att gå på visningar. Jag kanske blir jättekräsen, på grund av att bilden i mitt huvud är helt annorlunda än verkligheten. Så jag försöker att inte planera eller tänka för mycket faktiskt, även om det är skönt att kunna drömma sig bort lite. Jag försöker ta det lite som det kommer, och när den dagen nu kommer – när jag flyttar hemifrån – så vill jag vara 100% redo och jag vill att bilden i mitt huvud är snäll mot mig, för jag tror jag kommer ha nytta utav det då. Jag behöver vara realistisk och hålla tummarna för att jag hittar något som passar just mig då, och inte något som passar mitt drömhem, för det kanske jag aldrig hittar.
Jag har berättat minst hundra gånger om hur mycket fint det finns i föremålsarkivet som jag vill ha med mig hem. Och jag tror verkligen dessa söta skålar skulle passa fint i min framtida lägenhet. Dessa är serveringsskålar av ljusgrönt glas med vågade kanter.

När jag flyttar hemifrån ska jag ha mina egna regler och göra precis vad jag vill. En annan sak som jag ska ha är hemmafester, för det är något jag aldrig kunnat haft hemma eftersom min mor varit så otroligt bra på att hitta smuts och smulor. Hon märker till och med om man gått in i huset med skor, som inte är leriga! När jag flyttar hemifrån ska jag även se till att ha en rumskompis, delvis för att det är roligare och delvis för att jag har en tendens att skrämma upp mig själv när jag är ensam hemma. Tänker jag exempelvis på att det kan vara ett spöke i mörkret på nedervåningen så eskalerar tanken till den punkt då jag är rädd på riktigt och skyndar mig uppför trappan. Därför är en rumskompis nödvändigt!

I mitt hem ska jag ha de finaste möblerna och servisen. Om jag skulle hitta en sådan här ölsejdel så skulle jag köpa den direkt utan den minsta tanken på priset. Denna ölsejdel är av keramik med ett tennlock, i 1800-talsstil. Huvudmotivet på ölsejdeln är Nyköpingshus, centralmotivet är omgivet av landskap med hus av centraleuropeisk karaktär. Denna ölsejdel är även tillverkad i Ölets land - Tyskland och tillverkades 1950. Förhoppningsvis finns de kvar i Tyskland när jag ska flytta hemifrån så att även jag kan dricka ur världens finaste ölsejdel.