Föreställ dig nu att du lever i framtiden, 9000 år in i framtiden närmare bestämt. Vad tror du då du skulle säga om en nutida dator? Skulle du ens känna igen den för vad den är? Eller skulle den lika gärna ha kunnat vara en lustigt formad vit sten?

Den konstigt formade vita stenen är inte bara en sten, den är ett 9000 år gammalt verktyg, tillverkat av en då levande människa, i Jönåkers trakten. Det krävs kanske en expert för att känna igen något sådant här, men när man väl vet vad det är sveps man oundvikligen med i en malström av bilder som för en tillbaka 9000 år i tiden, till vad som kallas den yngre stenåldern.

7000 f.v.t. använde man sig av andra sorters material till verktyg, men förgängligheten i material som trä och ben gör att ytterst få, om ens några, sådana kvarlevor finns att finna i vår tid. Sten däremot, är en annan femma.

Det är nästan overkligt att hålla i något som en person som levde för så länge sedan har hållit i. Det är på något konstigt vis inspirerande. Det betyder ju att saker kan bestå, att inte allt är dömt att dö.

Men är det så? Om trä är förgängligt, vad är då plast? I mitt exempel med en dator som hittas om 9000 år antar jag ju att den håller i 9000 år. Nu vill jag inte vara sådan, men mina datorer håller knappt i två år. Att de ska finnas kvar i igenkännligt skick om 9000 år är skrattretande.

Det är ironiskt att människor för 9000 år sedan bara kunde fundera på nuet och ändå lämnade efter sig något som höll så länge, medan vi idag hela tiden fokuserar på framtiden och ändå inte kommer lämna något för den.

Det är lika bra att vi inser att det bara är genom att leva i nuet som vi kommer kunna lämna något alls kvar efter oss. Vi måste sluta fundera på vad vi kan, borde och vill göra i framtiden och fokusera på att göra något nu istället.